Den stora julfinalen!

Nu har vi verkligen firat jul på alla tänkbara sätt, och mer lyckat än så här, ja det har jag svårt att tro att det kan bli. Igår inledde vi det stora familjefirandet med hela familjen. Som tur var hade tomten lämnat klappar att dela ut i säkert förvar hos morfarmor och morfarfar eftersom vi inte träffade flickorna på självaste Dopparedagen. (Inom parantes sagt så har jag aldrig begripit mig på det där med dopp i grytan. Skinka ska lagas i ugn. Basta).

Med list lyckades jag få alla supergulliga flickor att posera vid julgranen - en icke oäven bedrift måste jag säga. Vi inledde med traditionell julfika med saffransbullar och franska pepparkakor och sen blev det julklappsutdelning. Vissa fick stora gosedjur och blev överlyckliga över det, andra fick böcker och försvann in i böckernas förtrollande värld och Pyret och mormor studerade hur man skapar blommor och kaniner med piprensare på Pinterest. Det visar sig att man kan göra de mest fantasieggande skapelser! Loppan visade ett otillbörligt intresse för klapparna, men så hade hon ju fått en alldeles egen julklapp med en pipande snögubbe av syrran dagen före, så hon var ju fullt på det klara med att det säkert fanns roliga och bra saker i paketen.

Sedan bjöds vi på en kanske inte så traditionell men himla god julmiddag med mexikansk mat. Och ärligt talat, vid det här laget var nog alla mätta på skinka och grönkål och köttbullar och sånt så vi åt tills magarna stod i fyra hörn och maken och jag tackade vår lyckliga stjärna att vi hade promenerat till firandet så att det liksom fanns lite utrymme till alla dessa utsvävningar. Sen fick i alla fall morfarmor lite extrabonusmotion när vi skulle ta bussen hem; när vi kommit en bit på väg slog mig en undran om jag hade mobilen med mig? Ett liv utan mobil, det blir liksom knöligt. Jag letade igenom väskan, men insåg att jag fick löpa tillbaks till huset och se om jag glömt den där? Väl i huset tittade jag i väskan igen, och där låg den lille rackaren. Sprinta tillbaka tll maken och Loppan som tålmodigt väntade, och sen raska på bort till bussen. Som vi fick vänta på eftersom vi faktiskt var ute i god tid. Tänker ändå att en eller annan kalori blev bortmotionerad.

Nu var det ju inte slut på julfirandet för det, det allra sista klämde vi ur idag när vi åkte ut till Skrylle för att grilla korv och marshmallows. Det är tredje julgrillningen, så nu får man väl ändå anse att det är en fast etablerad tradition? Himla mysigt i alla fall. I år fick vi dessutom strålande väder, kallt men klart. Tur att vi hade en så fin eld att värma fingrarna vid. 

Jag har således för första gången i mitt liv ätit grillad marshmallows. Lite sotigt, lite kletigt, ganska sött. Jag tror inte att det kommer att bli ett stående inslag på min standardmeny, men roligt att ha testat i alla fall. Knyttet var lite trött och ville gärna sitta och ta igen sig hos sin mamma, men hon piggnade till sig så småningon. Loppan fick också korv, fattas bara annat! Även om hon nog tyckte att tilldelningen var lite snålt tilltagen. 

När alla ätit sig mätta på marshmallows, pinnbröd och korv (ja förutom Loppan då), så var det dags att släcka elden och packa ihop och köra hem igen. Mätta, rökluktande och glada - nu dröjer det ett år till nästa julfirande, men man måste säga att det har varit en hejdundrande bra jul i år! 

Inte bara friluftsliv

 Att döma av mina inlägg senare tid så kan man ju lätt förledas att tro att vi inte gör något annat än ränner runt i spenaten ideligen, ideligen. Och förvisso är det så att vi gärna tar våra rundor, men annat ska ju också hinnas med. Bloggas, till exempel. Vilket jag gör vid mitt nya halmstadskrivbord. Det visade sig ju att vi faktiskt befinner oss mer och längre tider i Halmstad än vad vi ursprungligen trott, och då behöver man ett skrivbord. Alla behöver en hörna som är ens egen, där man har sina pryttlar och pinaler. Maken sitter i skrivande stund vid sitt skrivbord och plitar på en artikel med pannan i djupa veck och jag behöver ju då ett eget skrivbord - och det har jag nu! Väldigt fint är det, och jag klappar kärleksfullt på det, när jag inte hamrar på tangenterna eller textar eller gör något annat.

Stickar, till exempel. Jag knåpar på med makens Tarjei Sweater, om kylan slår till, ja då vill jag vara beredd att linda in honom i dubbel tråd Per Gynt. Väldigt mysig stickning, rejäl liksom. Ullig och lite lagom rivig. Den kombinerar ju sånt som jag gillar; associationer till skidskytte (som jag inte utövar, tro inte det! Men titta kan man ju) och ull. Och stickning och maken. Win-win så det sprätter om det.

Läsa vill man också. Har precis börjat på Clare Pooleys Konsten att åldras utan värdighet. En sån titel kan man ju inte motstå! Jag har bara kommit en bit, men redan skrämt maken och vovven med högljudda skrattfrustningar. Lovar gott, med andra ord. Värdighet - det är väl inget att stå efter?

