And we're off!

Nyss kom vi in från morgonpromenaden i Botan. Loppan och jag har ännu inte hämtat oss från chocken; när vi var på väg sa maken - bara sådär, rakt ut - "jag följer med". Alltså, fatta; nog för att maken på senare år har gått en del hundpromenader, alldeles frivilligt. Men på morgonen?! Utan att jag var a) bortrest, eller b) däckad av någon rälig bacill. Loppan och jag Fattade Ingenting. Men sen förklarade maken sig; igår hade han fått ihop (trumvirvel!) knappt 330 steg i stegräknaren, så till och med maken insåg att ett något högre antal vore tillrådligt. Och detta, det är ju såklart ett tydligt tecken på att nu, nu har det dragit igång. OS, alltså. Maken har lång och trogen träning på att sitta framför tv:n när det är olympiad men med tilltagande ålder så behöver man ju ändå röra lite på sig. Således har han nu rantat runt i Botan och kommer att sjunka belåtet ner i fåtöljen med gott samvete och ett antal steg avklarade.

Men innan detta sportspektakel drog igång fick vi ju ändå gjort en del förra veckan. Plockat svamp till exempel. Vi förstod ju av rapporter från sociala medier att kantarellerna mer eller mindre hoppar på en och kräver att bli plockade. Alltså for vi ut i skogen. Kantareller är ju gott. - Ska vi ta med två korgar? funderade maken, men det slutade med en och några papperspåsar att ha i reserv.

Det var nog rätt beslut, för jodå, en del svamp hittade vi men vi klarade oss långt med en korg. Det tog dock ett tag innan vi snavade över första herr Kantarell och jag väste till maken att nästa gång jag ser ett instagraminlägg där någon med falsk blygsamhet visar upp sin onödigt stora kantarellskörd, ja då kommer jag att ta det som ett personligt påhopp. 5 hg kantareller tronar dock nu i frysen och jag känner mig som en rejäl husmor som samlar i ladorna.

Nu äter vi ju inte enbart det som vi själva skördat (vilket nog är tur, för annars hade vi svultit ihjäl för länge sedan) utan ibland får man kila ner till restaurangen runt om hörnet och sitta i solen vid Nissan och äta lite plock och en surdegspizza. Värre kunde man ha det.

När pizzan var uppäten åkte vi hem till Lund igen och här har vi ägnat veckan åt att träffa vänner eftersom maken nu går i ide nu de närmaste veckorna. Och när vi inte gjort det, så har vi suttit i trädgården och stickat (i alla fall vissa av oss) eller suttit på balkongen och stickat. Behagligt, annat kan man inte säga.

Gott sällskap har jag också haft. I trädgården, ja då låg maken i soffan även om man liksom får tänka sig det. Men tro mig, där låg han med en bok i nävarna. Loppan, hon övervakade mig från en fåtölj för att se så att jag fick till alla raglanökningarna på rätt plats. Men när vi är framme vid balkongstickningen, ja då hade maken övergivit mig för att titta på en eller annan idrottsutgjutelse från Paris. Min trogna Loppan, hon höll mig däremot sällskap. Nu ska jag strax iväg för att hämta syrran för en tripp till Halmstad. Men lugn! Det finns rester i kylskåpet till maken, nybakat bröd i frysen så han lär klara livhanken. Och när han går ut i köket och fixar det, ja då blir det ju ändå några steg på pedometern. Win-win med andra ord. And we're off!

Lite i efterskott

Jag är ganska dålig på att komma ihåg födelsedagar och bemärkelsedagar, det är mer än en gång som jag kommit flåsade i efterhand och hojtat "grattis din gamla galosch". Eller liknande. Alltså är det föga förvånande att jag inte direkt gratulerade bloggen i torsdags när den fyllde 15 år. 15 år! Har jag verkligen suttit så länge och lagt ut texten om de mest triviala saker? Västgötaspetsar och trädgård och makar (eller, för att vara korrekt, 'make'. Jag är ju ingen bigamist trots allt), barn och sedermera barnbarn och garn och sånt. Och en australisk terrier inte att förglömma! Det första inlägget handlade lite om maken och hans (dåvarande) skalbaggsintresse, om dottern som bodde i Glasgow och sonen som bodde i Halmstad. Men mest handlade det ju om Huliganen, som liksom tog plats vart han än drog fram. Foton fanns inte, för det hade jag ännu inte fått kläm på hur man lade in. Däremot kunde jag styckesindela, en liten stilistisk finess Google nu verkar ha tagit bort när man bloggar. Jaja, man vet ju hur det är, språket och grammatiken utarmas mer och mer. Då får man vara lite listig och lägga in en bild är och där mellan styckena så blir det ändå lite uppdelat.

