Lillejulafton

Idag skulle världens bäste Hampus, den finaste Huliganen av dem alla, fyllt 15 år. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom, men nu mest med tacksamhet för att han var just vår hund, att vi fick ha honom så länge. Han lärde mig så mycket om att vara hundägare och han var min bäste lille vän.

Nu har vi ju lilla Loppan, som är en alldeles charmerande vovve på egna tassar och som håller på att lära mig lika mycket om att vara hundägare fast på ett helt annat sätt. Vi har just gått igenom en period med dålig mage, så köksmattan ligger på tork, men peppar, peppar så verkar det ha vänt och det tackar vi alla för.

Julledigheten har inletts! Det är en lika stor lättnad varje år. Och den inleddes på bästa sätt med en middag på Gamla Franska med syrran och maken. Vi åt tills vi blev fyrkantiga ungefär och hade en himla trevlig kväll.

Hemma är det mesta på plats, granen har börjat barra och någon hyacint ser ut som att den druckit för mycket glögg och är lite trött i nöttan. Men å andra sidan så blommar ju andra hyacinter på jättefint, och jag antar att tillräckligt många barr sitter kvar på granen tills helgen är över och det är ju bra så.

Årets julbak är avklarat; saffransbullarna redan för någon vecka sedan, och nu är jag bakat muffins i min fina muffinsform (och brutit samman lite grann eftersom de fastnade i formen men då ryckte maken ut på ett synnerligen kompetent sätt) och flapjacks. Flapjacks måste man ha till jul, och om man bortser från rörsockret och sirapen och allt smöret så är det ju praktiskt taget rena hälsokakorna och det kan man ju behöva i julskinkans förlovade tidevarv.

För säkerhets skull har jag gått många och långa promenader med Loppan också; dels för att det är skönt, dels för att hon förhoppningsvis skulle bajsa utomhus i stället för på köksmattan. Det är ju inte direkt vinterväder, det kan ingen påstå - men det är skönt ändå att komma ut i naturen med den lilla terriern.

Lillejulafton har också inletts med morgonpromenad, vi har traskat runt och kikat in på julstämning genom fönsterna (alltså, man känner sig ju som fönstertittare och det vill man inte vara, så man försöker liksom snegla till lite så där i farten när man traskar förbi), vi har gått genom Lundagård och förbluffat insett att rosorna blommar för fullt och vi har tittat på den nya statyn framför Universitetshuset och inom mig tänker jag att det inte direkt ser ut som ett lejon, utan mer som en liten huvudlös amöba med ben... men amöbor är säkert trevliga på sitt sätt funderar jag vidare.

Nu är det dags att ta tag i den här lillejulaftonen; skinka ska lagas, och grönkål ska fixas, det är mycket viktigt. Jag tror maken skulle bli alldeles liten och lessen och sorgmodig om han inte fick halländsk långkål till jul och så kan vi ju inte ha det!

Om revben, tidiga morgnar och tappade snuttar

December, det är ju som det är. Man traskar sin egen väg, sköter sina egna affärer och kaboom!! så slår bacillerna till. Maken och jag har gått omlott med att snora, hosta och febra (om det nu  kan heta så?). Maken snorade mest, medan jag prioriterade hostandet, så till den milda grad att jag fick akut ont i revbenen. Nu tycks dock det värsta vara över (eller vågar man sticka ut hakan på detta vis?) och vi ser julhelgen an med viss tillförsikt.

Årets sista stickcafé fick jag avstå ifrån, och det var ju himla ledsamt men man kan ju inte sitta där bland alldeles oskyldiga ullhärvor och sprida sina baciller omkring sig. Jag har i alla fall stickat på en ugglemössa och sen börjat på min Sörlandskofte igen. Den kommer nog att bli klar vilket år som helst.

Och så blev det ju helg och man började piggna på sig och alldeles väldigt pigg blev man av att dottern och svärsonen skulle gå på bio och se den nya StarWars-filmen. Alltså, det kanske inte direkt var deras cineastiska utsvävningar man kände livsandarna spritta av, utan att Grynet således fick hälsa på hos mormor och morfar.