Dessemellan håller jag på att göra en skink- och purjolökspaj med de sista resterna av julskinkan, tvättmaskinen brummar på och ikväll ryker den sista skvätten glögg och de sista bitarna choklad. Ja, lite dragkamp med Loppan blir det också såklart. Däremot hann vi aldrig med något julbad och det tror jag hon ser som en klar bonus.

Så det är full sysselsättning där vi hinner med en hel del annat än att ranta runt i den halländska floran och faunan. Fast det blev ju en runda runt Slottsmöllan idag, det blev det. Får dock inte komma med på bild. Nu ska dock pajen ut ur ugnen, så nu får jag slita mig från mitt nya fina skrivbord.

Uteliv i juletid

 Man kan ju inte sitta inne hela dagarna och äta pepparkakor och saffransbullar, det säger ju sig själv. Dessutom vill man ju gärna ut och promenera med Loppan också, det är verkligen ingen uppoffring. I alla fall inte när det inte regnar iskallt på tvären.

Så julaftons morgon inleddes på ett utmärkt sätt med en promenad uppströms Nissan. Lite frost, lite sol och ett strålande julehumör hos såväl Loppan som matte. - Vi skulle kunna ta en selfie! sa jag till Loppan. Men så är det ju det där med höjdskillnad över havet... ingen kan beskylla mig för att vara övermåttan lång, men jämfört med en liten raggig terrierfröken tornar jag onekligen upp mig. Eftersom jag inte kan lyfta Loppan och samtidigt ta en selfie återstod ju att jag skulle ner på knä. Men nix, mina knän är inte kompatibla med sådana självmordsuppdrag. Självmord för knäna alltså, får jag väl tillägga. Alltså tog jag en ensam bild på Loppan, och det är ju gott nog. Jag känner inte att jag hade förskönat bilden om jag vore med. 

Men eftersom det här är en skrupulöst ärlig blogg så får jag med viss tveksamhet lägga ut det foto jag råkade ta av mig själv när jag böjde mig ner. Inte nog med att jag kommit åt selfieknappen, jag hade visst dessutom råkat få in ett läge där man förskönas med öron och nos och sånt. Jag bjuder på det. Det är ju ändå jul, menar jag. 

På eftermiddagen var det dags för ytterligare promenad, denna gång upphottad med makens deltagande. Maken har på mognare dagar blivit betydligare mer benägen att promenera med makan (=moi) och vovven (=Loppan). Dock inte på morgnar, ånej, det får finnas gränser för ens nyväckta promenadiver.

Vi beslöt oss för att promenera uppe på Galgberget. Där brukar det alltid vara fullt av barn på lekplatsen, motionärer i spåren och andra hundpromenörer. Nu kom vi dock dit vid tre-tiden. Vid tre på julafton, ja då är det Kalle på tv:n och då är folk uppenbarligen inte ute och ränner runt, vare sig på Galgberget eller annorstädes, så vi gick där i splendid isolation. Fast jag ska inte överdriva. Vi mötte ytterligare en matte med hund, och så småningom en som var ute och gick utan hund. Märkligt. Själva har vi inte sett på Kalle på många år, men nu fick maken ändå för sig att vi kunde ju titta lite när vi kom. Att man inte skulle kunna streama Kalle, ja det föresvävade vare sig maken eller mig, men jo, så var det. Man fick lite flashbacks till barndomen när gatorna tömdes när det var Arvingarna på tv:n. Eller Hylands hörna för den delen. Men oss sätter man inte på pottkanten så lätt, ånej. Maken letade fram den gamla Djungelboken från 1967 och sen trallade vi glatt med i var nöjd med allt som livet ger, tralala... samtidigt som jag med viss simultankapacitet gjorde färdigt revbensspjällen och gjorde mer halländsk långkål. Jag hade förvisso gjort grönkål redan på lillejulafton, men man vet hur det är med grönkål; ena stunden är den där, i nästa är den uppäten. Det blev lite skinka och sånt också, och lemon posset till efterrätt så undra på att det behövdes fler promenader idag.

Och dagens eftermiddagspromenad, den gick nere vi Lagaoset. Märkligt namn, och det är inte för att det direkt osar där, där Lagan rinner ut i havet. (Nu fick jag precis göra en googlepaus för att reda ut varför det ska heta oset och uppenbarligen betyder det 'åmynning', vilket ju verkar rimligt. Sedär, kan ju vara bra att veta när man löser korsord till exempel. Typiskt korsordsord kan jag känna).

Vi kom ner för sanddynen och maken undrade vilket håll jag ville gå åt? - Åt vänster, svarade jag prompt och tittade ogillande på honom när han gick åt fel håll. - Du sa ju vänster, sa maken då med visst fog och jag fick ju ge honom rätt. Även om jag inombords tyckte att han kunde väl ha begripit att jag menade höger? Jag menar, vi har ju ändå varit gifta i 45 år. Vi gick i alla fall såväl åt höger, som åt vänster, och sen åkte vi hem och åt saffransbulle. Man vill ju inte bli utmärglad tänker jag.

