När man lyssnar på goda råd...

... och rycker i sitt sunda förnuft, ja då blir det så här. För jag inser att vantarna hade blivit för små och hur kul hade det varit?

Så jag har repat upp vante nummer ett, eller Numero Uno som man kan säga om man vill vara lite italiensk av sig. Maken tittade försiktigt på mig för att läsa av humörbarometern, men när han insåg att den visade på blid och välvillig uttalade han sig och sa att "det är väl ändå vägen som är mödan värd" i bästa Boye-stil - och visst ligger det något i det? Nog för att jag vill ha vantarna klara, men de ska ju bli bra också, samtidigt som jag känner att här har jag ju världens chans att verkligen öva på det där med tvåfärgsstickning!

Nu har jag börjat om, med stickor 3 i stället för 2,5. Och som en liten extra bonus så får jag då inviga mina nya KnitPro Zing som är gröna! Det bådar gott, det tycker jag nog.

Fjärde advent; dagen har mest gått åt till att leta i receptsamlingen efter ett recept jag tänkte mig ha till jul. Just det receptet hittade jag inte, däremot råkade jag nog kasta ett recept som jag hade hittat och som jag skulle ha till jul. Så just nu ligger jag på -2 i julrecept kan man säga.

Sen så har jag tvättat lite, manglat lite och bäddat rent. Strukit rutiga flanellpyjamas som nu ligger på huvudkuddar bredvid varandra. - Så rart det ser ut! sa jag som liksom gripits av julstämning och är lite allmänt sentimental och fjollig av mig. Då log maken och Huliganen och tittade på varandra och såg ut som att de tänkte att jaja, hon får väl hållas då.

Det har fjärdeadventfikats med saffransbulle och pepparkaka och om ett tag ska vi gå på julkonsert. Förvisso är det mest grått och regnigt ute, inte så mycket bjällerklang där inte, men humörbarometern pekar definitivt på att nu-är-det-jul-igen!