Först skulle vi äta. - Ska vi ha pastaskruvar och korv? frågade Maken förbluffat, för det var ju ändå lördag. - Grynet gillar pastaskruvar och korv, så ja, det ska vi svarade jag då och Maken insåg plötsligt att det var ju en utmärkt lördagsmeny bara han fick tänka till lite.

Sen så åt vi med god aptit allihop även om Grynet påtalade att de där champinjonerna och tomaterna som mormor tyckte var en pikant tillsats, de kunde mormor äta själv, tackar-som-frågar.

Och sen lekte vi och busade i sängen och bytte till pyjamas och gick och la oss och gick upp igen för vi var inte sömniga och åt välling och så vidare ända tills mormor och Grynet knoppade in så småningom. Något senare än Grynets vanliga möte med Jon Blund men det tänkte mormor lättsinnigt att det gjorde väl inte så mycket för då kunde vi ju ha lite sovmorgon. Och det fick vi. Tills kl 05.00 då Maken och jag väckte av en sprudlande dotterdotter som sjöng  och sprattlade och busade och definitivt hade sovit färdigt. Morfar plirade mot klockan och sa förbluffat att "klockan är fem. Som i 05.00 piip alltså". Så tidigt har Maken inte varit vaken på mycket länge. Loppan kröp bestämt in så långt hon kunde under sängen och knoppade in ett tag till, Grynet och jag gick upp och åt gröt och ritade grisar och hjärtan och sjöng och hade det väldigt mysigt. Tidigt, men mysigt skulle man kunna säga. Så småningom kom ändå Loppan lommandes, jo för hon har lärt sig att i Grynets närhet kan det dimpa ner en eller annan godbit - och om inte annat så kan man ju titta på när Grynet åker båt i mormors gröna torgkasse.

Sen var det dags för morgonpromenad och det hade snöat lite och var kallt så vi tog en sväng i Botan först och sen gick vi och tittade på julgranen för Stortorget. - Fin! tyckte Grynet. Och sen traskade vi tillbaka mot lägenheten med vissa avbrott; tre gånger tappade vi snuttefilten, en gång tappade vi mormors vante och en gång tappade vi nappen. - Det är mycket att hålla reda på! sa jag till Grynet men vi lyckades återfinna varenda tappad pinal så det var ju en himla tur.

När Grynets mamma och pappa hämtat henne kan det hända att mormor somnade i fåtöljen en stund innan det var dags att återigen bege sig ut i minusgraderna, denna gången för att köpa gran vid Domkyrkan. Det gick som en dans. Ibland får man ju leta och leta, men den här gången snavade vi över den perfekta granen med en gång! Maken och jag släpade hem bytet, satte granen i foten och sen drack vi glühwein jag klädde granen medan maken tittade fotboll och Loppan gnagde lite på spridda juldekorationer. Den blev fin!

Sen var det inte så mycket mer kvar av den helgen. Lite oxrullader, lite datoruppdatering (herregud, flera timmar för operativuppdatering ska det verkligen vara nödvändigt) också pratade jag med sonen. Det finns tillfällen när jag inser att sonen inte bara ärvt sin mors temperament utan även har e del drag av maken. Rätt vad det var när vi diskuterade julskinkor som bäst så dånade det till i telefonen. - Milda matilda, vad var det?! undrade jag, rätt befogat tycker jag nog. - Det var larmet som gick att adventsljuset brunnit färdigt svarade sonen lugnt. Jo för tydligen är det noga att adventsljusen brinner exakt rätt lång tid, så att de blir en snygg lutning. - ???!!! jamen, jamen... man kan ju byta ljus i staken, försökte jag påpeka då, men då tyckte sonen att detta var fusk av grövsta slag. Så jo, lite drag av maken finns det nog. Men de är rara båda två, så man kan ha ett visst överseende med galopperande knasighet tycker jag nog.

Och en som inte sätter larm på adventsljusen, det är världens bästa väckarklocka. A.k.a. Grynet.

Nu blev det visst lite fel?

Hade jag haft minsta förutseende så hade jag inte kallat förra inlägget "lergrått", för det hade varit en alldeles utmärkt titel på dagens litania.