Vinterpromenader

Efter att ha varit lite så där fisljummet grått och varmt så har vädret börjat spotta upp sig; någon enstaka grad, och rentav sol och lite blå himmel. Då måste man ta tillfället i akt att bege sig ut i naturen och därför har maken, Loppan och jag idag begett oss ut på äventyr, banat nya vägar (i alla fall för oss) och uppsökt vita fläckar på kartan. Vita för oss alltså, även om jag medger att så värst vilt och oupptäckt var kanske inte målet för dagens promenad. Vi traskade nämligen iväg till Fylleåns mynning för att se där den rinner ut i havet. Vi gjorde ju ett försök tidigare i somras, men då råkade vi hamna på ortens nudiststrand, inklusive några nudister, så vi slog till reträtt. Kändes liksom lite fånigt att spatsera omkring där helt påklädd. Men med tanke på att det är nu mitt i vintern och en ynka grad, dock av pluskaraktär, ansåg vi att risken för att stöta på soldyrkare utan minsta lilla fikonlöv på sig var försumbar. Först gick vi längs ljungfälader och maken påtalade att för länge sedan var det väl ungefär så här hela Halland såg ut; bara låga vindpinade träd och ljung och sanddyner. Dock utan brus av E6:an i bakgrunden misstänker jag.

Nåväl, vi gick och vi gick och rätt vad det var kom vi fram till Fylleån. Den var full av vatten, vilket man ju kunnat sluta sig till av namnet. Vi följde ån och kom fram till havet där maken fotograferade mig som fotograferade Loppan som inte fotograferade alls. Väldigt trevlig promenad och de enda tre personer vi stötte på under vår upptäcktsfärd var väl påpälsade mot den svala havsluften.

Det första paret stötte vi på redan före vi kom till Fylleån och Loppan tänkte bums "hurra!" och störtade iväg för att hälsa, trots att matte ropade att hon skulle låta bli. Men Loppan är ungefär så lydig som hon tycker är av behovet påkallat och struntade i mattes rop, hon såg ju att här, här kom ett par som skulle tycka att det vore toppen att hälsa på en glad och raggig terrier. Och självklart hade Loppan rätt, hon är en god människokännare den vovven. Om än inte lydigare än vad hon själv finner strikt tillbörligt så här med ålderns rätt. 

 Andra promenader tas på kvällen, och maken fotograferade vårt kvarter som så här i juletider är illuminerat som befunne det sig i USA, dock kanske utan de värsta excesserna i form av tomtar och slädar och sånt. Men visst lyser det upp i kvällsmörkret och jag känner att vår egen fjuttiga ljusslinga på balkongen är lite väl minimalistisk. Nästa år får det nog fläskas på lite mer tror jag.

Igår var det fjärde advent och då promenerade vi i stand tillsammans med Kickan, Knyttet och deras föräldrar. Vi skulle titta på den stora granen på Stora Torg, och här känner jag att jag måste påtala att trots att jag alltid tycker att Halmstad är väldigt duktiga på det där med att utsmycka det offentliga rummet så är deras julgranar inte så mycket att hänga i granen (där fick jag till det!). Jodå, stor är den, men bara ljus och röda hjärtan - är det så himla spännande? Och dessutom var granen inte tänd trots att det var adventssöndag. Ja, alltså, den tänds ju senare på dagen, men nu var vi ju där på förmiddagen för att få lite julestämning och då tycker i alla fall jag att det minsta man kan begära är lite illumination. Och ska man fortsätta på det gnälliga temat så är granen på Lilla Torg ännu torftigare - bara ljusslingor som inte heller var tända. Men är man nu ute med en 4- och en 2-åring, ja då räcker det gott med tomtar i skyltfönster och en eller annan släde - ja vi hittade till och med en skyltfönster där tomten låg och sov. "Det är nissarna som jobbar nu" sa Kickan som är ett klokt barn. Tomten kunde ju behöva vila upp sig lite inför slitet på julafton.

Sen kom vi till Lilla Torg (med den torftiga granen). Torget är ganska nyrenoverat och där finns en liten portal. "Ställ er i portalen flickor, så kan jag ta ett foto på er" sa farmor som borde ha insett bättre än att komma med en sån förfrågan. Jaja. Det är ju ändå lite stelt och uppstyltat med sådana där poseringsbilder inser jag. 

Sen gick vi och fikade på Fribergs Konditori så det var minsann en bra promenad det också, om än lite mindre upplyst än man kunnat önska.

 

Inte direkt White Christmas - men julmys så det sprätter om det!

 Låt Bing drömma på - är man skåning, eller för alldel någon typ av hedershallänning, ja då vet man att någon vit jul, det är inte särskilt troligt. Jodå, visst vore det trevligt, men ska man låta ett gråmulet och milt väder göra att man mulnar ihop under juletid, ja då är man ute på tunn is. Vilket är rimligt när jag tänker efter, är det ingen snö så är det väl inte så troligt att isen ligger tjock. 

Julmys, det kan man fixa på så många sätt. Baka saffransbullar och skurna pepparkakor är en bra start. Hyacinter hjälper till. En eller annan tomte, stearinljus och glögg, utomordentliga julmysskapare allihop. Men det som verkligen sätter sprätt på juleandan, det är att julpyssla. Häromveckan var det ju julgranspåklädning och smällkaramellskapande med de små flickorna och i helgen var det dags att gå loss med de stora flickorna bland limstift, papper, klistermärken och allt vad som ska till.