Själva bodde vi i en gammal villa i Lund tillsammans med ovannämnde Huligan. Där bor numera inte bara dottern, som övergav haggisens förlovade land och flyttade hem igen, utan även till tillkommen svärson och Grynet och Pyret. Sonen, ja han fnattade runt mellan Kosovo, Göteborg och Karlstad för att numera bo i Halmstad igen, tillsammans med svärdotter och Kickan och Knyttet. Och maken och jag, för att inte tala om Loppan, vi bor innanför vallarna i Lund men numera även i Halmstad. Som det kan gå.

Faktum är att under gångna vecka så har hela gänget samlats i Halmstad! Semestervädret gjorde att det inte blev långa dagar på stranden, men vi hann med en hel del får jag ju säga. Viktiga saker som glass och minigolf. Gemensamma middagar, där vissa var uppklädda och spred glans över sällskapet.

En annan dag åkte vi till Wapnö, och nu kan man ju undra vad som dolde sig bakom rutan som är så intressant? Man behöver inte undra länge, för där inne fanns inget mindre än en ko-karusell där korna mjölkades. Och det är ju viktigt, för har man ingen mjölk kan man inte göra glass. Och hur roligt vore livet då?! Men ska man säga något om kor, förutom att de har rätt knotiga rumpor och vackra ögon så är det att det luktar rätt så mycket om dem. Så då åkte vi hem och fikade hos Kickan och Knyttet och Knyttet red på en rosa enhörning som inte luktade alls! Hon fick passa på för sen for Pyret och Kickan runt på enhörningen och en annan studsmojäng så att man nästan ramlade omkull i vinddraget. Loppan höll sig försiktigtvis upp på dagbädden, man vill ju inte bli omkullsprungen av en enhörning, hur rosa den än är.

När vi hade ägnat oss åt den mer agrara näringen så finns ju havet kvar! Bor man vid havet, så vill man ju ut och fiska upp något. Krabbor, till exempel. Alltså körde vi ut till Grötvik, beväpnade med snöre, balja, klädnypor och skink- och ostbitar. Grynet och Pyret skuttade raskt ut på klipphällarna, med mamma, pappa och morfar tätt efter. Sist kom jag kravlandes, för de där bergsgetsgenerna, de saknas totalt i min genuppsättning. När jag på ett synnerligen osmidigt sätt lyckats ta mig ner till en lagom klippa satt jag där och njöt av havet, utsikten och agerade publik. Någon ska ju vara det också.

Och tänk, krabborna gillade skinka! Ost? Not so much. Däremot var de ena sluga rackare och släppte gärna taget, men trots det så fiskade Grynet raskt upp en krabba som fick bo i baljan så länge. Då hände det en liten malör, för när mamma skulle komma med baljan till den intresserade publiken, ja då råkade hon hälla lite över Pyret. Men man kan fiska krabbor även med blöt kjol visade det sig, så till slut drog även Pyret, med mammas hjälp upp en krabba och vi beundrade dem innan de fick komma tillbaka till sitt rätta element igen. Medge att de är stiliga! Men man får ändå säga att de är märkligt konstruerade, för varför envisas de med att gå på sidan? Känns ju som att det kan vara lite svårt att hålla reda på sina medtrafikanter då.

En gammal fin tradition som vi nu tänkte ta upp igen är att fika uppe vid Hallandsgården på Galgberget. Alltså sammanstrålade vi där en eftermiddag där regnet hängde lite i luften, men tänk, vi klarade oss utan att bli blöta ändå. (Kan ju vara för att dottern inte kom rännandes med en balja med krabbor i). Där satt vi på tunet och fikade, och flickorna rände runt i husen som ju är rejält gamla, till Grynets förtjusning. Hon är ju väldigt intresserad av 1800-talet och tyckte det var pin livat att klä sig i förkläde och sopa rent i stugan. Mormor erbjöd henne raskt att hon kunde få städa hemma hos morfar och henne ocså, men det är tydligen inte samma tjusning med en dammsugare. De fanns ju inte då, på 1800-talet.

