Själen behöver sitt

 Dagen inleddes med att åter tampas med PostNord, något som kan få den mest tålamodige (alltså inte undertecknad) att sucka förtretat. Jag håller helt och fullt med svärdotterns analys av denna skamfläck på den postala himlen; "PostNord känns mer som en kollektiv bestraffning för mänsklighetens ondska ibland än en frakttjänst...". Hear, hear, säger jag bara. Så mitt i prick. Det enda som gjorde att topplocket inte gick var den tredje kundtjänstmedarbetaren som mer uppriktigt än kanske företagsmässigt korrekt sa att "hade jag varit du hade jag blivit vansinnigt frustrerad". Det lenade lite, det gjorde det.

Sen gick jag på stan och shoppade bort lite ångest och frustration. Det blev dyrt.

Men även efter denna terapi kände jag att det behövdes ytterligare något. Själen behövde vårdas, vaggas in ett milt och meditativt tillstånd. Bästa sättet är ju då att greppa make och hund och köra ut till havet, så det gjorde vi.

Vi utgick från Tjuvahålan, vilket i och för sig fick mig att associera till PostNord, men sen fick jag syn på havet! Där låg det, stilla och liksom fridfullt. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; kusten utanför Halmstad är något helt annat än Lundaåkrabukten. Det är varierat, höjdskillnader och fantasieggande. 

Höjdskillnaderna gör ju att man ibland får ta sig en liten paus, och det är ju bara bra, för då kan man ge sig tid att beundra utsikten och känna hur själen suckar belåtet och slår sig till ro.

När man har gått upp och upp och upp, ja då får man gå neråt, det finns något slags samband där. Det var mera klippor, mera hav, mera vida vyer! I bakgrunden ser man Tylön, och jag tycker att det är något fantasieggande med en liten ö som bara ligger där obebodd, så nära men ändå så isolerad.

Även om man då inte kan besöka Tylön så kunde man ändå morsa lite på tomtarna som uppenbarligen bodde där i en liten tomtegrotta. Inte alls i Lappland som man ju kan förledas att tro.

Sen gick vi lite till, och rätt vad det var så kom vi fram till Tylösand, där stranden låg alldeles tom. Inte minsta lilla vinterbadare syntes till. Vi avstod också från bad utan knallade tillbaka till bilen och körde hem, för nu kändes själen len och medgörlig igen.

Väl hemma blev det lite glögg och lite julkortsskrivande. I det fallet är vi lite gammaldags av oss (det kan nog vara så att vi är lite gammaldags av oss även i andra avseenden), och vill gärna skicka 'riktiga' kort, med frimärke och allt. Nu ska de bara postas också, och förmodligen levereras av PostNord, så vi får väl se hur många som kommer fram.

Igår var en bra dag!

 Maken, Loppan och jag befinner oss i Halmstad några dagar. Vi körde upp i lördags, något senare än vi brukar eftersom vi hade goda vänner på middag kvällen före och då kan man bli lite lätt trött dagen därpå. I synnerhet när man faller för den där drambuien vid halvtolv-tiden som då tycks vara en utmärkt idé.

Vi kom dock till Halmstad. Saffransbullar bakades, den plastiga granen kläddes och så tittade vi på skidsport såklart. Det var liksom ho-ho-ho och gemyt, där bakom vår inplastade fönster. Den där fasadrenoveringen som skulle varit klar i augusti, tja den drog ju ut på tiden. "Men till jul måste det ju vara klart" sa vi trosvisst till varandra. Detta var dock före konkursen. Förra gången vi var uppe så sms:ade jag ordföranden och undrade om man kunde tänka sig att ta bort fönsterplasten tillfälligt, eftersom ändå inget byggdes? Men se, det fick man minsann inte göra!, fick vi till svar, så vi har väl levt där i vårt halvdunkel.

Vem bryr sig om sånt när man får finbesök på adventsfika? Små julklädda flickor som studsade runt och byggde balansbanor och beundrade granen i all sin plastiga elegans. Kickans mamma tyckte att Kickan skulle ha klänningen på andra hållet, men Kickans åsikt var att rosetterna skulle vara på ryggen, så det så. Kickan vann.

Sen fikade vi och ritade granar och pärlade lite innan det var dags för Kickan och Knyttet att ta med sig mamma och pappa hem igen.

