Back in business

Efter alla saffransbullar och ofrivillig vila och julmat och knypplingshaverier känns det skönt att vara tillbaka på banan igen!

Igår var det knyppling igen, minsann och jag ångade iväg med knyppeldynan i högsta hugg - eller i alla fall fastspänd på den nyinköpta lilla dragkärran. Tunga grejer, det där, knyppeldynor alltså. Det blev ingen knölsvan, såklart, utan nu knypplar jag prästkragar. Så mycket bättre! Inga trista vävbottnar, inga trixiga mandlar utan bara blommor och trevligheter. Jomen. Det blir nog bra vad det lider.

Sen har ju Loppan och jag börjat traska runt i den skånska naturen med våra hundkompisar igen! Det märks att våra flås lämnar en del övrigt att önska efter ett antal veckor utan större ansträngningar, men så skönt att få luft i lungorna igen!

Idag har vi traskat runt med aussieflickorna, och det är märkligt, men när vi är ute med dem och deras matte så blir det oftast så att det blir långt och slutar med att man balanserar över isiga spänger och hala stättor och svetten lackar - vilket kan vara skönt när det är ruggigt och tämligen småsvalt ute. Så även idag, så det blev mååånga steg i stegräknarappen som hickade till av glad förtjusning. Men så himla trevligt vi hade, så mycket vi hann prata och så mycket spring som flickorna fick utlopp för.

Sen ilade vi hem, kastade oss i duschen, kastade i oss lunch och så begav jag mig ut för att träffa en annan vän. Efter att ha traskat runt och letat efter café med goda kakor och plats för oss, så ägnade vi några timmar åt att dricka kaffe, äta kaka, sticka lite, prata mycket - om allt mellan klassisk musik till styrelsearbete i föreningar ända tills det var dag att knalla hem och gå ut med Loppan igen.

Efter allt detta gående ser jag nu fram emot en kväll i soffan med stickning, ytterligare en kopp kaffe och kanske lite sockerkaka. Så får det bli.

Så skönt att vara på banan igen! Och till helgen väntar umgänge med litet barnbarn som lärt sig säga "nä!" med stor emfas. Så fort det går. Och så roligt det ska bli att få träffa den lilla nejsägaren.

Svanesång

Man borde inte bli förvånad. Eller upprörd, för den delen. Vad man kanske borde ha gjort, eller insett, är att man ska inte ge sig på en knölig knölsvansknyppling fredagen den 13. 

Men icke så. Efter dagens golfträning (inomhus, man är väl ingen extremsportare heller) åkte vi hem och jag tragglade på med svanen, och tyckte att jomen det gick ju ändå framåt. Sen stötte jag på lite patrull och knypplade baklänges ett tag, fortfarande utan att tappa humöret. När jag knypplat lagom länge baklänges tänkte jag bara försäkra mig om att jag var på banan och böjde mig framåt för att räkna pinnar och hål för knappnålar... och då åkte dynan i golvet. Inte bara dynan, utan alla 68 pinnarna som var lindade med 90/2-tråd. Denna tråd såg ju genast chansen att gå av på ett flertal ställen, och där den inte gått av, ja där trasslade den ömt in sig med sina sysslingar och pysslingar.

När jag slutat gapa och börjat låta lite i stället kom maken och Loppan löpandes och utbrast i beklagande utrop. Och tja, det fanns liksom inte så mycket att göra (om man nu inte är en sån där självplågare som älskar att trassla ut 68 pinnar och börja om och allt det där), så då löste jag den gordiska knuten med ett raskt klipp med saxen.

Farväl, du knöliga svan. Jag tror inte att våra vägar kommer att mötas i brådrasket. Men nu, nu har jag frigjort dynan för förhoppningsvis mer njutningsbar knyppling. Förvisso fortfarande i 90/2-tråd, men inte minsta lilla svan i sikte.

Dagen inleddes med sång

Som sig bör, när maken fyller år. Då sjunger jag vare sig han vill eller inte när jag kommer med frukostbrickan med mackor, te och kort. Så klart man ska inleda dagen på bästa sätt när ytterligare ett år läggs till handlingarna. - Man kan nog inte längre kalla sig 'ung'? funderade maken. Och det kanske man inte kan, sådär rent fysiskt, men ung till sinnet vill jag nog ändå hävda att han är. Om än på ett mycket arkeologiskt och det-var-ofta-bättre-förr-sätt.

