And we're off!

Nyss kom vi in från morgonpromenaden i Botan. Loppan och jag har ännu inte hämtat oss från chocken; när vi var på väg sa maken - bara sådär, rakt ut - "jag följer med". Alltså, fatta; nog för att maken på senare år har gått en del hundpromenader, alldeles frivilligt. Men på morgonen?! Utan att jag var a) bortrest, eller b) däckad av någon rälig bacill. Loppan och jag Fattade Ingenting. Men sen förklarade maken sig; igår hade han fått ihop (trumvirvel!) knappt 330 steg i stegräknaren, så till och med maken insåg att ett något högre antal vore tillrådligt. Och detta, det är ju såklart ett tydligt tecken på att nu, nu har det dragit igång. OS, alltså. Maken har lång och trogen träning på att sitta framför tv:n när det är olympiad men med tilltagande ålder så behöver man ju ändå röra lite på sig. Således har han nu rantat runt i Botan och kommer att sjunka belåtet ner i fåtöljen med gott samvete och ett antal steg avklarade.

Men innan detta sportspektakel drog igång fick vi ju ändå gjort en del förra veckan. Plockat svamp till exempel. Vi förstod ju av rapporter från sociala medier att kantarellerna mer eller mindre hoppar på en och kräver att bli plockade. Alltså for vi ut i skogen. Kantareller är ju gott. - Ska vi ta med två korgar? funderade maken, men det slutade med en och några papperspåsar att ha i reserv.

Det var nog rätt beslut, för jodå, en del svamp hittade vi men vi klarade oss långt med en korg. Det tog dock ett tag innan vi snavade över första herr Kantarell och jag väste till maken att nästa gång jag ser ett instagraminlägg där någon med falsk blygsamhet visar upp sin onödigt stora kantarellskörd, ja då kommer jag att ta det som ett personligt påhopp. 5 hg kantareller tronar dock nu i frysen och jag känner mig som en rejäl husmor som samlar i ladorna.

Nu äter vi ju inte enbart det som vi själva skördat (vilket nog är tur, för annars hade vi svultit ihjäl för länge sedan) utan ibland får man kila ner till restaurangen runt om hörnet och sitta i solen vid Nissan och äta lite plock och en surdegspizza. Värre kunde man ha det.

När pizzan var uppäten åkte vi hem till Lund igen och här har vi ägnat veckan åt att träffa vänner eftersom maken nu går i ide nu de närmaste veckorna. Och när vi inte gjort det, så har vi suttit i trädgården och stickat (i alla fall vissa av oss) eller suttit på balkongen och stickat. Behagligt, annat kan man inte säga.

Gott sällskap har jag också haft. I trädgården, ja då låg maken i soffan även om man liksom får tänka sig det. Men tro mig, där låg han med en bok i nävarna. Loppan, hon övervakade mig från en fåtölj för att se så att jag fick till alla raglanökningarna på rätt plats. Men när vi är framme vid balkongstickningen, ja då hade maken övergivit mig för att titta på en eller annan idrottsutgjutelse från Paris. Min trogna Loppan, hon höll mig däremot sällskap. Nu ska jag strax iväg för att hämta syrran för en tripp till Halmstad. Men lugn! Det finns rester i kylskåpet till maken, nybakat bröd i frysen så han lär klara livhanken. Och när han går ut i köket och fixar det, ja då blir det ju ändå några steg på pedometern. Win-win med andra ord. And we're off!