Maken och jag, vi var bjudna på glögg på eftermiddagen. Glögg och information. Det visar sig att jo, men det närmar sig kanske ändå att bygget ska dra igång igen, men tidigast nästa vecka. "Och det blir ju rent deprimerande med plasten för fönsterna", sa ordföranden, "så jag har tagit bort den från mitt köksfönster så får de tejpa upp ny plast när de börjar om". Jaså minsann. Maken och jag tittade menande på varandra, och sen drog vi upp i lägenheten så fort vi svalt glöggen och maken drog ner plasten från fönsterna så då kunde vi se ut igen, och det kändes verkligen skönt. Oputsat, men skönt. Nu är det ju så också att temperaturen måste hålla sig över 5 grader dygnet runt för att de ska kunna putsa, men det finns väl andra arbetsuppgifter och förhoppningsvis blir det en någorlunda mild vinter.

Detta firade vi med vildsvinsfärsbiffar med trattkantareller, grönpeppar och äpple och lite rött till det medan vi satt där och njöt av våra avplastade fönster. Det syns kanske inte så bra på fotot, men tro mig - det kändes väldigt bra!

Idag? Idag har jag tampats med PostNord såväl appledes, som AI-ledes som med en riktig människa - inget gjorde mig dock särskilt glad. Fast då kan jag ju titta på fönsterna och känna att blodtrycket sjunker igen till en rimlig nivå.

Nu har startskottet definitivt gått

1:a advent idag, så nu är det på riktigt. Inget larvigt novent, nej nu är det the real stuff. I helgen har jag betat av en julmarknad dessutom. Fast för första gången inte som besökare. Alltså, jag har ju inte stått och lagat mängder med kola, eller stickat jultomtar i parti och minut för försäljning, utan jag har mer varit där i en upplysande funktion, en som sprider gammal kunskap över nejden.

Jag har suttit på Kulturen och knypplat, ja minsann. Jag var inte ensam, utan vi var två som visade Vadstenaknyppling och två andra som visade Skånsk knyppling som är något helt annat - om ni nu trodde annorlunda. Vadstena, det är lite mer ordentligt, lite mer fyrkantigt. Man har pappmönster och massor av nålar och instruktioner att följa. Skånsk knyppling, där har man en randig rulle och sätter bara nålar i kanterna och sen blir det på något märkligt sätt spets ändå.

Det blev alltså inte så mycket inhandlat, mer än två nödvändiga saker; en julkrans och två saffransbullar. Ja, det blev ju faktiskt tre saker när jag tänker efter - men who's counting?

Julmarknad på Kulturen, det är knökfullt av stämning. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag undrade om någon skulle ha tid att knalla inom Ystadhuset för att beskåda fyra damer som vevade runt med pinnar och lintråd? Men då trodde jag fel, för under de 3,5 timme jag satt där så var det en strid ström. Det var danskar och italienare och fransmän och engelsmän - och en eller annan svensk. Alla var artigt intresserade, vissa mer än andra. Och ca 97% sa samma sak; det ser komplicerat ut! Fast då på respektive språk. Själv knypplade jag både framlänges och baklänges eftersom det är svårt att prata och knyppla samtidigt. Men, som maken så klokt sa, om man inte känner till knyppling så ser det väl nästan likadant ut, oavsett riktning?

Det var flera som också tyckte att man måste väl ha tålamod? - Just det!, svarade jag raskt då, - och om man inte har det så kan det visa sig att man har ett oanat stort förråd av svordomar.

Idag har jag inte knypplat. Idag har jag bakat saffransbullar, druckit glögg och varit ute en sväng med Loppan i skogen för att arbeta upp aptit för ännu en saffransbulle.

Nog känns det att julen är i antågande! Skulle man tvivla, så kan man gå ut i trapphuset och titta på den nyinköpta kransen från Kulturen. 

Det är en fint tid nu fram till jul! Man går ut lite lätt med en adventsljusstake, en hyacinth eller två, lite glögg och saffransbulle och sen, ja sen är det bara att fylla på hela vägen fram till jul!

Julförberedelser

Det lackar ju faktiskt så smått. Första advent på söndag, och då tycker jag ändå att det är rätt ok att börja sprida julestämning och julegamman omkring sig. Och hur gör man då bäst det? Maken och jag, vi gjorde så att vi hämtade Grynet och Pyret på skolan och sen åkte vi hem och julpysslade så att silkespappret vajade som segel i storm och limmet sprätte längs väggarna. I vanlig ordning hade mormor planerat att pyssla lite änglar och hjärtan och sånt, och i likaledes vanlig ordning kastade flickorna sig över toarullar och klistermärken och band och guldstjärnor och kreerade fritt och ohämmat! Man ska tänka utanför boxen och inte låta sig hindras av stela konventioner.

