Alltså, nu är vi ju redan en bra bit in på 2025, och har det blivit något bloggat? Trots söner som fyller år och trettonhelger och allt vad det är. Nejdå, inte minsta lilla plattityd har hamnat här. Faktum är att jag har heller inte tagit särskilt många foton. Man kan verkligen undra vad jag har gjort?!
Men visst, den 2 januari vaknade man ju upp och det var sol! Sol och snö och kallt och det var ju himla fint det, när det under december mest känts som att leva nere i en kolkällare. En mörk och drypande fuktig kolkällare. Så undra på att man levde upp! Loppan blev yster som en valp och det kunde behövas efter Det Stora Nyårssmällareländet.
Alltså tog jag ett par foton och tänkte att det kan jag ju blogga om...men blev det gjort? Nejdå, vi har hunnit med att såväl få mer snö som regn på tvären och slask och stormvindar. Dock hann vi med en sväng om golfbanan innan slasket satte in, så att Loppan kunde fräsa fram längs fairway. Det var inte ett jättetjockt lager snö, gräset stack upp lite här och där, men det hindrar inte skånska skidåkare. Det var en hel del skidspår där, och vi hann även med att vara räddningspatrull och hiva upp en farbror som stod på öronen. Först fram var Loppan, ungefär som en sån där räddningshund i Alperna. Minus konjakskaggen under hakan då. Tror att gubben blivit rätt glad över en skvätt konjak, för han hade slagit sig en del. Nu fick han nöja sig med att bli glad över en skäggig terrier som kom rusandes, och det lenade nog lite det med.
När det är kallt, ja då behövs det raggsockar. Alltså har jag stickat ett gäng i spridda storlekar och kulörer. Inte ska man behöva frysa om tårna om jag kan hjälpa det.
Igår var det åter ganska trist väder, men vad gjorde det? Vi fick ju besök av Grynet och Pyret. Deras stackars föräldrar skulle släpa sig till jobbet, men fritids hade studiedag, så då fick vi som tur var hänga med flickorna. De kom redan strax efter åtta, så Loppan och jag rände ut på morgonen i arlare tid än vanligt. Loppan, som är något av en sömntuta, var helt förundrad. Skulle hon släpas ut mitt i natten? Men sen blev hon glad igen när flickorna kom.
Vi hann med en hel del! Det bakades överraskningsmuffins, där överraskningen är att det gömmer sig nutella inuti muffinsen, vi stickade och målade och ritade och sen tog vi en sväng till Kulturen. Där dansar man inte ut julen förrän Tjugondedag Knut, så det var fortfarande julpyntat i Thomanderska huset, i Blekingegården och i Arbetarbostaden.
Vår egen 1800-talsvurmare bubblade av iver i Thomanderska huset och meddelade att här, här hade hon velat bo. Fast på 1800-talet då. Hon sa också att hennes högsta dröm var att få en krinolin och en lång fin klänning, och mormor nickade instämmande, eftersom hon var likadan i Grynets ålder och också läste Lilla Huset-serien på löpande band. Numera drömmer dock mormor vare sig om krinoliner eller korsetter (som Grynet också eftertraktade). Även Pyret tyckte det var spännande. Vi tittade på torkad lutfisk och fina julgransprydnader av silkespapper där det låg nötter i. Maken, han sa avundsjukt att biskop Thomander, han hade inte mindre än fyra rum till bibliotek och tre (3!!!) skrivbord. Undra på att maken också såg lite drömmande ut. Krinoliner, korsetter, böcker, skrivbord...same, same but different.
Vi tittade på allt, under en strid ström av kommentarer från båda flickorna. Samtidigt, men om olika saker, ens simultankapacitet sätts på prov kan jag säga. Efteråt sa maken att vi har förvisso varit inne i Thomanderska huset rätt många gånger, men så här roligt har vi aldrig haft det! Jag håller med.
I Arbetarbostaden tittade vi på pepparkaksbaket, och mormor förundrade sig över hur man överhuvudtaget lyckades åstadkomma alla dessa kakor och julmat i ett sånt litet och tämligen primitivt kök. Detta kök är precis som det var när familjen Andersson bodde där på 30-talet, så man får förmoda att det lyckades man ändå med.
Sen traskade vi hem och åter överraskningsmuffins och jag tittade med värme på mitt eget bekväma kök och tänkte att allt var inte bättre för. Ganska skönt att slippa baxa runt en krinolin också.
