Lite i efterskott

Jag är ganska dålig på att komma ihåg födelsedagar och bemärkelsedagar, det är mer än en gång som jag kommit flåsade i efterhand och hojtat "grattis din gamla galosch". Eller liknande. Alltså är det föga förvånande att jag inte direkt gratulerade bloggen i torsdags när den fyllde 15 år. 15 år! Har jag verkligen suttit så länge och lagt ut texten om de mest triviala saker? Västgötaspetsar och trädgård och makar (eller, för att vara korrekt, 'make'. Jag är ju ingen bigamist trots allt), barn och sedermera barnbarn och garn och sånt. Och en australisk terrier inte att förglömma! Det första inlägget handlade lite om maken och hans (dåvarande) skalbaggsintresse, om dottern som bodde i Glasgow och sonen som bodde i Halmstad. Men mest handlade det ju om Huliganen, som liksom tog plats vart han än drog fram. Foton fanns inte, för det hade jag ännu inte fått kläm på hur man lade in. Däremot kunde jag styckesindela, en liten stilistisk finess Google nu verkar ha tagit bort när man bloggar. Jaja, man vet ju hur det är, språket och grammatiken utarmas mer och mer. Då får man vara lite listig och lägga in en bild är och där mellan styckena så blir det ändå lite uppdelat.

Själva bodde vi i en gammal villa i Lund tillsammans med ovannämnde Huligan. Där bor numera inte bara dottern, som övergav haggisens förlovade land och flyttade hem igen, utan även till tillkommen svärson och Grynet och Pyret. Sonen, ja han fnattade runt mellan Kosovo, Göteborg och Karlstad för att numera bo i Halmstad igen, tillsammans med svärdotter och Kickan och Knyttet. Och maken och jag, för att inte tala om Loppan, vi bor innanför vallarna i Lund men numera även i Halmstad. Som det kan gå.

Faktum är att under gångna vecka så har hela gänget samlats i Halmstad! Semestervädret gjorde att det inte blev långa dagar på stranden, men vi hann med en hel del får jag ju säga. Viktiga saker som glass och minigolf. Gemensamma middagar, där vissa var uppklädda och spred glans över sällskapet.

En annan dag åkte vi till Wapnö, och nu kan man ju undra vad som dolde sig bakom rutan som är så intressant? Man behöver inte undra länge, för där inne fanns inget mindre än en ko-karusell där korna mjölkades. Och det är ju viktigt, för har man ingen mjölk kan man inte göra glass. Och hur roligt vore livet då?! Men ska man säga något om kor, förutom att de har rätt knotiga rumpor och vackra ögon så är det att det luktar rätt så mycket om dem. Så då åkte vi hem och fikade hos Kickan och Knyttet och Knyttet red på en rosa enhörning som inte luktade alls! Hon fick passa på för sen for Pyret och Kickan runt på enhörningen och en annan studsmojäng så att man nästan ramlade omkull i vinddraget. Loppan höll sig försiktigtvis upp på dagbädden, man vill ju inte bli omkullsprungen av en enhörning, hur rosa den än är.

När vi hade ägnat oss åt den mer agrara näringen så finns ju havet kvar! Bor man vid havet, så vill man ju ut och fiska upp något. Krabbor, till exempel. Alltså körde vi ut till Grötvik, beväpnade med snöre, balja, klädnypor och skink- och ostbitar. Grynet och Pyret skuttade raskt ut på klipphällarna, med mamma, pappa och morfar tätt efter. Sist kom jag kravlandes, för de där bergsgetsgenerna, de saknas totalt i min genuppsättning. När jag på ett synnerligen osmidigt sätt lyckats ta mig ner till en lagom klippa satt jag där och njöt av havet, utsikten och agerade publik. Någon ska ju vara det också.

Och tänk, krabborna gillade skinka! Ost? Not so much. Däremot var de ena sluga rackare och släppte gärna taget, men trots det så fiskade Grynet raskt upp en krabba som fick bo i baljan så länge. Då hände det en liten malör, för när mamma skulle komma med baljan till den intresserade publiken, ja då råkade hon hälla lite över Pyret. Men man kan fiska krabbor även med blöt kjol visade det sig, så till slut drog även Pyret, med mammas hjälp upp en krabba och vi beundrade dem innan de fick komma tillbaka till sitt rätta element igen. Medge att de är stiliga! Men man får ändå säga att de är märkligt konstruerade, för varför envisas de med att gå på sidan? Känns ju som att det kan vara lite svårt att hålla reda på sina medtrafikanter då.

En gammal fin tradition som vi nu tänkte ta upp igen är att fika uppe vid Hallandsgården på Galgberget. Alltså sammanstrålade vi där en eftermiddag där regnet hängde lite i luften, men tänk, vi klarade oss utan att bli blöta ändå. (Kan ju vara för att dottern inte kom rännandes med en balja med krabbor i). Där satt vi på tunet och fikade, och flickorna rände runt i husen som ju är rejält gamla, till Grynets förtjusning. Hon är ju väldigt intresserad av 1800-talet och tyckte det var pin livat att klä sig i förkläde och sopa rent i stugan. Mormor erbjöd henne raskt att hon kunde få städa hemma hos morfar och henne ocså, men det är tydligen inte samma tjusning med en dammsugare. De fanns ju inte då, på 1800-talet.

Jag fotograferade Kickan som åt glass - och maken fotograferade mig som fotograferade Kickan som åt glass. Knyttet? Tja, hon påpekade med emfas att hon ville minsann också springa runt på muren som de stora flickorna. Det fick hon inte. Livet kan vara lite orättvist när man är yngst och minst.

Sen klättrade vi upp för alla trappstegen till utsiktstornet, och väl där klättrade de som inte hade ont i knäna eller var av alltför späd ålder upp i tornet. Eftersom jag tillhör knä-falangen finns det inga foton där uppifrån. Pyret, som inte blir trött i första taget när det finns grejer att klänga i och klättra på, ja hon hittade sen en annan mojäng att klättra upp i innan vi knallade tillbaka för lite middag. Dock inte förrän vi hade passerat gula mattan vid bion där det vara galapremiär för filmen om Gyllene Tider.

Dagen därpå, ja då blev det lite mer blöta kläder ändå. Dock ska vi inte skylla på dottern, utan den här gången var det nog mest sommarkänslor som spratt i kroppen när vi var nere vid Västra Stranden och plockade snäckor och fikade. Där får hundar springa lösa även på sommaren och Loppan blev överlycklig eftersom hon hittade två australian shepherds som vara lika glada som hon. Ingen av hundarna lyssnade på sina mattar, men så är det när livsglädjen spritter i kroppen. Så Loppan blev väl lite blöt, och Pyret sa nöjt att hennes klänning blivit dyngsur när hon och Grynet vadat runt i havet.

Visst är det lite märkligt? För 15 år sedan kände vi vare sig svärsonen eller svärdottern, och Grynet, Pyret, Kickan och Knyttet hade vi ingen aning om - och nu är de en så viktig och självklar del av vår familj. Huliganen springer runt på andra sidan regnbågsbron men har lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta, och Loppan är ett så älskat tillskott till familjen. Så nu undrar man ju lite - hur ser det ut om ytterligare 15 år?