Tomteskum gömdes i smällkaramellerna, fast några måste man ju ändå provsmaka. Mitt i alltihop skulle mormor fixa kvällsmat också, eftersom flickornas mamma och pappa skulle komma och äta kvällsmat. Det är första gången jag lagat mat mitt i en tomteverkstad, och det är ju en himla tur att vi byggde om köket för några år sedan, för annars hade antingen pysselmaterialet eller maten fått stryka på foten.

Vi provade också Blossas årgångsglögg som i år heter Edinburgh vilket kändes väldigt passande med tanke på dotterns skotska bakgrund. Glöggen hade jag köpt på morgonen, och det var jag och A-lagarna som hängde på låset till Systembolaget. De köpte starköl och jag köpte glögg och sedan nickade vi vänligt åt varandra och gick åt olika håll. Glöggen skulle bl.a. smaka whisky och det gjorde den. Sen pratades det en del om loch Ness-odjuret i texten på flaskan, men jag tyckte nog inte att jag kunde urskilja någon odjurssmak?

Imorse rände Loppan och jag runt i Snärjet med Susanne och hennes hundar. Det regnade ihärdigt hela tiden, och leran låg tjock men vi hade trevligt ändå. Fast jag får ju säga att Loppan ser oändligt mycket blötare ut än Susannes två labradorer när det regnar. Kombinationen av regn och lera gjorde att Loppan fick sitt julbad redan idag när vi kom hem. Så det var ytterligare en julförberedelse att bocka av på listan. Nu ska jag bara hålla Loppan ifrån fler gyttjebad, för annars får det bli ytterligare en dusch - och då tror jag inte att julstämningen kommer att stå på topp. I alla fall inte för Loppan.

Skapande

 Häromdagen gick maken och jag på en liten konstvandring här i Halmstad. "Stad i ljus" stod på menyn. Inte bara ljus bjöds det på, utan också en isande kylig kväll. Faktiskt så pass kylig att maken och jag lite diskret avvek från sista punkten på vandringen, eftersom vi då var i närheten av lägenheten och eftersom mina ben vid det laget var så stelfrusna att de klingade som istappar när jag stolpade fram. (Detta kan ha varit en liten överdrift, men bara så liten att den nästan var försumbar).

Före vårt avvikande från den rätta vägen så hann vi ändå titta på en del fina konstinstallationer, för jag måste ju säga att Halmstad kommun sköter det här med att pryda det offentliga rummet med den äran.

Nu var det som sagt kallt, så det blev bara några få foton. Himmelsbåt, till exempel, milleniumstatyn precis nere vid Nissan, den kom inte med på bild. Fast vi ser den ju varje dag, det gör vi.

Nästa stopp på promenaden var Europa och tjuren vid Stora Torg. Uppenbarligen hade den väckt en het debatt när den sattes upp, eftersom stadens damer var tvungna att passera muskulösa män i generande nakenhet på väg till kyrkan på söndagarna. Men nu stod de där i alla fall och frös, så även den stackars Europa. Inte minsta lilla yllesocka syntes till. Tydligen hade man också haft synpunkter på att tjuren vände rumpan åt själva staden, men det fanns det en fullt rimlig förklaring till. Tjuren var ju så klart på väg till havet för att simma till Kreta med Europa på ryggen. Inte vet jag, det känns ju lite väl optimistiskt att ge sig ut på en sån extrem distanssimning, men är man egentligen en gud så kanske man inte bangar för sånt?

Sedan vandrade vi längs Storgatan och där hittade vi glasinstallationer. Uppenbarligen var det glaskonst av Eric Höglund som suttit i fönster i en trappa inne på nattklubben Norre Kavaljeren när den var det hetaste plejset i stan för ungdomen. Maken stirrade på fönsterna och sa att där hade han ju hängt till mycket i sin ungdoms dagar, men inte kom han ihåg de där glasfönsterna? Jag påpekade att han kanske vid den tiden a) inte var så konstintresserad, samt b) måhända intagit en eller annan alkoholhaltig dryck.

Sen gick vi och tittade på Neptunus av  Peter Mandl. Han befann sig på Norre Torg, så ännu längre från havet. Svårt att se vart han var vänd får man kanske också säga, om han var på väg att lubba ner till havet. Neptunus skulle varit upplyst, och då passade han ju in i det där "Stad i ljus", men nu hade belysningen gått sönder så då blev det ju mer "i mörker" - fast effektfull ändå tycker jag.