Jag fotograferade Kickan som åt glass - och maken fotograferade mig som fotograferade Kickan som åt glass. Knyttet? Tja, hon påpekade med emfas att hon ville minsann också springa runt på muren som de stora flickorna. Det fick hon inte. Livet kan vara lite orättvist när man är yngst och minst.

Sen klättrade vi upp för alla trappstegen till utsiktstornet, och väl där klättrade de som inte hade ont i knäna eller var av alltför späd ålder upp i tornet. Eftersom jag tillhör knä-falangen finns det inga foton där uppifrån. Pyret, som inte blir trött i första taget när det finns grejer att klänga i och klättra på, ja hon hittade sen en annan mojäng att klättra upp i innan vi knallade tillbaka för lite middag. Dock inte förrän vi hade passerat gula mattan vid bion där det vara galapremiär för filmen om Gyllene Tider.

Dagen därpå, ja då blev det lite mer blöta kläder ändå. Dock ska vi inte skylla på dottern, utan den här gången var det nog mest sommarkänslor som spratt i kroppen när vi var nere vid Västra Stranden och plockade snäckor och fikade. Där får hundar springa lösa även på sommaren och Loppan blev överlycklig eftersom hon hittade två australian shepherds som vara lika glada som hon. Ingen av hundarna lyssnade på sina mattar, men så är det när livsglädjen spritter i kroppen. Så Loppan blev väl lite blöt, och Pyret sa nöjt att hennes klänning blivit dyngsur när hon och Grynet vadat runt i havet.

Visst är det lite märkligt? För 15 år sedan kände vi vare sig svärsonen eller svärdottern, och Grynet, Pyret, Kickan och Knyttet hade vi ingen aning om - och nu är de en så viktig och självklar del av vår familj. Huliganen springer runt på andra sidan regnbågsbron men har lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta, och Loppan är ett så älskat tillskott till familjen. Så nu undrar man ju lite - hur ser det ut om ytterligare 15 år?

Kanske inte Mississippi

Och det är ju egentligen bra, för det går ju så mycket snabbare och enklare att både säga och stava till 'Nissan'. Jag gillar verkligen att bo nära Nissan, det är något med vatten som gör att man känner att man bondar med sin inre vildmarksmänniska. Eller ja, vildmark och vildmark, men det är ju inte direkt någon asfaltdjungel vi pratar om.

Loppan och jag, vi tar ofta en morgonsväng längs med Nissan. Det är fridfullt, grönt och lummigt och vi traskar fram i allsköns samförstånd. Jag lyssnar ofta på en bok, Loppan är inte så litterär av sig men läser i Naturens Egen Bok (=sniffar efter vilka hundar som gått före henne och pinkat). Sen går vi hem till vår husse som eventuellt har klivit upp och sitter och läser tidningen. Läsa kan man göra på många sätt och på olika ställen.

Andra gånger tar vi med ovannämnda husse och banar oss väg lite längre norrut längs med Nissan. Vi upptäckte bland annat att kommunen numera satt upp en skylt vid Alfreds källa, som vi letade efter för något år sedan och enbart hittade med hjälp av Google maps. Ibland får man ta till modern teknik, hur mycket det än bär en emot. Nu har dock kommunen bättrat sig och satt upp en skylt, för det förstår man ju att detta är en sevärdhet som lockar horder av turister när de tröttnat på att ligga och steka ute i Tylösand.

Sen traskade vi vidare längs med Nissan och då fick vi avgjorda Huckelberry Finn-vibbar när vi stötte på, tja kanske inte en flotte, men en båt som sakta roddes fram med ett sällskap i. Det såg onekligen fridfullt ut. Vi banade oss vidare för att komma till någon som enligt Google maps skulle heta Nissanutsikt (här fanns ingen skylt). Tja, alltså, man stod vid Nissan och tittade på den, men det var det, liksom. Och Nissan hade vi ju sett hela tiden, så vi begrep inte varför just denna lilla fläck, som dessutom inte hade någon vidare vidsträckt utsikt eftersom det växte massor med buskar här, skulle få just det namnet. Jaja, livet är fullt av små mysterier.

Man kan göra andra saker vid Nissan; gå till Halmstad slott och sitta och slöjda med ett gäng hemslöjdare. Det visade sig vara mest broderi, stickning, och virkning, men några trevliga timmar blev det. Det ryktades att det ibland även kom folk som täljde i trä, men tydligen inte på sommaren. Inte vet jag, man kanske inte tycker att det är en sommaraktivitet?