Fast nu får vi ju vara lite ordentliga och börja från början, ja kanske inte med "varde ljus" och så, men början av helgen som var lördag. Och lördag, då var det dags för julmarknad på Katrinetorp. Från denna begivenhet finns det en (1) bild som jag tog direkt vi kom innanför porten och sen blev det inte mer. Märkligt nog så regnade det inte? Det var i alla fall mängder av besökare och när syrran och jag beskådat alla ljus, tomtar, smycken och chokladpraliner som bjöds ut tänkte vi att det kunde vara gott att fika lite. Det tänkte resten av besökarna också, så det var en kaosartad trängsel kan man säga. Då fick jag en snilleblixt! Det händer inte ofta, men ibland så. Vi åkte till Tirups Örtagård och där fick vi fikat och inte nog med det, vi fick klappat hundar och köpt ormhassel också. Ormhassel, det har jag velat ha länge och nu passade det ännu bättre nu när jag köpt fluffiga fåglar på Katrintorp. Fåglarna fick bo i ormhasseln tillsammans med mina ägg. Jag köpte inte så mycket mer, läppcerat och lakritspraliner som redan är ett lyckligt minne blott.

Sen ägnades resten av kvällen åt att äta rödvinsbrässerad högrev och dricka vin tillsammans med den snörvliga maken och sen tittade vi på Lalaland. Hm. Hur kunde denna film få 14 Oscarsnomineringar, det skulle jag bra gärna vilja veta?

I alla fall så vaknade jag så småningom upp till en, ja just det, gråmulen dag. Gråmulna dagar, de måste motarbetas och bäst göra man det genom att baka saffransbullar har jag funnit genom empiriska studier. Soligt gul deg och kardemummakärnor, det piggar upp den mest inbitna misantrop. Om man ovanpå det planterar några hyacinter och tjoffar lite mossa runtom så blir det rätt bra, faktiskt.

Men sen var det ändå dags för lite friluftsliv tyckte Loppan och jag. Maken rös och snörvlade lite extra för säkerhets skull och bäddade ner sig extra bekvämt i soffan. Men Loppan och jag, vi körde ut till Skrylle. - Vi håller oss till grusvägen, sa jag till Loppan, för inne i skogen är det nog alldeles väldigt lerigt. Och det började rätt bra får jag säga med en liten terrier som snällt poserade på en stubbe och med spår av snö som jag ju raskt fick dokumentera. Årets första!

Men sen, tja sen urartade det nog? Det började tjippa och tjoppa om fötterna och det kan berott på att det på den "torra" grusvägen såg ut så ut så här.

Jag har ju en rätt lågtgående terrängterrier får jag säga, så det var med viss bävan jag vände mig om... och sen sa jag till Loppan att nu, nu finns det inget annat att göra än att plaska mot bilen, åka hem och bada lite och sen äta saffransbullar. Orättvist nog var det Loppan som fick bada och jag och Maken som fick äta saffransbullar - men vem sa att livet alltid är rättvist?

Nu är det snart dags för en liten promenad och sen lite mer mat och kanske en liten saffransbulle till? Bara för att hålla misantropin på avstånd menar jag.

Lergrått

Nu gäller det att hänga i, att inte tappa sugen. Vartenda år är december en enda hysterisk häxdans av allt jobbrelaterat som ska göras före årsskiftet. Man sliter sitt hår (trots att jag har typiskt nordiskt tunt och fint hår som skulle må mycket bättre av att vara o-slitet i), man planerar och jonglerar, skriver mentala listor och försöker ändå koppla av emellanåt med julmys och adventsljus och njuta av att det börjar tindra ur alla fönster när man är ute. Ett litet lätt snöfall hade nog förmodligen hjälpt upp det hela också, men i stället får man regn. Regn och lera. Vart man än traskar iväg med den lilla terriern så vadar man fram i lera upp till fotknölarna ungefär. Eftersom Loppan är lite mer kortbent av sig och har hyfsat lång päls så transformeras hon till en vandrande lerinpackning.

Jag tycker inte att jag hunnit adventspynta tillräckligt, det behövs liksom mer ljus! Mer glögg! Mer hyacinter! Kanske det kan bli i helgen? Imorgon blir det julmarknad på Katrinetorp med syrran och en annan kompis, och då kanske man kan fylla på med lite hohoho:ande och julmys?