Sista punkten på programmet var en ljusinstallation på Konstmuséets fasad, men då hade maken och jag redan avvikit så där får man sväva i ovisshet.

Igår var det minsann lite mer konst på programmet! Kickan och Knyttet kom på besök och då satte vi först igång att skapa lite innan ugnspannkakan var färdig. Kickan har nu lärt sig att rita hjärtan själv, så det gjorde hon i alla möjliga kulörer, och Knyttet, ja hon ritade streck. Väldigt artistiska streck! Farmor ritade en jultomte som inte behöver visas upp för offentligheten, och sen bestämde Kickan att farmor måste rita paket och en julgran också. Man ska inte spara på effekterna!

Efter ugnspannkakan, där Knyttet mest åt lingon, ägnade vi oss åt att bygga torn och sätta pluttar i en platta. Kickan var Överste Plattkommendant och bestämde var, och i vilken färgordning pluttarna skulle placeras och Knyttet och farmor var hantlangare.

Sen hann vi bara med lite fika och en liten busstur på lekplatsen innan mamma och pappa kom och hämtade sina flickor igen.

Jag får säga att vi har haft några kreativa dagar den här veckan!

Festligt värre

 Jojo, nu är det fest i soffan minsann! En ganska stillsam sådan, men glad, det får man väl ändå hålla med om? Skuttande får i glada färger, kan man blir annat än på festhumör? Värt att fira, liksom.

Allra mest att fira är nog ändå att jag faktiskt sprängt mållinjen med min Fårfest, sykitet som jag köpte på Hemslöjden i Landskrona någon gång 2019. Nu blev jag faktiskt färdig med själva broderandet i september i år, men sen var det ju det där med att skaffa kudde, tyg till baksidan och sen till råga på allt sy ihop hela konkarongen, med duskor och allt.

Nu kan man ju verkligen undra vad duskor är, men länge ska man inte behöva sväva i ovisshet. Jag ser det som min uppgift att sprida diverse inte-så-nödvändiga fakta i min blogg, och duskor, det är tofsarna i hörnen, det. Och för att vara ytterligare pedagogisk så lägger jag nu in en bild på den färdiga kudden, med duskor och allt, där den tronar i vår röda soffa. Tänk, vem hade kunnat ana det, då 2019, att kudden (ja, om den nu någonsin blev färdig, vilket verkligen inte var något man kunde vara helt säker på) skulle hamna i en röd soffa i Halmstad. Men nu är det klackarna/klövarna i taket i vår soffa och jag tycker nog att den gör sig bra där.

- Detta måste firas! sa jag till maken, efter det att jag tvingat honom att utbrista i ett 'å-så-tjusigt-det-blev!', vilket han tjänstvilligt bidrog med. Och hur firar man bäst en färdig kudde?

Jo, man åker såklart ut till havet och får andas lite havsluft. Det tycker vi alla tre är ett utmärkt sätt att fira en kudde på.

Det var tång och sand och en himla massa snäckskal. Eller om det är musselskal? För säkerhets skull så kan vi ju bara säga 'skal' så kan ingen petimeter komma och slå mig på fingrarna avseende min okunskap på området. Normalt sett så brukar jag alltid plocka med mig ett eller annat skal, en eller annan fin sten, men nu kände jag att jag har ändå en del där hemma som ligger utspritt lite här och där, så jag har nog uppfyllt min kvot. Man kan ju faktiskt njuta av dem på plats också. Sen åkte vi hem och drack kaffe och åt en fransk skuren pepparkaka och kände att vi var nöjda med vår dag.

Novent?

 I år har jag för första gången hört talas om 'novent'. Tydligen är det så att, i synnerhet yngre, folk börjar förbereda inför julen tidigare och tidigare. Så november är numera novent. Kalla mig bakåtsträvare, men november är november och advent kommer senare. Nog för att jag numera också börjar julförberedelserna och dito -pyntandet tidigare än förr, men jag håller mig nog ändå till advent. 

Med det sagt så har jag idag bakat skurna franska pepparkakor. Jag tröstar mig med att de är franska, och då känns det ju lite mer frivolt och hoppsansa och inte så strikt juligt. Men ja, även solen har sina fläckar.