I vanlig ordning hade mormor funderat på lite pyssel man kunde fixa - vika och limma femuddiga stjärnor, vika änglar och lite sånt. Grynet och Pyret tittade artigt och intresserat på och uttalade sig i positiva ordalag, men sen gick de loss och skapade och kreerade enligt egna önskemål. Precis som det ska vara! I år var det uppenbarligen läge att skapa julkort, och det blev jättefina kort, med akvarellmålning, glittriga klistermärken, tjusig teckning och det ena med det andra. I all synnerhet det andra tror jag. Färgen flödade, limmet limmade, skumtomtar åts och Vår julskinka har rymt dånade ur högtalaren.

Jag måste säga att det gläder ett gammaldags mormorshjärta att se så många julkort som skapades. Jag måste erkänna att jag tycker att det är lite trist att så många nuförtiden har avskaffat det där med julkort och möjligen skickar ett "god jul hörredu" via sms till alla i sin kontaktlista i mobilen. Jag blir mycket gladare av att få kort i brevlådan - och nu ser det ut som att återväxten på listan "Vi Som Gillar Julkort" är god!

Men innan vi skapade bjöds vi på ett stämningsfullt luciatåg (kort, men naggande gott) innan det var det ju dags att gå och köpa lördagsgodis. Sen tog vi en sväng runt Stortorget där Lunds finaste julgran ståtar. I år är den klädd med ugglor och ekorrar i granen och vi enades om att den verkligen var fin! 

- Du kan få ta ett foto på oss framför granen mormor, mammor gillar sånt! sa Grynet generöst och då gällde det ju att passa på. Sen grillades det lite marshmallows också innan vi knatade hem till pyssel, tacos och "Sunes Sommar" på kvällen. Den har några år på nacken, men blev väldigt uppskattad ändå av oss alla fyra. Mormor fick det lite svettigt dock när Sunes mamma förmanade Sunes storasyster när hon skulle på dejt med raggaren; "Tulo mellan knäna, Anna!". - Vad menar hon med? undrade flickorna och mormor snodde ihop en förklaring som inte direkt tåldes att granskasd i sömmarna, medan hon tänkte att den här frågan, den överlämnade hon med varm hand till föräldrarna. Sen somnade flickorna och mormor gott, medan morfar höll sig vaken ett bra tag till. Å andra sidan sov han längre på söndagsmorgonen så det jämnade ju ut sig.

Nu var det inte slut på julförberedelserna för det, nej minsann. Vi fick vara med på Grynets julavslutning på tvärflöjt och det var stämningsfullt och vackert! Samtidigt spelade Pyret avslutningsmatch mot föräldrarna på innebandyn och det hade ju varit roligt att se också, men man kan inte vara överallt tyvärr. Kvällen därpå var det avslutning på teatergruppen så nu har vi fått en härlig dos kultur den här veckan och känner att Jul! - just bring it on, alltså. 

Det blev nästan ett litet bakslag idag, men det redde ut sig. Kickan klagade lite på att vi inte hade någon stjärna i toppen på granen när hon och Knyttet klädde den och det skavde i farmors samvete. Gran utan stjärna?! Inte bra. Alltså for farfar och jag inom Clas Ohlson idag när vi kom upp till Halmstad och införskaffade en styck julstjärna, en med belysning. Här gällde det att sona tidigare försummelse, det kände farmor tydligt. Stjärnan applicerade och slokade prompt. - Men!!! sa farmor ogillande då och rätade upp den, varpå stjärneländet bums slokade igen. Men med hjälp av visst våld så sitter den numera någorlunda upprätt och den hotande stjärnkatastrofen är avvärjd. För tillfället i alla fall.

Musik i juletid

 Vissa saker vill man inte tumma på så här i juletid. Saffransbullar, t.ex. Eller rättare sagt, man vill visst lägga såväl tummarna som alla andra fingrar på dem men nu pratar vi mer metaforiska tummar. Hyacinter, de ligger också högt på listan. Tur då att det finns såväl hyacinter som saffransbullar att tillgå.

En annan sak man vill ha är julmusik, och då menar jag inte bara de där som går på repeat så fort man vågar sticka in näsan i en affär. (Även om jag kan medge att jag gärna gnolar med i All I Want for Christmas is You). Men det finns ju så mycket mer! Himla tur då att syrran lockat med oss på julkonsert i Klosterkyrkan i lördags. Där bjöds det lite av varje! Från gregoriansk julmusik över medeltiden och Piae Cantiones, engelska carols, folkmusik och alla andra århundraden tills det hela avslutades med White Christmas. Något för alla smaker med andra ord. 

Och jag får ju säga att det är få saker som får julkänslan att spritta som en polska i kroppen på en som när man sitter där i en lagom stor medeltida kyrka och en kammarkör dundrar loss i In Dulci Jubilo till exempel. Eller i ett medley av carols med alla spjäll öppna. Inget tingel, inget tangel, bara musik som blåser öronen av en. 

Lite mer tingel, för att inte säga tangel, var det igår. Men alldeles utmärkt på sitt sätt, som var liksom lite mer rejäl hollywoodsk musikal med extra allt! Här pratar vi glitter, paljetter, guldlamé och pang-på-rödbetan när Roxie Hart och Velma Kelly gjorde processen kort med manfolken. Kanske inte så mycket julkänsla, men en avgjort trevlig kväll det med.

