Kaos är granne med gud

Faktum är att jag vet precis vad jag gjorde idag för 35 år sedan - det är inte för att jag har ett så fantastiskt minne, men min bröllopsdag kommer jag faktiskt ihåg. Något yngre, något smalare, något mindre gråhåriga vandrade vi ner längs kyrkogången, maken och jag. Då för 35 år sedan. Sen gick åren. Det kom en kemistisk dotter. En dental son. Och så, när vi varit gifta i 25 år åkte vi till Cornwall och firade, bland annat med en gedigen guldring till mig, plus lite scones med clotted cream. Okej, det kan ha varit mycket scones med mycket clotted cream - men är det silverbröllopsdag så är det.

När vi firade vår 30-åriga bröllopsdag var vi i Bourgogne och drack en massa vin och tänk, då fick jag ett vackert halsband.

Så då undrar man ju hur denna dag firades, som dessutom var Mors dag? Tja, lite annorlunda kan man väl säga; lite färre presenter och lite fler flyttkartonger.

Herregud vad mycket prylar man har! Alltså, en sån här flytt gör att man automatiskt belägger sig själv med ett kategorisk köpförbud i åtminstone fem år. (Det kan hända att jag kommer att glömma bort detta köpförbud så småningom).

Dessutom har vi piskat och ångtvättat våra mattor, man vill ju inte flytta med mattor inpyrda med hundhår och annat (med "annat" menar jag typ när Huliganen haft ont i magen och raskt spytt ner favoritmattan). Det var tungt och slitigt, men det blev fluffigt och bra. Det tyckte även Huliganen som raskt och njutningsfullt rullade runt på mattan, ungefär som Baloo på julafton medan vi förbluffat tittade på och ropade -sluta bums! Vilket inte hjälper på en döv hund kan jag härmed meddela.

Sen började vi packa. Vi tyckte vi var rätt organiserade och i god tid, vi har ju sorterat och slängt och röjt i flera månader nu.

Igår kväll kom dottern och svärsonen på besök för att plantera i sin nya trädgård; jo för de äger huset nu, men på något vis har de lyckats få ett par gråhåriga husockupanter på köpet. Medan de planterade lagade jag mat och vi hade en himla trevlig kväll! Fast dottern och svärsonen tittade lite tveksam på de få lådor vi packat och undrade om vi skulle hinna? -Klart vi gör! utropade vi, - vi har full koll!

Det är märkligt hur man kan missbedöma hur lång tid det tar att packa 1,5 ton böcker. Och en himla massa köksprylar och garner och tyger och det ena med det andra.

Men vi har packat. Och packat

Sen packade vi vidare, dock med paus för att åka och lämna Huliganen på hundpensionatet - lugnare för honom, och lugnare för oss. Vi tog oss också tid att åka ner till stan och äta en glass på Glasskulturen, herregud är det 35-årig bröllopsdag så vill man väl ha lite utsvävningar?

Rätt vad det var så blev vi hungriga och åkte ner och köpte take-away. Behändigt. Ända tills jag kom på att jag packat ner alla bestick i en av alla triljoner lådorna. Jag stod dock på huvudet och sprätte runt tills jag hittade två gafflar och då klarade vi oss.

Sen visade det sig att maken fyllt upp alla boklådorna med löst som fast, alla kläder till exempel. Vilket innebär att jag skulle behöva möta mäklaren och lägenhetsförsäljaren i ett par skitiga jeans och en svettig tröja. Rådig som jag är kom jag på råd; jag duschar, tar på nattlinne och morgonrock så hinner jag tvätta såväl jeans som tröja och kan anlända både hel och ren (om än inte särskilt glamorös). - Morgonrock? sa maken då och såg tveksam ut. Då kom jag på att min prickiga morgonrock, ja den hade jag ju sagt att han kunde linda runt en eller annan historiebok...

Nu är det kväll, och imorgon får vi nycklarna. Det ska bli himla spännande! Jag vet inte riktigt när bloggandet kommer igång, det är ju det där med bredband och tid och det ena med det andra . Plus att man ska veta i vilken låda man packat datorn...

Men jag kommer tillbaka! Och förmodligen kommer bloggen att heta något annat inom kort, men kommer att finnas på samma adress.

Nu ska jag fira klart min 35-åriga bröllopsdag. Planen är att gå och lägga mig, vilket känns som ett utmärkt sätt att fira när man hasat på tunga kartonger hela dagen.