Sen har maken och jag idag också varit på IS Halmias loppis och där köpte jag två små julskålar och en julljusstake. Dessa står dock än så länge inne i skåpet, så på den punkten är mitt samvete rent. Däremot har domen ännu inte fallit över om samvetet är rent på julgransfronten. Jag gillar julgran. Vill ha julgran. Så där från luciatiden ungefär. Den ska dofta gran, sprida barr omkring sig och tja, stå där grön och grann i stugan. Plastgran? Ånej, inte i mitt hem, inte. Så vem var det då som tvingade iväg maken för att införskaffa en konstgjord gran till Halmstadlägenheten? Ja, jag rodnar lite generat, men inser att det funkar inte att ha en äkta gran när man bara bor lite sporadiskt under vinterhalvåret. Granen bor dock än så länge inne i klädkammaren, för någon j-vla ordning får den ändå vara som han den gamle vänsterledaren Hermansson så klokt sa.

Den här veckan befinner vi oss alltså i Halmstad. Förra veckan var vi i Lund och då var det liv i luckan! Poppy och Enya kom och hade pyjamasparty. Alla hundarna kommer så bra överens, även vid mattid. Först av alla äter Poppy upp, sedan Loppan som när det är konkurrens om kulorna faktiskt låter blir att förstrött ta en kula då, och en då - för då hade det inte funnits någon mat kvar, det inser Loppan också. Sist av alla var Enya klar, men hon åt i lugn och ro, medan de andra vovvarna cirklade runt henne som planeter i sin omloppsbana. Det ska dock sägas att ingen stal från någon annan, i alla fall inte så länge man höll vakt över sin mat. Nejnej, dessa väluppfostrade vovvar satt snällt och väntade. Även om de tittade uppfordrande på den som fortfarnande tuggade; "är du inte klar snart?!"

När alla var mätta och belåtna tog vi igen oss en stund i soffan, och jodå, även undertecknad fick plats. En liten, men dock plats. Försökte jag sträcka ut mig lite mer fick jag en ogillande blick, komma där och bre ut sig liksom?!

Det är, som sagt november, lite grått och mörkt, lite fuktigt och löven befinner sig numera mest på marken. Men det är skönt ändå att komma ut i naturen och traska runt. I all synnerhet när den där rundan avslutas vid grillplatsen där man kan sitta under tak och dricka sitt kaffe och prata om livet och meningen med det hela.

Imorse vaknade vi i Halmstad och där var det också mörkt. Lite mysigt ändå att dricka sitt te och lösa dagens sudoku i dunklet. Nu är det ju i och för sig så att det är dunklare än vad det hade kunnat vara. Ända sedan i maj har vi ju levt med byggnadsställningar utanför fönsterna för fasaden skulle åtgärdas. Första budet var att arbetet skulle vara klart i slutat av augusti. Och sedan har det förskjutits lite i taget. I början kunde vi ändå utnyttja balkongen, men sen kom turen till vår balkong och det borrades och hamrades och sprättes puts omkring sig. 

Lite störigt, men å andra sidan sa vi uppmuntrande till varandra att nu kunde man nog ändå skönja slutet. Vecka 49 var det senaste budet att då skulle minsann allt vara klart! Så då fick man väl leva med att fönsterna plastades för och det blev ganska skumt inomhus. Sånt har jag en lösning på, man tänder såklart lite fler stearinljus, det är ju ändå stearinljustid nu och det höjer ju mysfaktorn avsevärt.

Nu? Nu ser det ut så här. Och det är tyst och stillsamt och inte en byggjobbare i sikte, jo för i veckan gick byggbolaget i konkurs. Uppenbarligen hade de fuskat med bankgarantier och sånt, och det ska man nog avhålla sig ifrån. Så tja, arbetet lär inte vara klart i vecka 49, det står nog klart.

De som känner mig väl skulle ju kunna tro (med visst fog) att jag skulle hoppa jämfota av irritation och häva ur mig syrligheter på löpande band om renoveringar som aldrig blir klara och hur länge ska man stå ut med det här, vavava? Fast nu är det ju så att såväl maken som jag sitter i styrelsen för bostadsföreningen i Lund och vår reaktion är nu mest att jahaja, det är ju förargligt, det är det - men vi slipper i alla fall sitta i möten med konkursförvaltare och försöka fixa allting. Vi ser alltså rätt filosofiskt på det hela och säger att förr eller senare så blir det nog ändå klart. Förhoppningsvis före balkongsäsongen startar, men som sagt - det löser sig. Ibland är det bra att ha perspektiv på saker och ting. Och nu är det ju ändå såväl stearinljusens som ljusslingornas tid, så det löser sig.