Hur firar man då en födelsedag bäst? Tja, maken förlustar sig på landsarkivet bland gamla lagfartsprotokoll från 1800-talet. Jag är säker på att han roar sig kungligt! Själv har jag organiserat om i ett köksskåp, så nu har jag lite mer ordning och reda på mina bakformar. Jag slipper nu att peta ner muffinsplåten från en hylla högt ovanför min längdkapacitet med hjälp av en sån där trägaffel man har när man steker saker i en teflonpanna, utan kan nu bara sträcka upp en arm och ta ner den från hyllan. Omstörtande, jag vet! Det tog mig bara en tre år eller så att fixa till detta sedan köket byggdes om.

Om några timmar ska vi, enligt traditionen, gå på Mat och Destillat för att dricka drinkar, smörja kråset och i största allmänhet avsluta födelsedagen på ett njutbart sätt. Det känns som att trots ihärdigt regnande så blir det en bra dag på alla sätt och vis.

Men tycker jag ens om svanar - egentligen?

Det har inte blivit så mycket knypplat den här hösten. Av olika skäl blev det inte så många gånger jag kunde gå på kursen, och det var ju lite trist. Sen visade det sig att flera av gångerna blivit inställda ändå, så nu ska blir det ett par extratillfällen här i januari. Då slog samvetet mig och jag dammade av dynan och började rassla med pinnarna. Men det går liksom lite trögt? Jag vet att jag gnällt över denna pippi även tidigare och nu undrar jag vad som fick mig att börja knyppla en bild på en svan till att börja med? Ja, jo, man kan ju tycka att svanar är rätt så majestätiska där de glider fram - men de är ju också rätt folkilskna pippisar och man bråkar liksom inte med en svan.

Dessutom är det en himla massa vävslag i den här lilla spetsen. Gillar jag vävslag? Om jag rannsakar mig? Tja, mandlar är värre får jag säga, men vävslag är ganska, tja, enahanda. Man maler på och det går alltid åt mer knyppeltråd än man räknat med. Nä, tacka vet jag nålbotten med vridning, brabantbotten och sånt. Det blir både fint och är inte enahanda. Men nu är det så att jag har ett litet envist drag (nähä?! säger maken då och himlar menande med ögonen), så jag kämpar väl på med min svan. En mandel har jag också att (inte) se fram emot att knyppla. Ja, jag borde ha tagit varning av att namnet på spetsen är Knölsvan. 

Men andra djur tycker jag om. Kaniner till exempel. Så då kan man lugna sin själ med att påbörja en virkning av en rosa kanin. Inte ett vävslag så långt ögat når. Vilsamt är ordet. Det som syns på bilden är, med förlov sagt, början på en kaninrumpa. Kanske inte helt uppenbart ännu att det ska bli en kanin, men förhoppningsvis blir resten av kaninen också virkad. Om det inte blir något helt annat. Lätt hänt.

När man har suttit och blängt på sin svan tillräckligt länge behöver man lufta sig ett tag, så då tar man med sig maken och Loppan ut i naturen och går en sväng. Och tänk, det regnade inte! Imorgon ska det regna igen, men idag lyckades vi minsann hitta ett litet regnfritt fönster i kalendern. Många härliga steg blev det också.

Jo, för jag har ju laddat ner en stegräknarapp, nu när jag kan ränna runt med Loppan igen. Jag laddade ner den en kväll vid sänggåendet och registrerade 18 steg den dagen. Jag kunde nästan se framför mig hur appen suckade försmädligt och tänkte ock-ock-ock (ja om nu appar suckar och tänker, men man läser ju så mycket artificiell intelligens nuförtiden, så vad vet jag?). - Jag ska minsann visa den!, föresatte jag mig då och traskade iväg 16 621 steg dagen därpå. Mycket beroende på att det var ett särskilt garn jag skulle ha fatt i, och då fick jag traska iväg en bit. - Där fick du! sa jag triumferande till appen. Som förmodligen inte brydde sig. Jag får ändå säga att det är lätt att bli lite manisk, man letar steg här och där och vill liksom inte komma under sitt dagliga pensum. Så den här skogsrundan, den satt som en smäck på mer än ett sätt.

Men hur gick det då?

 Det där med att årets julklapp skulle vara ett hemstickat plagg, och jag som inte hade planerat någon julklappsstickning alls?

Alltså, jag kände att skulle det bli en jul utan minsta lilla stickade ylletåt, ja då hade jag fått stå där med skammen. - Detta går icke! sa jag strängt till mig själv och plockade fram ull och stickor och satte fart. Jag kände tydligt att här stod mitt rykte på spel. 

