Stressnivån

...är inte uppmätbar på någon som helst skala. Det har varit en riktigt skön julledighet och inte ens ett ihärdigt regnande idag lägger någon som helst sordin på stämningen.

Lille julafton firades ju hos syrran - livligt, stojigt och himla trevligt att få umgås med släkten över god mat och vin! Under granen låg ett paket och innan någon hann säga "flasklock" hade Huliganen som inte besväras av någon större blygsamhet när det gäller paket slitit såväl åt sig som upp paketet. Nu var det ju gudskelov till honom, och den rosa grisen älskade han innerligt även om den numera är lite handikappad.

Julafton firades med barnen och med lite traditionell julmat. Fast inga grisfötter som sagt. Och inga prinskorvar heller, vi är inte så rojalistiska av oss i den här familjen, åtminstone inte så att vi vill äta små smaklösa korvar. Köttbullarna lyste också med sin frånvaro. Lite listig hade jag varit, så vi åt först brunch med sill och Janssons och-så-vidare, och sedan på kvällen lite mer proteiner i form av revbensspjäll, skinka och halländsk långkål. Det höll på att bli lite skrämselhicka med sillen, för när maken plockade fram burkarna frågade han lite förbryllat - ska löksillen se ut så här? Och nej, det skulle den inte, någon slarvig person hade gjort björnbärsmarmelad och inte märkt om burken. Så kan det gå - men vi hade andra sillar så det var ingen som klagade. Det var ju ändå så mycket mat som skulle in, så jag sprang så jag blev helt suddig! (och nej, det var inte snapsen som suddade till det - min årliga konsumption av snaps är så liten att den är helt försumbar).

Vi spelade mycket spel - svärsonen brukar förvisso vinna, men i år vann minsann sonen i Settlers of Catan, och sen slog damlaget till och sopade spelplanen med herrlaget i Trivial Pursuit. Och lite senare på kvällen fullföljde dottern triumfen med att vinna i kortspel, så svärsonen vann faktiskt inte alls den här julen, men verkade nöjd ändå i likhet med maken som inte heller vann. Nåja, otur i spel brukar betyda tur i kärlek heter det ju, och jag tycker nog att vare sig maken eller svärsonen har något att klaga på i det hänseendet. Å andra sidan så har ju då dottern, jag och sonen uppenbarligen tur i både kärlek och spel så det där med gamla ordspråk ska man nog inte ta så allvarligt på.

Kalle hoppade vi över. Jag förstår faktiskt inte den där kollektiva svagheten för att titta på denna argsinta anka - när man i stället kan spela spel, käka saffransbullar och koppla av?

Lite julklappar blev det också, och jag måste ha varit oerhört snäll för jag fick en hel famn full! Maken fick faktiskt mer än en, vill jag framhäva, så fullt så orättvist var det ändå inte.

Huliganen? Ja han fick pipdjur och mjukisdjur och var så väldigt nöjd! I all synnerhet som han slaktade en hel del av övrigas julklappspapper också.

Det var en väldigt lugn och mysig julafton - och den avslutades med att maken och jag promenerade bort till domkyrkan och gick i midnattsmässan. Det var så fullt i kyrkan att vi fick sitta i de medeltida träbänkarna upp i högkoret, dvs bakom biskopen, men det hade vi alls inget emot. Kanske inte så bekväma, men gamla och historiska, bättre blir det inte! Det var en perfekt avslutning på dagen.

Sedan åkte dotter och svärson upp till Småland för att fortsätta fira, medan sonen och vi tog det synnerligen lugnt på juldagen. Förvisso var syrran och jag och tog en promenad i skogen med vovvarna, men för övrigt var aktivitetsnivån så låg att man skulle kunna trott att vi hamnat i dvala allihop. Vi ägnade oss åt att äta rester, käka mer godis, sticka vantar och klappa på hunden. Maken och sonen ägnade också en stor del av dagen åt att lösa julkorsord, medan jag ryckte in och löste sånt som "Joseph Conrad" och "Enock Sarri". När maken fick klart för sig att jag visste vem såväl Conrad som Sarri var muttrade han något om att "det är inte så konstigt att du alltid vinner i TP, du som kan så mycket onödiga saker". Där hade jag dock kunnat påpeka att man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, han med alla sina historiska detaljer - men det gjorde jag inte eftersom jag är en snäll fru och det ändå är jul.

Såhär långt har det varit en alldeles perfekt jul - okej, snön som ligger vit på taken har vi inte sett något av men det viktiga, det har funnits i övermått; att få ha familjen här, äta gott, gå ner i varv och umgås med garn - det finns mycket att vara tacksam över. I all synnerhet kan man vara lite tacksam över att grisens grymt har döden dött i Huliganens käftar.