Idag har det varit lite lugnare; Loppan och jag har besökt Akademibokhandeln här i Lund. Här serverades det förvisso inget hundgodis, men däremot stötte vi på Teodor, en galant ung norfolkherre. Ett ivrigt hälsande och svansviftande ägde rum och folk log förtjusta mot varandra. Vem blir inte glad av tvenne raggiga hundar, jag bara frågar. 

Sen blev det nybakta saffransbullar, te och skidskytte på tv:n och för tillfället sitter jag och lyssnar på "Money makes the world go around" ur Cabaret. Inte direkt julmusik det heller, men Cabaret är bra. Det var för övrigt den film jag och maken såg på vår första dejt, då någon gång i forntiden, så då är det väl klart att man gillar den musiken!

Nu hinner jag inte sitta här och blogga längre, maken har önskat sig stekt fläsk med löksås, och om det är så att maken önskar sig det så kan han väl få det, även om det är fredag och det kanske inte det är det första man tänker på när man tänker "fredagsmiddag". Men gott är det, så det blir nog bra. 

Startskottet har gått

Nu har vi tagit bettet mellan tänderna och rusar iväg; saffransbullar och franska skurna pepparkakor är bakade. Glögg har druckits.  Man känner en märklig lust att brista ut litet i ho-ho-ho:ande.

Granen, den plastiga, har klätts av små ivriga flickor när vi hade lite julpysselmys i helgen. Farmor och mamma behövde bara hjälpa till lite med kulorna som skulle hänga längst upp, annars fixade Kickan och Knyttet det på egen hand. Farmor hittade tomtar på de mest oväntade ställen under de följande dagarna. 

Julbord har också inmundigats för första gången på flera år. Vi slog till när vi insåg att man kunde äta julbord på Svarta Örns-huset här i Halmstad - vem gillar inte att vistas i gamla vackra miljöer? Det är ett ordenshus, men jag har synnerligen dimmiga, för att inte säga obefintliga, begrepp om vad denna orden egentligen pysslar med. Så inga besvärliga frågor om det vill jag få. 

Och Svarta Örnen levererade! Det var julstämning i bästa Fanny-och-Alexander-stil, det var mysigt och ombonat och ett precis lagom utbud av julbordsmat. Av lutfisken syntes icke ett spår vilket jag personligen tycker var avgjort positivt. Kent, Kicki och vi åt i lagom takt i flera timmar och i vanlig ordning blev man helt plötsligt alldeles väldigt tvärmätt någonstans där vid revbensspjällen och brunkålen trots att man tyckt att man tagit det så försiktigt, så försiktigt. Nåja, det var inte värre än att man kunde klämma ner lite julgodis och kaffe efter det, innan man stånkade nerför lasarettsbacken. Väldigt skönt med en kvällspromenad för att skaka ner laxen, sillen, skinkan och allt det andra.

 Så jo, nu är vi igång! Nu blir det julkonsert i Klosterkyrkan på lördag och nästa lördag blir det julpyssel med de stora flickorna vilket jag ser fram emot. Jag tänker mig att vi ska göra julstjärnor och änglar och lite av varje, men Grynet och Pyret är kreativa och fria själar så vem vet vad det blir? Mysigt ska det bli i alla fall.

Med de små flickorna pysslade vi ihop lite smällkarameller som vi stoppade skumtomtar i. "Man får öppna dem på julafton" sa farmor, naiv som hon är. Rapporten säger att smällkaramellerna gick sitt öde till mötes redan dagen därpå. Uppskattade var de i alla fall. 

Life is short, spoil your dog

Sägs det. Och vad kan man annat göra än att hålla med? Ja nu är jag ju generös av mig till min natur, så jag vill alls inte begränsa det där bortskämmandet till hundar, nejnej, katter, barn, makar - you name it. Är de gulliga så tycker jag absolut att man kan skämma bort dem. För vad kommer man att tycka är roligast att tänka tillbaka på när man ligger där som en liten, liten skrynkla under täcket på sitt yttersta; varje gång man konsekvent sa "nej" till allt som var roligt, eller hur man gjorde sitt bästa för att göra någon glad? Självklart menar jag ju inte att man ska vara en lättmanipulerad mes... men vänta nu, det kan hända att just när det gäller Loppan så är jag nog lite lättmanipulerad när jag tänker efter... So what?

Så vad ser vi nu här? Detta känns ju inte som en särskilt originell eller konstnärligt högststående bild. En hund som äter, typ? Men då ska man veta att Loppan i hela sitt liv inte direkt varit kräsen, men heller inte kastat sig med frenesi över maten. Jag har tänkt att det beror på att hon är ensamhund och konkurrensen om maten varit obefintlig. Jag menar, man vet ju hur det känns om det står en skål med chokladpraliner på bordet - man vill inte glufsa i sig, men man kastar misstänksamma blickar på andra i närheten omutifall man är ute efter samma bit. Då gäller det att förse sig.

