Det blev både musik och julbad

 Men nu börjar vi från början, det känns ju organiserat och bra. Ordentligt, typ. Julafton, alltså. Maken och jag packade bilen med julklappar, grönkål, köttbullar, Loppan och oss själva och åkte hem till Kickan och Knyttet. 

Vi möttes av två finklädda julflickor som studsade runt medan deras mamma och pappa försökte multitaska med inhandling av de sista ingredienserna, dammsugning och dukning och sånt. Mamma dukade och Kickan och Knyttet dukade om. Vissa servietter hamnade på golvet och sedan var deras saga all när Loppan fått fatt i dem. Men det fanns fler servietter och så småningom blev det ändå någon form av ordning. 

Då tyckte flickornas mamma och farmor att det vore väl en himla bra idé att ta ett foto på julfina flickor framför granen? Man fick vara snabb som en iller, att få två flickor och en ren att posera fint samtidigt, visade sig vara en nästan övermäktig uppgift. Men å andra sidan, det är väl mycket roligare med lite fart och action i bilderna? Sedan tog Knyttet igen sig en stund i farfars famn.

Men så småningom kom det ju en bil körandes! Kickan höll utkik och Knyttet började vinka redan innan bilen hunnit stanna. Nu kom ju Grynet och Pyret och deras familjer. Det lastades in ännu fler väskor och medhavd mat och klappar och ett visst kaos utbröt medan Loppan fräste runt, helt speedad av lycka över att alla hennes favoritpersoner var där - på ett och samma ställe!

Mormor/farmor tyckte precis som Loppan - kunde man ha det bättre? Förvisso är det så att man kan bli lite virrig när alla barnbarnen är på plats och man ska ha rätt namn till rätt person, så det blir så att man drar igenom hela namnremsan när man ska gulla med något barnbarn. Inklusive hundens namn, men alla tar det med jämnmod.

Sen var det fullt program! Lunch skulle ätas, och  sen lekte vissa med den dansande alpackan som fick de små flickorna att jubla av förtjusning när hon studsade runt och vickade på rumpan. Grynet, som är en bokmal av rang, försjönk i en bok. Man läser ju alarmerande rapporter i tidningen om att läsförståelsen håller på att sjunka betänkligt, och att till och med universitetsstudenter inte orkar läsa och ta till sig en bok utan hjälp av AI - men jag kan ju säga att Grynet gör vad hon kan för att hjälpa upp den statistiken. Jag tror helt säkert att det kommer att gälla även de övriga flickorna, och det tycker jag är så skönt, det finns väl inget bättre än att försjunka i en bok och komma till en helt annan värld?

Medan vi väntade på tomten, så var vi ju inte sysslolösa för det, ånej. Det ritades och målades och sen blev det julkonsert! Grynet spelade jättefint för oss, och det kan jag säga att bara det att få ljud i en tvärflöjt, det är inte lätt. Jag vet, för jag har provat och jag lyckades inte få någon ton - men det gjorde Grynet med den äran! 

Sen fick vi glögg och saffransbullar och pepparkakor och medan vi satt där och stoppade i oss sa dottern "jag tyckte jag såg något i trädgården". "Vadå?" sa jag som Inte Fattade Någonting och såg mig om efter ett rådjur eller räv eller så. Dottern tittade menande på mig och skakade medlidsamt på huvudet och då gick det upp en talgdank även för undertecknad. Det var ju vare sig en räv eller ett rådjur...

...det var ju Tomten! Ett visst kaos uppstod när Loppan blev upprörd över att det klev in skäggiga gubbar hur som helst och småflickorna sökte sig till mamma. Vem var väl det där? Men blygheten försvann och högarna med avslitet presentpapper växte på golvet. Även Loppan fick julklappar, sådana som prasslade och pep så hon förlät den där skäggiga figuren och var nöjd hon med.

Sedan förflöt julafton precis som en sån ska; prat och lek och skratt och mat. Allt man kunde önska sig -och när matkoman var hotande nära kunde man ta ut Loppan på en promenad och skaka ner all julmaten lite. Sen lekte flickorna till långt efter läggdags, och så småningom kände mormor/farmor att det nog började dra ihop sig till läggdags för henne också, så vi körde hem, fulla av julmat och julglädje.

Nu var det ju inte slut med julfirandet för det, nejnej. Dagen därpå skulle vi ut i naturen och grilla korv. Det är andra gången vi gör det vid ett julfirande, så nu får man väl ändå säga att det är en tradition? En väldigt bra tradition, trots att dimman låg tät. Så pass tät att det var ganska, tja, fuktigt är väl rätt ord. Men vad gör väl det? Det finns inget dåligt väder, bara fel kläder sägs det ju, och vi var alla skrudade i regntäta plagg - ja Loppan hade väl i och för sig bara sin vanliga päls, men det går ju bra det med.

Först gick vi en liten promenad vid Torvsjön för att arbeta upp aptiten lite, och sen byggde dottern, alias Strövarledaren, proffsigt upp en eld, vilket var bra ur många aspekter; dels för själva korvgrillningen såklart, men också för att det är så mysigt med en eld! Plus att man kunde värma sina lite frusna händer. Ungefär som ett kinderägg - tre bra saker i en och samma förpackning!

Medan vi väntade på att det skulle bli bra glöd att grilla kunde man stilla den värsta aptiten med pizzabullar, dricka varm choklad och springa runt och balansera på stubbar och sånt. Om man nu inte villle ta sig ett litet julbad, men det var faktiskt bara Loppan som valde det alternativet, även om Kickan gärna ville hålla sig precis vid vattenkanten vilket gjorde hennes mamma lätt nervös för hon hade inga extrakläder med sig om Kickan drattade i. Men allt gick bra, det blev inga ofrivilliga bad, korvarna åts och när elden släckts ordentligt packade vi ihop igen och åkte hem.

Och i badrummet står ryggsäcken på tork och doftar rök och påminner oss om ett mycket trevligt julfirande.