Igår inledde vi i alla fall julfilmstittandet; efter att ha traskat ut och ätit tittade maken och jag på the Holiday för det gör vi varje år. Alltså, man kan den ju utantill och när vi sett färdigt den igår kväll som kom jag fram till att egentligen hade man kunnat klippa rätt rejält i filmen. Allt som försiggår i Los Angeles; snipp! bort med det! Sen kunde man klippa bort det mesta med Cameron Diaz också när jag tänker närmare efter. Kate Winslet får vara kvar. Lite Jude Law också, men det blir kanske lite konstigt om man raderat hans motspelerska? Lika bra att vara radikal; väck med honom också! Det som ska vara kvar är Huset och den lilla vovven! Åh, alltså, den engelska lilla cottagen, det är ju den som får mig att vilja se om the Holiday varje år. Prata om julmys i kubik. Okej, jag ser att taket sviktar och det hade förmodligen gett mig skrämselhicka (och ett gapande hål i plånboken) om jag bott i det, men ändå; är det inte själva kvintessensen av allt som är underbart med den engelska landsbygden, med snö och allt i juletid?

Jag får skapa mig en mental inre bild av hur jag sitter där i denna Cottage och stickar och dricker mulled wine och pratar med maken och tar ut Loppan på långa skuttiga promenader över ängarna så kanske man ändå kan hålla ut de där två veckorna som är kvar tills flera efterlängtade lediga dagar över jul.

På söndag ska jag nog baka saffransbullar, med mycket smör och mandelmassa och saffran och allt vad som ska till. Det hjälper nog också.

Sen gick vi ju hem genom ett mörkt Lund efter jobbet, Loppan och jag. Och det regnade inte! Det var en djupblå skymningshimmel där grenverket avtecknade sig, det var en liten terrier som nästan, men bara nästan (eftersom jag glömt lamphalsbandet) försvann i skymningen och det fick stressaxlarna att sjunka ner en aning. Sen gick vi hem till maken som satt där och snörvlade i allsköns ro med en begynnande förkylning, men som tittade på mig och raskt löpte ner i källaren och hämtade upp en flaska riesling till kvällens lax.

Det blir nog bra det här. Bara jag får fram lite mer hyacinter, ljus och sådär.

Söndag kväll

...och dags att göra helgbokslut kanske? Det har verkligen svängt mellan ytterligheter, den här helgen som inleddes bland sillbitar och lax på Hypoteket. Dock ingen pannacotta! - var e' pannacottan undrade jag bestört, men se då ändrade de i efterrättsmenyn lite då och då, och den här fredagen var det ris a la Malta (som mest bestod av a la Malta, men inte så mycket ris kan jag ju säga). Lite av en besvikelse, men för övrigt var det väldigt gott och väldigt trevligt.

När vi kom dit kom hovmästarinnan fram och undrade - är det du som är Irene, och det kunde jag ju inte neka till. - Du är väldigt tydlig med hur du vill ha det, log hon och jag såg hur mina kollegor nickade instämmande till höger och vänster med stor emfas. Man kan ju se det som en omskrivning för att "du är rätt domederande" men jag tycker faktiskt att livet blir så väldigt mycket enklare om man säger hur man vill ha det, och inte bara jamsar och velar.

När vi ätit oss fyrkantiga vandrade vi hem och hämtade upp Loppan som varit hemma själv, vilket hon faktiskt numera är väldigt duktig på. Ensamhetsträningen tog tid, men nu känns hon väldigt trygg. Loppan och jag vankade ner på stan och tittade på granen som tänts på Stortorget medan jag rapade lite diskret då och då.

På lördagen vaknade vi till kallt och klart väder, perfekt för att ta med sig Loppan och en kompis och hennes labrador och dra ut på Revinge hed för en stärkande promenad, vilket allt gick enligt planerna ända tills labben använde mig som en bromskloss varpå jag föll som en fura. Numera i mogen ålder så är man ju inte så smidig, så det man ramlar liksom med ett brak och slår sig rätt rejält. Inga handleder brutna dock, men jag ståtar nu  med ett rejält blåmärke på höften och handen svullnade upp så att jag blev allvarligt betänkt och undrade hur det skulle gå med julstickningen?! Man behöver ju två händer för att sticka, faktiskt. - du kan kanske virka? undrade maken och visade prov på stor insikt i handarbetandets ädla konst medan han konstfärdigt bandagerade min hand med elastisk binda. Sen hade vi som tur är lite svart klisterlinda med döskallar på sedan Huliganens tid så jag har nu varit oerhört cool kan jag säga.