I alla fall, när Loppan var så dålig i magen i somras så köpte vi skonkost på burk. Till ett, det medges, tämligen högt pris. Och denna mat, den var uppenbarligen så inihoppsan god att man måste smaska när man äter den (eller hur det nu var Tjorven sa om gräddtårta i Saltkråkan, Den gamla versionen). Sen blev Loppan bra igen och kunde återgå till sina gamla kulor. Fast man vill ju att hon ska tycka det är gott... så då blev det så att det blev mest kulor men lite kycklingstuvning på toppen. Gick bra det med! Tills en morgon, när burkmaten sinat. Loppan kom ångandes när jag skramlade med skålen, tvärstannade och tittade förbluffat ner i skålen. Sen tittade hon sårat upp på mig. "Bara tråk-kulor?!?" såg man i hennes blick. Så ja, matte och husse rände väl iväg till djurapoteket och köpte ett flak till av det som personalen där benämnde "skonkostens rolls royce-variant". Och nu äter Loppan med god aptit igen.

Sen är det så att ibland behöver man faktiskt inte stå för det där bortskämmandet på egen hand. Inte när man befinner sig i Halmstad i alla fall. Här finns ju Akademibokhandeln som utöver det självklara som böcker, pennor och block även har hundgodis bakom kassan. Detta vet Loppan om och hon går gärna in på Akademibokhandeln. Inte för att hon är så akademisk eller litterärt intresserad av sig får jag väl erkänna. Igår togs dock detta till en ny nivå. Vi skulle köpa julklappsbok till Grynet och stegade in med Loppan i släptåg. Vi hann inte mer än in förrän en av personalen utropade "jag kommer snart!" till Loppan, och sedan, medan maken och jag stod och debatterade vilken bok som skulle inhandlas så kom hon ångandes och serverade Loppan flera hundgodisar redan innan vi kommit till kassan. När vi sedan kom till kassan, ja då fick Loppan flera bitar. 

Imorse kom det ett nytt sms från dottern med förslag på bok till Pyret. När det var dags för eftermiddagspromenad, ja då hällde regnet ner. Inte Loppans favoritväder, det kan man inte påstå. Och vem kan klandra henne för det. Men när vi undrade om hon ville ta en sväng till Akademibokhandeln om vi nu ändå skulle ut, ja då hoppade Loppan i kopplet och stampade otåligt i hallen medan hon väntade på oss. Sedan galopperade hon in på Akademibokhandeln med oss i släptåg och tittade sig lystet omkring och väntade på godisregnet. Hon som står för Akademibokhandeln mötte vi ute i affären och hon sa beklagande till Loppan att "jag har inga godisar på mig, men säg till Cissi i kassan så får du!". Såklart fick Loppan inte mindre än tre bitar och sen släpade jag ut en högst motsträvig hund i regnet igen. 

Nu hoppas Loppan på att det ska komma fler förslag på bokjulklappar till barnbarnen. 

 

 

Så kom han

Kung Bore i egen hög person. Det började redan igår, men då var det synnerligen slaskigt och uppblandat och man tänkte cyniskt att "jojo, det här har man ju varit med om förr - det kommer aldrig att lägga sig". Men så fel jag hade (sic!). Jodå, det händer ibland och jag är den första att erkänna det, storsint som jag är. Efter ett ihärdigt snöslaskande hela dagen började det frysa på under kvällen och sedan kom den riktiga snön. Och ja, då fryser det undertill och blir halt och sådär, så det är ju en himla tur att a) man är broddförsedd, samt b) vi fick bytt till vinterhjul förra veckan.

Det känns dock som att det är läge att vara försiktig ute i trafiken, vinterhjul eller ej, så dagens planerade skogsrunda med hundvänner med avslutande kaffe med toscamazarin på Lanthandeln i Torna Hällestad fick stryka på foten. Det är ju synd på så rara mazariner, men ibland får man vara förnuftig. Det blir fler tillfällen att mula in toscamazarin på.

Nu har vi ju en nära belägen botanisk trädgård att ta till när halkavståndet till skogen är för långt, så oss gick det minsann ingen nöd på. Ett Winter Wonderland så gott som något!

Och förresten så planerar jag att lura med mig maken ut och fika i eftermiddag, så det blir nog bra med det också. 

 

Poppy

Våren 2021 kom en ny liten bekantskap in i våra liv när Poppy tog sitt pick och pack och flyttade in hos syrran. Liten, söt och snäll och med en otrolig akrobatisk förmåga att dansa runt på baktassarna - i all synnerhet om det då möjligen kunde vankas en liten godisbit?

Så när syrran och jag var ut och gick så var det numera inte med två seniora vovvar, Hampus och Zoya, utan med Poppy och Loppan. Fast vi gjorde ju ungefär samma saker ändå; gick på kurser, rantade runt i naturen i alla möjliga väder och hade det väldigt mysigt tillsammans. 

Ibland sov Poppy över och då fick man sällskap både vid stickfåtöljen och i sängen - trots att vi egentligen inte har vovvar i sängen i det här hushållet - men hur kan man stå emot så stora själfulla ögon? Det går ju inte. Då hade man fått ha ett hjärta av sten.

Så småningom var det dags för Poppy att bli mamma igen för sista gången och när syrran lät meddela att hon skulle åka och titta på en valp, fast "bara titta", ja då sa jag "yeah right..." . 

Så när Poppy flyttade hem för gott till syrran så kom självklart också en liten Enya som var så liten att hon obehindrat traskade rakt igenom öppningarna i valphagen av kompostgaller som syrran fixat. En fri själ låter sig inte buras in, typ. Så sedan blev vi tre på promenaderna. Poppy var en väldigt snäll mamma - precis som hela hon var en väldigt snäll hund. Hon liksom bara smälte in på ett väldigt rart och mjukt vis, hon var inte den som levde enligt devisen "allt ljus på mig!", men hon var närvarande på ett så självklart och vänligt sätt. Om fler hade haft lite mer Poppy i sig så hade världen varit en bättre plats, det är min fasta åsikt.

