En räv bakom örat

 Maken och jag har varit lite cineastiska av oss nu när vi är i Halmstad. Här knallar vi bara över Gamletullsbron och sen snavar vi praktiskt taget över tröskeln till Röda Kvarn och då är det ju så lätt att slinka inom på en föreställning. Häromveckan såg vi Emilia Perez. Det var mexikansk knarkkung, våld, könsoperationer och sång och dans mitt bland avhuggna fingrar och så. Något besynnerligt får man ändå säga när det plötsligt stäms upp i sång medan blodet sprutar. Maken stirrade förbluffat vid det första sångutbrottet och väste "har vi gått in på fel föreställning?" till mig. 

Alltså, den var ändå bra på sitt sätt, men kanske inte så himla munter. Inte direkt feel-good om man säger så. Dessutom lämnade den mig med en fast föresats att jag behöver nog inte åka till Mexiko City, jag känner att det finns andra resmål som passar mig bättre.

Igår kände vi att vi fick se något annat. Lite lättsammare. Alltså hamnade vi på den nya Jönssonliganfilmen. Nu är jag ju lite finkulturell av mig (hm....) så jag brukar mest bara fnysa när resten av familjen tittade på de gamla filmerna med Gösta Ekman och gänget. Men jag är inte den som är den, ville nu maken titta på Sickan & Co så visst kunde jag följa med. Man kan ju alltid ta en tupplur i biomörkret tänkte jag. 

Fast vem skrattade högst, så där riktigt hö-hö-hö-aktigt? Tja, det var väl undertecknad det. Kanske inte en film som man går och filosoferar över, men man får ju ändå medge att Sickan, han har minst en räv bakom örat. Om inte två.

Nästa film blir kanske Konklaven, den om hur det går till på ett påve-val. Man ska inte vara för smal i sina preferenser, det tycker både maken och jag. Jag tror dock inte att det blir så mycket hö-hö-hö:ande då.

Veckan som gick

Veckan har gått i ett tämligen makligt tempo och man kan väl inte direkt påstå att det funnits någon röd tråd. Skulle möjligen vara mitt sätt att ihärdigt prokrastinera, dag efter dag. Min tanke när vi nu skulle vara ett tag i Halmstad medan hissen renoveras nere i Lund så skulle jag bland annat ägna mig åt att färdigställa fotoboken för 2024. Inte ens med bästa vilja eller med flagrant skönmålande kan jag påstå att fotoboken kommit ens det minsta lilla foto längre fram.

Visst är det märkligt, det där? Jag gillar ju att ta foton. Jag gillar att ha en fotobok för varje år, för hur det än är så kanske man inte tittar på alla 189 digitala foton av Loppan ute i skogen, av alla digitala 673 foton av barnbarn som ritar eller på annat sätt beter sig på det vis som bara måste förevigas för eftervärlden, uppblandat med en eller annan vy av stickning i trädgården eller vindrickande på balkongen, då vill jag ha en påtaglig bok att bläddra i. Fast så är det ju det där med att ta sig i kragen och sätta sig och välja blanda alla de där fotona - och det är ju så svårt för såväl barnbarn som hund är ju så inihoppsan gulliga att det är svårt att sortera bort något.

Men när jag nu inte ägnat mig åt att göra fotobok så har jag till exempel gått i närkontakt med en vilt främmande ung man och låtit mig klämmas på av honom. Inte så att jag känt att det vore kanske roligt med en liten toyboy (orka, liksom), men på den 11 dagen av nackspärr och spänningshuvudvärk så insåg jag till slut att maken hade rätt; det var läge att låta sig knökas ihop av en kiropraktor. Och tänk, efter att han knycklat till bäckenet och handskas med nacken så blev det gradvis bättre och bättre och jag vaknade på den 12 dagen utan huvudvärk. Då var jag nästan benägen att skutta runt som ett lamm på vårbete, men jag ryckte i den sista resten av sunt förnuft och avstod. Däremot när jag pratade med en av mina äldsta vänner i telefon och var lyrisk över denne kiropraktor så sa hon, som känner såväl mig som maken väl, att "när tyckte maken att du skulle gå till kiropraktor då?" och då fick jag erkänna att det hade han ju föreslagit redan första dagen medan jag hävdade att nackspärr, det är väl inget som en kiropraktor ägnar sig åt. När maken läser detta, kommer han att nicka belåtet och synnerligen menande - men det bjuder jag på. Jag är storsint nog att erkänna att ibland så har även jag fel.