Vi har också hunnit med att köpa adventskrans till dörren, sätta upp adventsljusstakar, traska runt lite mer i Lund och tittat på domkyrkan och ljusfontänen i stadsparken. Och sen har helgen avslutats på bästa sätt, maken åkte hem till Grynet och hjälpte till med att baka pepparkakor, där det visade sig att Grynet svingade en kavel med stor ackuratess, själv traskade jag till Grand hotell där jag träffade min vän Maria för att ta ett glas vin och prata lite. Sen skulle vi ha kaffe, men kom på att kaffe - det är ju nästan Irish coffee, något som vi drack då när vi nyligen börjat på universitetet och satt uppe och löste livsfrågor och diskuterade djupsinnigheter nätterna igenom. Numera är vi inte så djupsinniga men har himla trevligt när vi träffas, och vi går och lägger oss lite tidigare.

När jag vinkat farväl vid tåget traskade jag också hem i månskenskvällen till Grynet där jag bjöds på kvällsmat och fick kavlat några pepparkakor tillsammans med henne. Sen ville mormor ta ett kort och det gick väl som det går när man har ett litet kvicksilver att ta foton av...

En väldigt mysig helg måste jag säga. Och nu ska jag gå  ut och sätta på kaffet, duka fram pepparkakorna vi fick med oss och tända första adventsljuset. Än här helgen inte slut!
'

Äntligen

Äntligen är det dags! Ju äldre jag blir, ju mer ser jag fram emot att få börja ta fram adventsljusstakar och ljus, att få julpynta och baka saffransbullar. Jag vet att jag skrivit det förut att jag har gått från att vara en jultidtabellsfascist av värsta mått till att ha blivit en det-är-i-fall-fall-underbart-med-ljusen-och-december-är-så-tråkig-så-julpynta-på!-typ.

Men jag tycker ju ändå att man kan (jag skriva inte "ska" för var och en får minsann göra som den vill) vänta tills omkring 1:e advent, och på söndag är det ju just det. Änteligen! säger jag bara. Och i all synnerhet efter denna regniga, mörka, regniga, ruggiga, regniga och dystra november. Varde ljus! säger jag sen bara efter det där med "änteligen". Här ska skaffas någon liten stjärna till men i helgen ska stjärnor, adventsljusstakar och kanske, kanske en liten prematur tomte upp.

Ikväll ska jag i alla fall inte pynta, för ikväll är det julbord på Hypoteket som gäller och jag ser fram emot att i en fantastisk miljö få hugga in på lax av olika sorter, sill, gott bröd, ett eller annat revbensspjäll, janssons och lite julgodis. Planen är att ha lite lagom stretchiga kläder på mig, för jag har förra julens pannacotta i saligt minne bevarad. Kan man möjligen inskränka sig till att bara äta lax och sen hugga in på pannacottan direkt månne?

Planen var också att införskaffa en ny klänning till julbordet, men när jag kommer hem från jobbet och det är så mörkt, så mörkt så tänker jag ofelbart som så att ska jag verkligen ge mig ut och  jaga klänning, nu när jag ännu hellre kan slå mig ner med en stickning och Loppan vid fötterna? Och tänk, då drar alltid stickning-Loppan-kombinationen längsta strået. Men jag stod på huvudet i garderoben och halade fram en lammullströja med svandun kring halsen som förvisso har en 11-12 år på nacken, men jag tänker som så att svandun, det blir inte omodernt och är festligt och juligt, så den får det bli. Jag har dessutom varit så himla förutseende och putsat av en del av smyckena som pappa gjort som jag ska ha till, och grips jag verkligen av nu-e-de-jul-igen-feststämning så kanske jag rentav målar naglarna röda? Jag lovar inget bestämt... men röda naglar till ringen som jag fick av syrran det måste väl sprida julmys omkring sig som ett riktigt fyrverkeri?

Så nu ser jag fram emot en helg med pynt, hundpromenader, träffa goda vänner av bästa slag och allmänt ha-det-bra:ande. Som sagt. Varde ljus! (och förhoppningsvis lite pannacotta på det).