Spontanshopping

Vi är normalt sett ganska balanserade av oss, eller rättare sagt, maken är balanserad av oss medan jag är lite mer så där att jag kastar mig ut på det djupa och först därefter funderar på om jag kan simma överhuvudtaget? Vi kompletterar varandra, alltså. Det blir saker gjorda, men oftast med eftertanke och ha vägt för mot emot.

Att vi för alltid skulle bo kvar i huset, det visste vi att vi inte skulle göra. Inte bo kvar så länge att man inte orkar sköta hus och trädgård och allt börjar förfalla. Vi ville också flytta medan vi fortfarande såg det som ett äventyr och inte för att vi måste. Planerna låg väl ändå en 10 år eller så i framtiden.

Men så såg maken en annons... och vi tänkte att vi kan ju kolla marknaden? Så vi åkte iväg och tittade på en lägenhet centralt i Lund och den var väl fin och så - men det var en etagelägenhet med en mycket smal, mycket brant och mycket ovästgötaspetsvänlig design på innertrappan. Hur tänkte de där? Så vi sa tack, men nej tack. Mäklaren ringde dock upp och förhörde sig, och jag sa som det var; att vi är i början av vårt letande men när han hörde att vi har en villa ganska centralt i Lund till salu så blev han som en blodhund som fått upp ett mycket väldoftande spår; innan vi han blinka så stod han utanför dörren och vi pratade om allt möjligt, hur man skulle hitta Just Den Lägenheten till exempel. "Vi vill bo innanför vallarna" sa maken som är lite historisk av sig. Mäklaren blev lite osäker på vad som menades med detta, men maken förklarade grundligt och ingående för denna trevliga, om än historielösa, mansperson vad han avsåg.

Sen gick vi på en visning till; en paradlägenhet med utsikt över Botan. Pampiga rum. Och fallfärdigt kök och tråkig innergård. Med en budgivning som rände iväg mot Mount Everestska höjder fortare än man hann säga flasklock. Och dessutom fanns det hiss (vilket vi vill ha), men man hade helt brutalt sågat ut ett hål i den gamla fina trappan, och installerat en likkisteliknande låda som man på ett synnerligen knarrande sätt fick åka upp  i. Ville man gå, så fick man liksom slingra sig runt den där likkistehissen, så värst mycket utrymme fanns det inte kvar. Usch så fult!

Så då gjorde vi som mäklaren föreslagit, vi kollade på Hemnet på lägenheter som skulle komma ut till försäljning. Och då fanns där en. En utan bilder, men i ett område där vi ville bo, ja där innanför vallarna. De enda bilder som var utlagda var på den lilla trädgård som hörde till! Det var tulpaner och rabatter och liten gräsmatta och ett litet träd; ja ni hör ju.

- Det är något skumt med att det inte är någon bild på själva lägenheten sa maken misstänksamt, men vi bokade in en förvisning trots allt. En torsdagsmorgon på det överenskomna slaget stod vi utanför porten och möttes av en glad mäklardam. Först visade hon trädgården. En torsdag i februari så blommar det inte så mycket av tulpaner och sånt, men man fick en bild. Sen åkte vi i den gamla hissen, original från 1930, upp till femte våningen. Bara där steg pulsen. Och sen klev vi in. I vårt hem. Ni vet, man känner det i magen omedelbart; här vill jag bo. Jag knatade runt och inom fem minuter hade jag grovplanerat möblering, funderat på utsikten, suckat hänryckt över skjutdörrar och parkettgolv (och totalt ignorerat bristen på förvaringsutrymmen).

Jag kände att det här, det var rätt! Samtidigt så inser jag att man köper liksom inte en lägenhet så där vips utan att fundera, vara förnuftig, väga det där före:et mot emot:et. Men jag hade ju maken med mig. Han får var förnuftig för oss båda tänkte jag lättsinnigt och såg framför mig var stickfåtöljen skulle stå.

Maken mätte. Han hummade. Sen hummade han lite till och for runt med tumstocken ytterligare en runda. Vi tittade på vindsutrymmet. Källarutrymmet. Och sen tackade vi för oss, sa att vi skulle höra av oss och gick ut på gatan.

Väl där vände sig min förnuftige och välbalanserade man mot mig och sa: vi köper den! Nu pratar vi alltså om den man som såvitt jag på rak arm kan komma ihåg har spontanshoppat en enda sak (om vi inte pratar böcker alltså), nämligen vår kristallkrona för ett antal år sedan. Jodå, han läste igenom årsredovisningen (jag hade inte tid, jag skulla planera för var garnerna och symaskinen skulle vara), någon måtta får det väl ändå vara på hur galen man är?

Okej, det gick kanske inte fullt så enkelt, för när säljaren upptäckte att det gick så geschwint att sälja sin lägenhet så tyckte han att det kanske gick väl fort...och att det skulle gå att få ut ytterligare pengar? Medan maken pratade med mäklerskan i telefon stod jag och hoppade otåligt bredvid och väste lite mafioso-style så där make him an offer he cannot refuse i örat på maken och så hade vi köpt lägenhet. Från det att vi klev in i huset tog det ca 8 timmar tills det var klappat och klart, ja förutom själva kontraktskrivandet som skedde dagen därpå.

Efter att vederbörligen ha signerat överallt på de utpekade prickade linjerna återvände vi till lägenheten med den unge mannen som nu sålde den lägenhet han renoverat så fint. - Jag är lite av pedant, sa den unge mannen och vi nickade, log och tänkte att de hade du inte behövt berätta, det syns. Han berättade vidare att han en gång haft en flickvän som gjort slut med honom för att han städade för mycket. Hennes förlust, vår vinst tänkte vi då och log ännu vänligare mot honom.

Vi hade ju en del kriterier för hur vi tänkt oss vår framtida lägenhet, det hade vi. Den skulle ha hyfsat stort kök. 5 eller 6 rum (alltså, jag inser hur det låter, jag är uppväxt i två-rum-å-kök på fyra personer till jag började skolan, men tja, ett gästrum, en matsal, ett bibliotek... det springer liksom iväg).

Här blir det ett ganska litet kök - men med utsikt över en prunkande oas. Fyra rum och det kommer att bli så bra med det. Det blir plats till min symaskin, läsefåtöljer och en himla massa löpmeter böcker.

Igår var vi på årsstämma i bostadsrättsföreningen, så nu har vi träffat alla grannar. Är det tio lägenheter i huset så är alla med, det blir ju liksom enklast så. Jag är numera invald i styrelsen som suppleant, och kräver att maken tilltalar mig med "fru styrelsesuppleant". Efter mötet som höll på i närmare fyra timmar (det tar ju sin tid att dricka vin och äta landgång när man väl godkänt såväl resultat- som balansräkning) gick vi ut i trädgården, eller rättare sagt; trädgårdarna - det är tio små trädgårdar, varje lägenhet har sin.

Och tänk, i vår trädgård, där står det ett litet knotigt äppleträd som snart slår ut! Så det blir äppleblom framöver också.

Sen promenerade vi genom Botan som exploderat i blommor och färger, där tulpanerna trängdes och solen sken över de gamla växthusen och jag kände att här kommer vi att trivas att spankulera, Huliganen och jag.

Om tre veckor går flyttlasset, och jag kan knappt vänta! (Ja om jag överlever det där packandet och sorterandet och slängandet, alltså).