En eller annan promenad vid havet har det ju också blivit. En dag vid Frösakull, där solen sken och vi var nästan helt ensamma på stranden. Loppan sprang som besatt, hit och dit och emellanåt grävde hon i stranden och jagade en eller annan sjöfågel medan maken och jag strosade fram.  Detta var en synnerligen trevlig promenad och således tänkte maken och jag igår att vi upprepar detta utmärkta koncept. Nu var ju vädret inte så inbjudande soligt, men det regnade i alla fall inte och det fick man väl vara nöjd med. Alltså åkte vi ut till Östra Stranden, men då var det rena folkvandringen där, och en hel del hundar. "Vad gör alla de här människorna här?" sa maken ogillande och blängde på dem. Jag påtalade att det var ju söndag igår, det regnade inte och folk ville väl ha lite frisk luft på sin lediga dag. "Jag tycker att det skulle vara vardag alla dagar" utropade maken då, vilket han aldrig hade sagt som icke-pensionär.

Sen har vi också haft övernattningsgäst. Kickan har sovit över, fast först åt både hon, lillasyster och mamma och pappa kvällsmat hos oss. "Ska inte de inte åka hem snart?" sa Kickan som ville vara själv hos farmor och farfar, men farmor utverkade att maten fick ätas upp först innan vi blåste upp extrasängen och efter lite godnattsaga och lite titt på skidskytte så somnade Kickan gott och sov hela natten.

Men nu är det dags att sluta blogga och gå och göra något annat. Men jag skulle inte tro att det blir fotobok.

Kalas med extra-allt!

Vi har varit på kalas, och inte vilket kalas som helst! Ånej, 7-årskalas har det varit. Pyret fyller ju på nyårsafton, men kalaset brukar bli lite senare så det inte trasslar in sig i nyårsfyrverkerierna. Maken, Sonen, Knyttet, Loppan och jag fräste ner från Halmstad. Stackars Kickan hade feber och kunde inte gå på kalas, vilket ju var en attans otur. Men hon och mamma skulle trösta sig lite med popcorn och glass, för lite firande måste det ju ändå få bli även om man inte kan gå på själva kalaset.

Och det var minsann ett kalas som bjöd på det mesta! Goda kakor och tårta, till exempel. Vi sjöng och vi hurrade 7 gånger, för flickornas bestämda åsikt är att man hurrar så många gånger som födelsedagsbarnet fyller år. Maken och jag tycker att det är en bra princip - upp till ett visst antal år, ett antal som vi passerat sedan lääänge. Alla lät sig väl smaka och Knyttet åt tårta så det stod härliga till. 

Sen tog de kulturella aktiviteterna vid. Pyret hade fått en rolig ritmojäng med kugghjul i födelsedagspresent, och nu hade hon fått fina pennor som passade i kugghjulen. Det blev väldigt tjusiga figurer och även mormor provade. Det var lite trixigare än det såg ut, i synnerhet med det ovala kugghjulet, men det var kul! 

Efter det konstnärliga inslaget blev det musiksoaré. Grynet spelar ju tvärflöjt och nu har lillasyster Pyret börjat spela klarinett, och det demonstrerade hon för oss. Det lät väldigt bra! Grynet spelade sedan "Till Spanien" utantill, och Knyttet gick loss på pianot. Den musikaliska bredden var stor!  

Vi hann med att spela lite spel, bygga lite bana, prata och skratta en massa och sen bjöds vi på en jättegod lasagne som Pyrets pappa lagat innan vi mätta och belåtna åkte tillbaka till Halmstad, Knyttet med ett fast grepp om ballongerna hon fått ta med hem till sig och Kickan. Och Knyttet hon somnade gott innan vi ens hunnit ut ur Lund, men farmor, hon höll sig vaken hela vägen hem. Nästan.    

Tänk att vårt glada, spralliga och spänstiga Pyre redan hunnit fylla 7 år! Klart man ska få 7 hurrarop då.   

När själen mår bra

 Havet, alltså. Vilken grej. Det bara ligger där liksom, och skvalpar. Eller stormar lite. Eller vad det känner för just den dagen. En av bonusarna med att deltidsbo i Halmstad, ja det är närheten till havet för en promenad.

Och idag blev det en tur runt Långenäsudden och det var en sån där mild dag när färgerna är dämpat silvergrågrönblå i en enda salig mix och havet var stilla. Man känner hur själen andas ut och hur axlarna sänks - ja så gott det nu går att sänka dem när nackspärren fortfarande trilskas lite, även om den är på bättringsvägen.