Jag stickade varje ledig stund, så till den milda grad att blodvite uppstod och jag fick investera några lite mer trubbnosiga stickor. Men vad gjorde det? Vem gillar inte att shoppa lite attiraljer till något man gillar att göra? Fråga bara första bästa golfare om de inte suktar efter en ny ofelbar putter. Eller en seglare om han inte vill införskaffa en, tja vad vet jag, jag som inte seglar, men kanske ett nytt fräsigt segel? Eller roder? Poängen är i alla fall, att de flesta hobbymänniskor gärna handlar både det ena och det andra. Så även undertecknad. Och, inom parantes sagt, det är det som gör att i vissa avseenden är hästeri en bättre sport än hund; det finns liksom en gräns för hur många hundhalsband man kan ha, men till hästen kunde man köpa hur många vojlockar, schabrak, tyglar, grimmor, grimskaft, sadlar, stigläder, pälsglans som helst. Men för övrigt är det absolut bäst med hund - även om jag verkligen tycker om hästar också.

Så visst blev det ulliga paket! Man hinner sticka rätt mycket på ett par-tre veckor, faktiskt. Ryktet förtäljer dessutom att Grynet mer eller mindre bor i sin mössa och sina raggsockar, och sånt gläder en stickerskas hjärta måste jag säga. Det blev faktiskt ett par vantar till, men de var till mig själv, så de fick inte vara med på bild. Däremot var de ju på bild för ett litet tag sedan, så de är absolut inte förfördelade vill jag framhäva.

Jag känner nu att jag i elfte timmen lyckades upprätthålla mitt stickande rykte, och det känns ju skönt. Känner jag mig själv rätt, så lär det bli lite fler projekt framöver.

Och så var det dags igen!

 Äntligen! Äntligen får jag själv gå på promenad med Loppan, och det är ju inte en dag för tidigt känner jag. Så vem brydde sig om att regnet strilade kallt imorse? Inte jag i alla fall. Maken var nog rätt nöjd också som kunde dra täcket över örat och njuta av att inte traska ut på morgonpromenad. Han har utan knot gått på hundpromenader i ur och skur, men jag vet ju att tidiga regnpromenader inte är riktigt hans cup of tea, så det var synnerligen välförtjänt att han fick njuta av en lugn morgon med tidningen och inomhustekoppen.

Sen följde han förvisso med ut på en runda vid Vombsjön i eftermiddags, men det kan ha mest berott på att vi passade på att åka och köpa en ny oljerock till honom. Med fungerande blixtlås, sånt kan ju vara bra. Just då duggregnade det bara, och vi var i stort sett helt ensamma nere vid sjön så Loppan kunde fräsa runt bäst hon ville medan maken och jag traskade iväg. När vi traskat färdigt åkte vi hem och tittade på Tour de Ski och det var minsann njutbart det med, att se Frida Karlsson spänsta upp för backen och sen ila först i mål.

Det har varit en lugn inledning på året, men den 1 januari var vi faktiskt ute och spänstade runt lite med syrran och Poppy och Enya. Då i närheten av en annan sjö, nämligen Krankesjön och jag tror att alla vovvarna kände en stor tillfredsställelse med att det var välsignat tyst från raketer och smällare, så slipper man att sitta och darra för sig själv under ett bord utan kan ha rejält drag under tassarna!

Själv kände jag också att det var bra med lite motion, eftersom vi varit hos syrran kvällen före och utspisats på absolut bästa sätt. Att säga att man blev mätt vore som att kalla Mount Everest en hyfsat brant liten kulle. Vi hade en jättefin kväll med god mat, massor av bubbel, massor av prat och skratt, och sen åkte vi hem i god tid före 12-slaget för att ändå slippa undan det värsta. Loppan hade en något eländig natt, trots att hon fick sova i mattes säng, men till slut somnade både hon och matte - och nu, nu är det ett år till nästa gång!

...och ännu en gång!

 Ja ingen kan säga annat än att vi bunkrat upp med födelsedagar runt årsskiftet. Och nu, nu är det sonens tur!

Man kan ju förledas att tro att han är en liten gosse - men skenet bedrar! Rätt många födelsedagar har det blivit, ända sedan han föddes en synnerligen snöig och kall dag, och många ännu ska det förhoppningsvis bli!

Idag befinner han sig i Halmstad och vi är hemma i Lund. Hade det varit någon ordning och reda med oss hade vi skickat ett fint födelsedagskort, men nu är det som det är... men jag är helt säker på att Kickan och hennes mamma har uppvaktat på bästa sätt.

Vi hoppas att du har en härlig dag! (trots bristen på gratulationskort från Skåne), så får vi höras av på mer uppdaterat sätt lite senare idag. Hurra för dig!