Så då är det så pissigt orättvist att Poppy, som aldrig gjorde en fluga förnär, fick en tumör i munnen som inte gick att göra något åt och alldeles för tidigt fick vi säga farväl till henne förra veckan. Tänk att en så liten hund kan lämna så stora och varma minnen efter sig. 

Nyttsytt

Loppan  har ju sin egen lilla tron hemma i Lund. Egentligen är det väl den gemensamma fotpallen till makens och mina läsefåtöljer i biblioteket....men det kan vi ju tro om vi vill. Loppan vet att det är hennes tron och inget annat, även om vi får lov att låna den för att lägga fötterna på lite då och då. Loppan är inte snål.

Eftersom Loppan ibland är lite blöt om magen och tassarna - sånt händer så lätt när markfrigången är väldigt låg - så sydde jag en liten quilt för att skydda möbeltyget. Har funkat jättebra - men vad som kanske inte var helt optimalt var att vissa av bitarna syddes av "riktigt" quilt-tyg som är en ganska lätt och fin bomull. Och sånt tyg står sig slätt emot energiska terriertassar som bäddar runt och har sig, så quilten hade gjort sitt. Då får man sy en ny, det begriper man ju utan att ha en universitetsutbildning i konsekvenstänkande.

Så det har jag gjort. Av frikostigt donerat jeanstyg från syrran och maken och av rester från när vi klädde om matstolarna i Halmstad och lite från bordstabletter som jag sytt. Funkade bra! Men baksidan då? Jag spekulerade i resterna av ett flanelltyg som jag en gång sytt en pyjamas åt maken av, men det räckte inte till. Men med lite fixande och trixande fick jag till en baksida där våra gamla köksgardiner från huset samsas med resterna från ett väskprojekt och en ruta från det där pilbladsmönstrade tyget.

Nu är quilten klar och jag är nöjd, och vad viktigare är; Loppan verkar nöjd! Man ska nog inte syna sömmarna för noga, men det är ju det som är det fiffiga med att sy lapptäcken, det blandar sig ändå till en harmonisk helhet.

- Den är nästan för fin för att du ska få ligga på den och smutsa ner den sa jag först till Loppan. Hon tittade syrligt på mig och suckade djupt åt min enfald. Vad är det då för vits att sy en quilt i lagom hundstorlek om inte sagda hund får använda den? Vavava?

Herregud, hon har ju helt rätt! Det är ju det som är det roliga när man skapar något, att det används. Det finns både tvättmaskiner och lite mer tyg i gömmorna om behovet skulle uppstå. När vi kommer till Lund igen ska Loppans tron få en makeover, för det är hon värd. Såklart. 

Det finns en strategi

 I vissa fall är jag en ganska strukturerad person; jag för anteckningar över vad jag stickar, i vilket garn, med vilken stickstorlek etc. Det kan tyckas onödigt, men det är faktiskt ganska praktiskt när man behöver kolla hur många maskor man la upp till ett par strumpor. Eller var det var för ett garn man använde till den där tröjan man stickade häromåret. Till exempel. Sen är det ju inte bara praktiskt, det är ju alltid roligt att skaffa sig fina anteckningsböcker att skriva upp allt det där i. Livet blir ju så mycket bättre med fina anteckningsböcker. För att inte tala om pennor.

Men jag sa (eller skrev, om vi nu ska vara petiga) alltså i "vissa fall", vilket man då kan sluta sig till inte gäller alltid. Det är ju inte direkt rocket science. Jag tänker ganska ofta att "går det så går det" och att det där med att gå på känsla och intuition, det låter väl fint och bra? Detta fungerar häpnadsväckande väl, kanhända eftersom maken är lite mer excel-planerande av sig och vi tycks vara en bra kombination av olika karaktärsdrag..

Nu har vi ju lagt rätt mycket tid på att dra ut i närmaste skog och planlöst leta svamp. Ja, jo, till slut så la maken in de ställen där vi faktiskt har hittat en eller annan herr Kantarell, eller hans syssling fru Trattis i en kart-app. Det har alls inte varit bortkastade timmar, tänk så mycket frisk luft och många steg i stegräknaren vi fått!

Men nu känner jag att vi är på ett vinnande spår! I förra veckan läste jag i tidningen om en kvinna som varit ute i skogen med sin hund (förvisso en vältränad narkotikahund) som på två timmar hade fått ihop kilovis med Karl Johan. Min blick föll på Loppan. Efter valpkursen var ju faktiskt den allra första kurs vi gick en nosework-kurs. Jodå, Loppan har dessutom gått  prov med godkänt resultat för att kunna ge sig ut på noseworktävlingar, fast sen kom jag på att jag är ju ingen tävlingsmänniska. Vi tränade ju förvisso med eukalyptus- och lavendelhydrolat, men doft som doft, tänkte jag och stod på huvudet i skafferiet. 