Vi traskade förbi fiskehyddorna i Grötvik som är rejält uppfiffade och säljs till ohemula priser nu. Jag tror att forna tiders fiskare hade gapat av förvåning om de sett hur deras arbetsbodar ser ut nu, däremot tror jag kanske inte att de används så mycket till just fiske nuförtiden. Vi passerade enefälader och klapperstensfält och andades havsluft. 

Några får såg vi inte till, men de kommer kanske inte ut förrän längre fram i vår. Men vad gör väl det när vi har Loppan att titta på? Kanske inte så lockig, men nog är hon minst lika gullig som ett får. Gulligare, om jag får säga vad jag tycker.

När vi gått precis lagom långt åkte vi hem igen och tittade på skidskytte och åt äpplemuffins. Min själ gillar inte bara havspromenader, den gillar muffins också. Och skidskytte, fast den hade nog varit ännu nöjdare om de svenska herrarna hade bommat lite mindre.

I kväll blir det högrevsgryta som lagats i lergryta och ett litet glas rött till det. Det mår själen också bra av, det är min fasta övertygelse.

Ömsom oxfilé, ömsom vindrufsiga lockar

För Loppan, alltså. I lördags gick hon på restaurang och åt oxfilé. Och inte på vilken enkel sylta som helst, utan Lunds bästa restaurang. Nu kan man ju undra om inte mitt bortskämmande av liten Loppa gått rent överstyr - äter hon numera enbart finmat som serveras på restaurang frågar man sig förbluffat? Men nej, så var det såklart inte. Det var ju maken som fyllde år! Och fyller maken år, ja då går vi på Mat & Destillat, är'e tradition, så är det. I år fick Loppan följa med. Jag tycker det här himla trevligt det här att allt fler restauranger tillåter hundar. Alla vid borden runt omkring log också förtjust när Loppan knallade in.

Jag hade bokat Komplett Paket maken till ära. Inget knussel när det är födelsedag! Vi inledde med en cocktail. Fast det fick inte Loppan, någon måtta får det vara. Sen blev det skaldjurssoppa med pilgrimsmussla och vitlöksbröd som inte gick av för hackor. Att servera soppa till en skäggig hund...nja, det kändes lite väl slabbigt. Men sen blev det oxfilé med hollandaisesås och en himla massa andra pryttlar. Och då var Loppan mycket tydlig med att hon var minsann också på restaurang, så det så. Och eftersom köttbiten inte var av minimalt slag så fick hon väl smaka. Sen fick hon också smaka lite på den tyska osten av bara farten. Någon citronparfait, fina viner och kaffe och avec blev det dock inte. Men bra hund reder sig själv, så rätt vad det var insåg jag att hon själv hade serverat sig av det medhavda hundgodiset som jag hade haft med mig i en påse i handväskan. Som stod på golvet. Ibland är man lite korttänkt.

Egentligen fyllde maken inte år förrän igår, på söndagen. Då åkte vi upp till Halmstad, och blev han minsann bjuden på god mat igen! Kickan, Knyttet och deras föräldrar bjöd på fika och sen på biff Stroganoff som var väldigt god. Det tyckte Loppan också... jaja, det kan hända att hon är lite bortstämd när jag tänker efter. Vi spelade spel och la pussel och hade väldigt trevligt! Det sjöngs minsann för maken också, så han blev väldigt väl konserterad för; även Grynet och Pyret hade sjungit för honom i telefon på morgonen och nu sjöngs det såväl Happy Birthday som ja må han leva, så jag tror nog att maken känner sig synnerligen väl uppvaktad! Och Knyttet demonstrerade att hon minsann numera kan säga 'farfar' - och det sa hon till honom för första gången på hans födelsedag! Vältajmat, det får man säga. - Kan du säga 'farmor' också, frågade jag Knyttet. Hon tittade på mig och svarade kort och koncist 'nej'. Inte ens öppet för förhandling. Men okej, det var ju inte min födelsedag.

Idag har vi mest ägnat oss åt att ha nackspärren från helvetet (jag), ringa kreditkortsföretaget och ampert påtala att vad är det för skrutt till kreditkort som inte fungerar, jag bara undrar, vavava?! Men sen struntade vi i såväl nackar som kreditkort och åkte ut till havet där det blåste friskt så att Loppan blev alldeles rufsig i pälsen. Finns inget som lyfter livsgnistan som lite havsluft! Så egentligen förstår jag inte varför vi var mol allena på stranden?

