Det finns ju ljuspunkter

...med att behöva gå ut rätt tidigt en lördagsmorgon. En lördagsmorgon som infaller morgonen efter julbordet på Grand Hotel. Säga vad man vill om Grand, men man behöver inte gå mätt*) (eller, för den delen, nykter) därifrån efter ett julbord. Och då kan man väl tänka sig att den icke hundägande delen av mänskligheten, i alla fall om de varit på julbord, sover lite längre morgonen därpå.

Huliganen, som inte besväras av någon överdriven känsla för att ta hänsyn till sin mattes behov av sömn, tyckte vid halv sju - som ju ändå är en ganska okej tid får man tycka, ja om man nu inte ätit revbensspjäll och grönkål i långa banor kvällen före - att det var dags att kliva ur sänghalmen och promenera ut i ett blåsigt Lund.

Jag, som emellanåt grips av en känsla att jag är en något mesig matte, rullade ur sängen och traskade ut efter den lille diktatorn.

Och det är väl då jag blev lite tacksam för att det är december och inte februari. En månad, som inom parantes sagt, har ungefär samma status som fästingar inom djurvärlden. Totalt onödig. Ja man kan kalla den kalenderns egen lille mördarsnigel, om man nu inte vill ta till fästingargumentet.

I december då är det ändå lite upplyst här och där. Precis vad som behövs när vinden viner kring öronen och det inte är så där fluffigt vitt och vackert som det alltid är på julkort - när såg man senast ett julkort där en skånska leran bredde ut sig, så som den gör i verkligheten?

Nu börjar lördagen rulla igång och vad står på programmet? Tja förutom lite stickning, vinterstudion och en sväng på stan där nödvändigheter i stil med krans till dörren och te ska införskaffas så ser jag väldigt mycket fram emot eftermiddagens adventsfika hos dottern och svärsonen. Det är alltid roligt att träffa dem, men idag när jag vet att det vankas saffransknutar är det liksom extra roligt att komma dit. Dottern bakar grymma saffransknutar, och jag vet att det blir sådana för hon ringde igår kväll under baket. Det är ju alltid roligt att prata med henne, men jag förhörde mig först om att hon liksom inte blev distraherad från själva baket - jag vill inte stå ivägen för den perfekta saffransknuten. Prioritetsordningen är i fråga om saffransknutar klar - först kommer dessa och sedan kommer resten.

(Skulle nu någon tycka att bilderna är både lite korniga, oskarpa och inte perfekta så är det helt rätt. Det var mörkt, det blåste och någon av diktatorkaraktär stod hela tiden och tjafsade om att han ville gå vidare och inte stå där och fotografera).

*) edit; jajaja, jag menade såklart inte mätt. Jag menade hungrig. Min egen korrekturläsare = aka maken, har nu påpekat detta flera gånger och varenda gång fnissat förtjust. Själv vill jag ju leva i tron att folk ändå förstår, vill förstå och har överseende med att det liksom blev lite fel. Men det kan ju finnas fler petimetrar som läser, så jag vill härmed fastslå att jag menade att man inte behöver gå hungrig från Grands julbord. Om man nu inte är vegan av strängaste slag alltså.