Blondes have more fun?

Igår var det dags att återigen besöka min nya frisör. Hon som är ganska bestämd av sig och som raskt talade om att det där med att inte visa öron, det var dumheter och fasoner och inget som hon tänkte ta någon hänsyn till.

Och jag får väl erkänna; jag har nog vant mig vid öronen. Tur det, de sitter ju där de sitter så att säga.

Men håret växer ju (precis som midjemåttet, ack ja) och det var åter dags att besöka Bestämda Damen.

Hon tittade ogillande på min hårfärg. "Vill du ha kvar den där färgen?" frågade hon, och det visade sig att nog vara en ganska retorisk fråga. När jag var ung var jag riktigt blond, men sen har det väl mörknat efterhand som åren gått. Ja förutom när jag färgade det illrött, förstås. (Det var tider det, käre make!)

- Du har samma råttfärg som 80 procent av resten av Sveriges befolkning fortsatte hon barskt, och jag förstod att det där med råttfärg, det var liksom inget att skryta med. Jag var ändå rätt tacksam att det bara var hårfärgen som jämfördes med en råtta, och inte resten av min personlighet. Så då ville jag väl inte ha kvar råttfärgen då, upptäckte jag helt plötsligt.

Tja, så nu återstår det att se om det är som det sägs, att blondes have more fun. För nu är jag blondin igen. Ekologiskt färgad med rasul-lera från Marocko, bikarbonat och något annat tjofräs som jag glömt vad det var.

Jag måste säga att jag gillar min nya frisör. Inget velande. Inge tramsande om att "jomen det blir nog bra, om du tycker så". Klara och diktatoriska besked. Det tycker jag är ganska skönt ibland.