När man inte riktigt hänger med i svängarna

Alltså, nu är vi ju redan en bra bit in på 2025, och har det blivit något bloggat? Trots söner som fyller år och trettonhelger och allt vad det är.  Nejdå, inte minsta lilla plattityd har hamnat här. Faktum är att jag har heller inte tagit särskilt många foton. Man kan verkligen undra vad jag har gjort?!

Men visst, den 2 januari vaknade man ju upp och det var sol! Sol och snö och kallt och det var ju himla fint det, när det under december mest känts som att leva nere i en kolkällare. En mörk och drypande fuktig kolkällare. Så undra på att man levde upp! Loppan blev yster som en valp och det kunde behövas efter Det Stora Nyårssmällareländet.

Alltså tog jag ett par foton och tänkte att det kan jag ju blogga om...men blev det gjort? Nejdå, vi har hunnit med att såväl få mer snö som regn på tvären och slask och stormvindar. Dock hann vi med en sväng om golfbanan innan slasket satte in, så att Loppan kunde fräsa fram längs fairway. Det var inte ett jättetjockt lager snö, gräset stack upp lite här och där, men det hindrar inte skånska skidåkare. Det var en hel del skidspår där, och vi hann även med att vara räddningspatrull och hiva upp en farbror som stod på öronen. Först fram var Loppan, ungefär som en sån där räddningshund i Alperna. Minus konjakskaggen under hakan då. Tror att gubben blivit rätt glad över en skvätt konjak, för han hade slagit sig en del. Nu fick han nöja sig med att bli glad över en skäggig terrier som kom rusandes, och det lenade nog lite det med.

När det är kallt, ja då behövs det raggsockar. Alltså har jag stickat ett gäng i spridda storlekar och kulörer. Inte ska man behöva frysa om tårna om jag kan hjälpa det.

Igår var det åter ganska trist väder, men vad gjorde det? Vi fick ju besök av Grynet och Pyret. Deras stackars föräldrar skulle släpa sig till jobbet, men fritids hade studiedag, så då fick vi som tur var hänga med flickorna. De kom redan strax efter åtta, så Loppan och jag rände ut på morgonen i arlare tid än vanligt. Loppan, som är något av en sömntuta, var helt förundrad. Skulle hon släpas ut mitt i natten? Men sen blev hon glad igen när flickorna kom.

Vi hann med en hel del! Det bakades överraskningsmuffins, där överraskningen är att det gömmer sig nutella inuti muffinsen, vi stickade och målade och ritade och sen tog vi en sväng till Kulturen. Där dansar man inte ut julen förrän Tjugondedag Knut, så det var fortfarande julpyntat i Thomanderska huset, i Blekingegården och i Arbetarbostaden. 

Vår egen 1800-talsvurmare bubblade av iver i Thomanderska huset och meddelade att här, här hade hon velat bo. Fast på 1800-talet då. Hon sa också att hennes högsta dröm var att få en krinolin och en lång fin klänning, och mormor nickade instämmande, eftersom hon var likadan i Grynets ålder och också läste Lilla Huset-serien på löpande band. Numera drömmer dock mormor vare sig om krinoliner eller korsetter (som Grynet också eftertraktade). Även Pyret tyckte det var spännande. Vi tittade på torkad lutfisk och fina julgransprydnader av silkespapper där det låg nötter i. Maken, han sa avundsjukt att biskop Thomander, han hade inte mindre än fyra rum till bibliotek och tre (3!!!) skrivbord. Undra på att maken också såg lite drömmande ut. Krinoliner, korsetter, böcker, skrivbord...same, same but different.

Vi tittade på allt, under en strid ström av kommentarer från båda flickorna. Samtidigt, men om olika saker, ens simultankapacitet sätts på prov kan jag säga. Efteråt sa maken att vi har förvisso varit inne i Thomanderska huset rätt många gånger, men så här roligt har vi aldrig haft det! Jag håller med.

I Arbetarbostaden tittade vi på pepparkaksbaket, och mormor förundrade sig över hur man överhuvudtaget lyckades åstadkomma alla dessa kakor och julmat i ett sånt litet och tämligen primitivt kök. Detta kök är precis som det var när familjen Andersson bodde där på 30-talet, så man får förmoda att det lyckades man ändå med.

Sen traskade vi hem och åt överraskningsmuffins och jag tittade med värme på mitt eget bekväma kök och tänkte att allt var inte bättre för. Ganska skönt att slippa baxa runt en krinolin också.