Jag ska be att få protestera!

Alltså, vad är det här? Va? Det är kallt. Det regnar. Sen skiner solen (lite), och sen regnar det igen. Blåser gör det också. Något har gått fel, det här är ju faktiskt maj, och då ska det vara i alla fall lite varmt och hyggligt väder tycker jag.

För när det är så här, ja då går takbytet så långsamt. Vår undertak är nämligen inte så mycket "tak" som pulvriserad takpapp och när snickaren tar bort en bit tak så måste det till ny isolering, ny brädor och ny papp och allt vad det nu är ett tak kräver. (Har upptäckt att tak inte direkt är några blygsamma varelser, nej minsann, de vill ha och vill ha hela tiden).

Dessemellan regnar det vita frigolitkulor över nejden, jo för när vi flyttade in var det himlans hett att isolera med frigolitkulor. Nu ska de väck! Fast helst i lite mer ordnad form än som ett snöfall över lundatrakten.

I vilket fall som helst, allt detta gör att det tar lite tid. Alltså tyckte maken att han kunde ju hjälpa till lite. När syrran kom för att hämta Zoya stirrade hon förbluffat upp mot himlen och utropade klentroget - får maken verkligen klättra omkring på taket?! Hon känner ju mig och mina nojor när det gäller makar och stegar, har man en gång varit med om en stegolycka med påföljande rälig knäskada så hyperventilerar man så fort maken så mycket som tittar på en stege.

Så nej, egentligen tycker jag ju inte det. Jag vill ha maken i ett fast grepp, där jag kan utfordra honom med mat och kanelbullar, inte vinglandes omkring på rangliga konstruktioner.

Det där var häromdagen, och eftersom han nu sitter bredvid mig och läser så kan man ju dra slutsatsen att det gick bra. Himla skönt tycker jag, nu när vi ska flytta och allt, då är det bra att ha en make som kan hjälpa till att bära.

Just nu lever vi i ett slags jobbigt mitt-emellan-läge. Det är lite för tidigt att börja packa - ändå är man och rycker i vartenda skåp. Det ska sorteras. Slängas. Möbler ska köpas. Möbler ska skänkas bort. Det är liksom nu man bara vill kavla upp ärmarna och sätta igång och det ändå är lite för tidigt.

Sen är det ju andra förtretligheter. Ens mobiltelefon behagar helt plötsligt döden dö, i ett mycket olämpligt ögonblick kan jag ju säga. Det är då man är tacksam för att man har en företagsmobil och således tillgång till lite support. Nu har jag en lånetelefon som jag inte begriper mig på, men man kan i alla fall ringa på den. Och det är ju bra. Tror jag.

Imorgon är det dock helgdag. Vi ska hämta våra nyinköpta trädgårdsmöbler och ska leverera dem till nya lilla trädgårdsplätten. Så om jag har tur, om det är hyfsat väder morgon (här uppsänder jag innerliga böner till vädergudarna) så kanske det blir en liten eftermiddagsfika i vår nya trädgård imorgon. Håll tummarna!