Veckan har gått i ett tämligen makligt tempo och man kan väl inte direkt påstå att det funnits någon röd tråd. Skulle möjligen vara mitt sätt att ihärdigt prokrastinera, dag efter dag. Min tanke när vi nu skulle vara ett tag i Halmstad medan hissen renoveras nere i Lund så skulle jag bland annat ägna mig åt att färdigställa fotoboken för 2024. Inte ens med bästa vilja eller med flagrant skönmålande kan jag påstå att fotoboken kommit ens det minsta lilla foto längre fram.
Visst är det märkligt, det där? Jag gillar ju att ta foton. Jag gillar att ha en fotobok för varje år, för hur det än är så kanske man inte tittar på alla 189 digitala foton av Loppan ute i skogen, av alla digitala 673 foton av barnbarn som ritar eller på annat sätt beter sig på det vis som bara måste förevigas för eftervärlden, uppblandat med en eller annan vy av stickning i trädgården eller vindrickande på balkongen, då vill jag ha en påtaglig bok att bläddra i. Fast så är det ju det där med att ta sig i kragen och sätta sig och välja blanda alla de där fotona - och det är ju så svårt för såväl barnbarn som hund är ju så inihoppsan gulliga att det är svårt att sortera bort något.
Men när jag nu inte ägnat mig åt att göra fotobok så har jag till exempel gått i närkontakt med en vilt främmande ung man och låtit mig klämmas på av honom. Inte så att jag känt att det vore kanske roligt med en liten toyboy (orka, liksom), men på den 11 dagen av nackspärr och spänningshuvudvärk så insåg jag till slut att maken hade rätt; det var läge att låta sig knökas ihop av en kiropraktor. Och tänk, efter att han knycklat till bäckenet och handskas med nacken så blev det gradvis bättre och bättre och jag vaknade på den 12 dagen utan huvudvärk. Då var jag nästan benägen att skutta runt som ett lamm på vårbete, men jag ryckte i den sista resten av sunt förnuft och avstod. Däremot när jag pratade med en av mina äldsta vänner i telefon och var lyrisk över denne kiropraktor så sa hon, som känner såväl mig som maken väl, att "när tyckte maken att du skulle gå till kiropraktor då?" och då fick jag erkänna att det hade han ju föreslagit redan första dagen medan jag hävdade att nackspärr, det är väl inget som en kiropraktor ägnar sig åt. När maken läser detta, kommer han att nicka belåtet och synnerligen menande - men det bjuder jag på. Jag är storsint nog att erkänna att ibland så har även jag fel.
En eller annan promenad vid havet har det ju också blivit. En dag vid Frösakull, där solen sken och vi var nästan helt ensamma på stranden. Loppan sprang som besatt, hit och dit och emellanåt grävde hon i stranden och jagade en eller annan sjöfågel medan maken och jag strosade fram. Detta var en synnerligen trevlig promenad och således tänkte maken och jag igår att vi upprepar detta utmärkta koncept. Nu var ju vädret inte så inbjudande soligt, men det regnade i alla fall inte och det fick man väl vara nöjd med. Alltså åkte vi ut till Östra Stranden, men då var det rena folkvandringen där, och en hel del hundar. "Vad gör alla de här människorna här?" sa maken ogillande och blängde på dem. Jag påtalade att det var ju söndag igår, det regnade inte och folk ville väl ha lite frisk luft på sin lediga dag. "Jag tycker att det skulle vara vardag alla dagar" utropade maken då, vilket han aldrig hade sagt som icke-pensionär.
Sen har vi också haft övernattningsgäst. Kickan har sovit över, fast först åt både hon, lillasyster och mamma och pappa kvällsmat hos oss. "Ska inte de inte åka hem snart?" sa Kickan som ville vara själv hos farmor och farfar, men farmor utverkade att maten fick ätas upp först innan vi blåste upp extrasängen och efter lite godnattsaga och lite titt på skidskytte så somnade Kickan gott och sov hela natten.
Men nu är det dags att sluta blogga och gå och göra något annat. Men jag skulle inte tro att det blir fotobok.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.