Där hittade jag en burk med torkad Karl Johan. Nu har jag ju gjort mig av med noseworkprylarna eftersom det faktiskt är en 5-6 år sedan vi pysslade med det, men man tager vad man haver! tänkte jag vidare och petade ner lite Karl Johan i ett tefilter. Loppan fattade snabbt galoppen, snusade på tepåsen och belönades med klick och godis. "Det går ju bra det här" sa jag till Loppan, stängde in henne i köket och gömde svamppåsen i biblioteket. Sedan öppnade jag dörren, sa uppmuntrande "Sök!" och Loppan for ut som en målsökande terrier med klick-å-godis i blick och hittade prompt bytet. Till och med maken tittade imponerat upp från säkerligen något gammal och oerhört intressant som han höll på med och sa att "det var som sjutton!". Vi körde fyra sök och sen fick det vara bra med det.

Häromdagen tog vi sedan en tur ut till Biskopstorp med Kickan och Knyttet med föräldrar. Makor, varm choklad och kaffe var medpackat. Så även den torkade Karl Johan-svampen och sedan gömde Kickan och jag svampen i lingonriset och sen fick Loppan söka. När hon snusat sig fram till målet utbröt jubel och godisregn och jag tror att det var där som en tanke föddes hos flickorna. Lite som en ekvation: x=y2. Där x är svamp som resulterar i godis i kvadrat! För oj vad flickorna hittade trattkantareller sedan! En hel papperspåse full blev det. Nu blev det ju förvisso inget godis till flickorna, men eftersom det var lördag får man väl ändå hoppas att det serverades något senare.

Nu är min plan till nästa svampsäsong att träna Loppan rejält, och sen hyra in Kickan och Knyttet också, och då vore det väl märkligt om vi inte hittade kilovis med svamp. 

 

 

Nu har jag tagit mig i kragen

 Vi har haft övernattningsgäster; Grynet och Pyret kom och hälsade på till allmänt jubel från oss alla. Högljuddast och skuttigast var nog Loppan, men maken och jag var precis lika glada. 

Det var inga döda punkter; lördagsgodis skulle inhandlas och ätas, vi ritade och målade och pratade och Pyret och jag enades om att näe, man kan inte ha för många pennor och Grynet informerade mig om att till nästa gång vore det väl himlans bra om jag skaffade glitterpennor i fler färger. Helt rätt! En anledning så god som någon att inhandla fler pennor. 

Dessemellan fick Loppan kel och bus och lek såklart. "Loppan är världens snällaste hund mormor" intygade såväl Grynet som Pyret, och det har de ju såklart väldigt rätt i. Så är de ju väldigt kloka flickor också! 

Men sen fick minsann mormor stå där med skammen. Pyret inspekterade anslagstavlan i köket; där sitter diverse foton, en fotoalmanacka, allehanda kvitton samt en fotoposter. På tre av våra fyra barnbarn. Ack ja. Varför blir det så att man liksom blir lite latare och latare och inte blir färdig att göra nytt och beställa? 

- Mormor, du måste ha bild på Knyttet också, det kan inte bara vara på Grynet, Kickan och mig sa Pyret strängt. Dessutom, fortsatte hon sedan, hade hon ju redan påtalat detta mer än en gång. Mormor kunde bara skylla på en allmän lathet, men nu har mormor tagit sig i kragen och beställt en ny poster med alla barnbarnen avporträtterade, för Pyret hade ju helt rätt. Någon ordning måste det minsann vara. Så för säkerhets skulle har mormor dessutom beställt nya fotomagneter till Halmstad på alla barnbarn (och en på Loppan, hon vill ju också vara med).  Så nu är ordningen, sent omsider, återställd. Tack vare Pyret.

Sen dukade vi fint i vardagsrummet och åt köttbullar och lingon och gele och sånt tills alla var mätta och belåtna. Men inte mättare än att vi fick plats med lite glass efteråt. Ja och lite popcorn och snacks till LasseMaja-filmen som vi såg sedan som var så spännande på slutet att Grynet fick ta en liten lov i lägenheten. Allt löste sig dock till det bästa eftersom musen fru Andersson släckte den hotande eldsvådan i Valleby skola. Ja det är ju det jag säger; djur är till mycket glädje! (Fästingar och råttor undantaget).

Så småningom var det dags att knalla i säng, alla utom morfar som är en nattuggla. När nattugglan till slut också tyckte det var läge att stämma träff med Jon Blund tittade han först till flickorna som sov i bäddsoffan i jungfrukammaren och där låg tre nöjda och trötta flickor i en enda spretig hög och sov gott. Jo för Loppan, hon passade ju på att sova i sängen, för har man gäster så gäller ju inte de vanliga reglerna om att sova i hundsängen. Såklart.

När flickornas mamma kommit och hämtat dem bestämde sig maken och jag att det var läge att ta en promenad, det var ju så tyst och ensamt i lägenheten när flickorna försvunnit. Vi åkte ut till Linnebjär och knallade runt lite, det var höstigt och stilla och väldigt skönt. Fast maken muttrade ju lite om att det var ingen som gått med en lövblås och  rensat upp på stigarna, fullt av orediga löv överallt! För att inte tala om nerfallna träd som låg helt ostrukturerat där. Jag påpekade milt att det är ett naturreservat och då är det kanske inte meningen att det ska vara så väldigt välordnat. Maken såg inte helt övertygad ut.

Däremot var vi båda helt övertygade om att vi haft en väldigt fin helg!