Att börja ta farväl

Rough winds do shake the darling buds of May skrev han, Shakespeare. Och hade jag inte vetat att han dog för 399 år sedan, så hade jag trott att han befunnit sig i Lund i denna maj som är tämligen kylslagen och fuktig av sig. Yllevantarna är ens bästa vän.

Men det tappra äppleträdet börjar ändå knoppas. Och jag går där och väntar in det, för det är nog något av det vackraste jag vet, ett blommande gammalt knotigt äppleträd. Magnolior i all ära. Pioner. Rosor. Aklejor och syrener - jag älskar dem alla. Men allra mest hjärtslitande ljuvlig är ändå äppelblommen.

Så jag väntar - för sista gången. Det är mycket nu som är "för sista gången". Jag har sått mina sista fröer som jag drar upp i växthuset (och de eländiga luktärterna vägrar att gro, precis som alltid. The same procedure och allt det där). Jag har dragit på mig mitt sista första-intensiva-trädgårdsdags-ryggontet.

Vi ska flytta - lämna detta hus där jag bott sedan jag var en 27-årig ettbarnsmamma. Lämna trädgården som emellanåt varit mig övermäktig men som varit en sån oas i mitt liv. Lämna det syrum jag fick till på senare år.

Allt omkring mig bär på hela vår familjs minnen. Det var här maken låg på alla fyra och försökte lära dottern hur man kryper, medan hon högtidligt satt på sin blöjbak och intresserat tittade på. Det var här som sonen for fram som ett jehu i sin gåstol. Det var i detta kök jag lagat ett oändligt antal pannkakor, bakat tusentals med bullar, trillat köttbullar i myckenhet. I denna matsal vi umgåtts med goda vänner och tillbringat många timmar med att prata, skratta, äta och dricka gott.

Jag har varit ung, medelålders och varit smal, tjock och mittemellan. Jag har haft långt hår, kort hår, illrött permanentat hår (nu suckar maken saligt, det var enligt hans mening höjdpunkten i min hårkarriär).

Jag har skrattat massor här, inte minst åt den lilla Huliganen som nu ska bli lägenhetshund på gamla dar! Jag har gråtit. Skällt. Surat, tjurat - men allra mest varit glad.

Detta gamla hus som varit "hemma" i så många år. Nu ska vi lämna det, börja ett nytt äventyr! Jag ska lämna mitt växthus. Maken ska lämna sin vinkällare och sin bokhylla.

Det gick rasande fort och alldeles okarakteristiskt spontant för att vara oss. (Okej, jag brukar väl spontanköpa hästar och hundar och symaskiner, men det brukar ändå vara lite mer ordning och reda på maken).

Nu börjar kaoset sprida sig i huset. Efter 31 år har man liksom samlat på sig eoner med prylar som nu inte ska med. Annat ska med - och det ska packas. Emellanåt tänker jag att det går inte, det är för mycket, vi får helt enkelt bo kvar. Men sen tänker jag att det är väl klart det går!  Sen oroar jag mig lite för vad Huliganen ska säga? Jag tror det går bra, han kommer att få nya jaktmarker att pinka in, nu när han kommer att bo i närheten av den enda botaniska trädgården i Sverige där hundar är tillåtna!

Det är mycket som ska ordnas och bestämmas, handlas och slängas. Sen får man tänka på hur det ska bli med bloggen? "Västgötaspets och trädgård" kommer ju inte att bli aktuellt längre. Ska jag börja en ny? Ska jag bara döpa om den? Ska jag sluta blogga?

Det är pirrigt, det är det - men det ska också bli så spännande att börja på något nytt! (Ja om vi nu överlever flytten, alltså).

Och det som är bäst av allt; äppleträdet och växthuset och allt det andra, det kommer att finnas kvar i familjen! Dottern och svärsonen flyttar in - och har jag tur vill de kanske ha lite hjälp då och då i trädgården? Annars kan jag ju för allt i världen nöja mig med att sitta med ett glas vin i växthuset och njuta av utsikten ut över den trädgård som en gång var min.

Jag är så tacksam för att jag bott i just detta huset, det är ett bra och vänligt hus. Men nu ska det bli så otroligt roligt och spännande att dra iväg på nya äventyr!