En annan kväll var vi ute med goda vänner och åt mat, och sen blev vi så wild-and-crazy efter det att vi inte gick hem, utan gick ner till - tada! - Nissan och satte oss på Vinyl och tog en drink i sommarkvällen. Hade det inte spelats musik hade man säkert hört porlandet från vattnet. Jajamen, det var klackarna i taket, ända tills klockan var halv tio på kvällen. Då gick vi hem. Någon måtta får det ju ändå vara på nattsuddandet. Mississippi har säkert sin charm, men jag får säga att Nissan går minsann inte av för hackor, den heller. Och nu, nu sitter jag här och hör, inte porlandet från Nissan, utan plisk-å-plask från regnet. Man kan inte direkt beskylla den här sommaren för att ha varit strålande solig, men jag hade hoppats på lite mindre regn nu när Grynet och Pyret och deras föräldrar ska komma och hälsa på oss några dagar. Det känns tveksamt om det blir någon strandhäng i Tylösand om man får tro SMHI. Fast de har ju haft fel för sig förut.

Ut i vildmarken

Maken, Loppan och jag njuter av den behagliga halländska tillvaron. Men sen började vi undra; är vi lite för bekväma? Lite lata och bortklemade? Ska man ha det så bekvämt och bra hela tiden, med sina böcker, sin stickning och sina lagoma hundpromenader? Kylskåpet är fullt, vinhyllan likaså. Bullar är bakade och det som inte finns hemma knallar man bort till affären och handlar. Det är ju väldigt mycket inne med prepping nu, och missförstå mig rätt. Jag tycker det är bra. Jag har en inre bondmora som gärna vill ha ett rejält lager med sånt som ska till. Och då tänker jag - faktiskt - inte så mycket på vin och kanelbullar och choklad utan mer lök, potatis, knäckebröd, pasta, lite konserver och sånt.

Men nu fick vi för oss att man kanske skulle ut och lite mer handgripligt införskaffa lite livsmedel? Svärdottern hade påtalat att det ska finnas gott om kantareller och förvisso har vi pratat om att åka på svampplockarutflykt tillsammans, men nu tänkte vi att vi kunde ju börja lite lätt på egen hand. Kantareller är ju gott och det kan man väl inte få för mycket av? Och kunde man då kombinera detta med att plocka lite blåbär och ge Loppan en härlig skogspromenad på en och samma gång, ja det vore ju att slå en hel kvadron flugor i en och samma smäll. Förvisso hyser jag större tilltro till svärdotterns förmåga att hitta svamp än vår egen, men om det nu är så att skogens gula guld fyller varenda backe så skulle vi väl kunna få ihop till en liten svampsmörgås i alla fall? Tänkte vi.

Låt oss först som sist fastslå att det är nog bättre att vi väntar in svärdotterns kantarellspanarfalkögon. Vi hittade en (1) (maläten) liten svamp som inte ens var en kantarell. Loppan var inte imponerad.

Vi lät oss dock inte nedslås, utan tänkte att då spanar vi väl efter lite blåbär, då. Maken, han ställde sig raskt och spanade ut över Toftasjön, men jag får väl säga att det kändes lite felspanat. Fast vackert var det ju, så alldeles bortkastad var den där spaningen inte.

Vi hittade dock blåbär! Och faktiskt mer än ett, kanske en näve eller så. Inte så att det var läge att plocka fram syltkastrullen precis.

Loppan och jag traskade vidare. Man kan notera att jag är iförd gummistövlar, vilket var ett klokt drag ty stundtals var det ganska lerigt. Vi följde ett spår där man på hemsidan kunde läsa att det bitvis var en krävande vandring som kunde kräva ett visst mod. Nu ska man inte bli alltför imponerad, för vi följde inte det spåret mer än en liten bit, men bara det var spännande så det förslog, för vad stötte vi väl på om inte vilt djur? Jajamensan, en huggorm ringlade raskt iväg. Loppan ville gärna hälsa, men det fick hon inte för matte (för att inte säga husse) är rädd om sin Loppa och vill inte ha henne ormbiten.

Det var alltså inte så att vi direkt fyllde ladorna med egenskördade produkter utan vi åkte hem och lagade pocherad torsk med äggsås, ingredienser som jag raskt plockade fram ur frys och kylskåp. En väldigt härlig promenad var det i alla händelser. Och vem vet, vi kanske snavar över hela släkten kantarell vid ett annat tillfälle.