It's been a hard day's night...

...It's been a hard day's night,
And I've been working like a dog.
It's been a hard day's night,
I should be sleeping like a log....

Just det, så sjöng Beatles en gång i forntiden när Huliganmatten var ung. Och just så kände jag det ungefär i natt.

Jodå, a hard day hade det varit. Working like a dog....hm.... jag tittade på Huliganen som snarkade belåtet, utsträckt på vår dyraste matta. Men okej, det är väl ändå någon form av arbete?

I alla fall, vi gick vår kvällspromenad och  rätt vad det var så började det åska! Det blixtrade! Det dundrade! För något år sedan hade Huliganen dragit som en avlöning rakt in under närmsta buske och vägrat komma fram. Nu tittade han ogillande på blixtrandet - "vad är det för trams?!" såg man att han tänkte, dundret ignorerade han totalt och själv tänkte jag att det här, det kommer att bli en lugn natt. Inte som en åsknatt för något år sedan när Huliganen var som ett mycket darrande och mycket krävande asplöv. Så jag såg verkligen fram emot att be sleeping like a log.

Jojo.  Efter snart 12,5 år med denna vovve borde jag ha insett att inget blir som man tänkt sig. Och just i natt blev det definitivt inte som jag tänkt mig. Det där med log kändes avgjort avlägset. Mellan kl 23 och kl 04.15 krävde Huliganen att få gå ut i trädgården inte en, inte två, ej eller tre, utan inte mindre än fyra gånger.

Och nu är det så att när Huliganen går ut, ja då försvinner han i nattmörkret. Totalt döv så hör han inte mattes lockrop, så när Huliganen går ut, ja då går matte också ut. (det här låter ju ungefär som i Fantomen, ni vet, när det stod Gammalt Djungelordspråk). Nåväl matte går alltså ut även hon. Iförd nattsärk och gummistövlar.

Huliganen hittar hon lite överallt. En gång, t'exempel, stod han och begrundade byggnadsställningarna och såg förvånad ut, lite som "vad gör jag här?". Godvilligt följde han med in - för att en timme senare vilja gå ut igen.

Alltså sovs det inte som några loggar här inte. Och i dag har matte påsar under ögonen som hänger ner mot knävecken ungefär. Huliganen är också lite trött. När jag kom hem på lunchen låg han utsträckt i arbetsrummet och sov så att det dånade. Det tyckte matte var lite orättvist.

Men nu är det kväll igen. Årets första sparris har skördats (3 st sparrisar, en gigantisk skörd minsann!) och vi har ätit pasta med räkor, vitlök och sparris. Det får livet att te sig i en mer försonande dager, det gör det.

Nu hyser jag ett visst hopp om att få snarka högljutt och ostört i natt.

Vi får väl se.