Maken och jag har varit lite cineastiska av oss nu när vi är i Halmstad. Här knallar vi bara över Gamletullsbron och sen snavar vi praktiskt taget över tröskeln till Röda Kvarn och då är det ju så lätt att slinka inom på en föreställning. Häromveckan såg vi Emilia Perez. Det var mexikansk knarkkung, våld, könsoperationer och sång och dans mitt bland avhuggna fingrar och så. Något besynnerligt får man ändå säga när det plötsligt stäms upp i sång medan blodet sprutar. Maken stirrade förbluffat vid det första sångutbrottet och väste "har vi gått in på fel föreställning?" till mig.
Alltså, den var ändå bra på sitt sätt, men kanske inte så himla munter. Inte direkt feel-good om man säger så. Dessutom lämnade den mig med en fast föresats att jag behöver nog inte åka till Mexiko City, jag känner att det finns andra resmål som passar mig bättre.
Igår kände vi att vi fick se något annat. Lite lättsammare. Alltså hamnade vi på den nya Jönssonliganfilmen. Nu är jag ju lite finkulturell av mig (hm....) så jag brukar mest bara fnysa när resten av familjen tittade på de gamla filmerna med Gösta Ekman och gänget. Men jag är inte den som är den, ville nu maken titta på Sickan & Co så visst kunde jag följa med. Man kan ju alltid ta en tupplur i biomörkret tänkte jag.
Fast vem skrattade högst, så där riktigt hö-hö-hö-aktigt? Tja, det var väl undertecknad det. Kanske inte en film som man går och filosoferar över, men man får ju ändå medge att Sickan, han har minst en räv bakom örat. Om inte två.
Nästa film blir kanske Konklaven, den om hur det går till på ett påve-val. Man ska inte vara för smal i sina preferenser, det tycker både maken och jag. Jag tror dock inte att det blir så mycket hö-hö-hö:ande då.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.