Att det ska vara så svårt!

Fredag. Det vill säga den dag jag vikt för att gå på torget och köpa blommor. En utmärkt plan, i all synnerhet som solen skiner idag! Oväntat - men inte desto mindre välkommet. Det är så att sommarkänslorna spritter helt oregerligt inom en! Alltså tog jag helt lättsinnigt några komptimmar ledigt och cyklade hem som en vindil, medan jag funderade på vad jag skulle köpa för blommor. Rosor är ju ändå alltid rosor, det går inte att neka till. Men så finns det ju pioner! Riddarsporrar! Ja möjligheterna kändes många och lockande.

Men det ville sig liksom inte ändå. När jag kom ner till torget hade blomsterförsäljarna redan packat ihop och tagit kompledigt de också. Jag fick trösta mig med jordgubbar och det går ju bra det också, fast de gör sig inte i vas precis.

- ack, ack, ack beklagade jag mig, - vad gör jag nu?

Min fina plan gick snöpligt i stöpet. Men sen gick det upp ett ljus, jag fick en idé! Vi har ju fortfarande en trädgård, liten med naggande god. Aha! Jag plockar mig väl en bukett där, sa jag till mig själv och klappade mig på axeln för att jag är så begåvad och smart. Billigare blir det också.

Visst blev det en bukett! Vi har faktiskt en ros i trädgården, en "Golden Shower" som precis börjat blomma... men det är bara två blommor och då vill man ju inte halshugga dem precis, nej då vill man lite snålt ha dem kvar så länge som möjligt.

Så det blev lite kantnepeta. Lite gräslök som gått i blom. En pion (!) och så stal jag helt fräckt några blommor inne från grannen. Ja, jag skäms. Fullständigt anarkistiskt och olagligt och skämsfaktorn är mycket hög. F'låt kära granne! Men det kan ju vara så att den där kirskålen som blommar så skirt och vackert, den bryr du dig nog ändå inte så mycket om. Annars är det bara att knacka på, så lämnar jag tillbaka.

Faktiskt är det så att rosorna jag köpte förra fredagen på torget, de blommar också så fint ännu, en vecka senare. Så jag har alltså ärligen köpta blommor, ärligen plockade blommor och så några brottsliga kirskål förutom de där rosorna som sitter kvar på sin gren. Det blev ju ändå rätt bra får man säga.

Hjälp?

Vi lever nu i ett salighetens rus. Den sista flyttkartongen har gjort just det; flyttat ut.


Ut ur mitt syrum och ut ur lägenheten! (Okej, det kan finnas någon på vinden, men till och med dessa är organiserade och iordningställda - vad har hänt med oss? Var kommer denna oväntade, men uppskattade, ordentlighet ifrån?)


I vilket fall som helst, nu kommer jag fram till min symaskin! Den har redan varit i bruk, inga stordåd har uträttats, men ett par kuddfodral till den nya soffan och en uppläggning av befintliga gardiner som var för korta. Eller för långa som det visade sig. Fel, helt enkelt! Men rätt ändå, eftersom de mönstermässigt passar så bra i vårt sovrum, och eftersom jag trots att jag haft gardinerna länge fortfarande tycker jättemycket om mönstret, Passiflora av Ingela Backman. Nu är de upplagda och är helt rätt, både längd- och mönstermässigt.


Så nu står symaskinen där och småhoppar förväntansfullt, lite lagom uppvärmd sådär. Sommarvädret känns ganska syvänligt för tillfället, man gnolar lite mer om Josefin och hennes syma-ma-ma-skin än brister ut i Vamos a la Playa.


Så vad ska jag sy? Jag har några klänningsmönster, det har jag. Men så tänkte jag att det vore kanske kul att sy ett nytt sängöverkast till vår dubbelsäng? Sängen är 2 x 2.10 så det får vara rejäla doningar. För mycket länge sedan sydde jag ett överkast för hand till vår dåvarande sommarstuga i hexagoner och i fina franska tyger. Sedan kom en eländig tjuv och stal täcket! Det har fått mig lite avigt inställd till hexagoner och handsömnad, så jag vill ha något annat. Men vad? Vad finns det för fina mönster till lapptäcke som passar till en ganska novisartad sömmerska. (Det får dock gärna se lite komplicerat ut så att jag kan inhösta massor av beröm och jubelrop). Vi bor i en gammal våning och är lite gamla av oss när det gäller hur vi vill ha det, så det ska vara ett klassiskt mönster. Jag tänker mig att för själva kviltningen får jag nog skicka iväg det, ett så stort täcke kommer jag aldrig att kunna klämma in i min symaskin. Dessutom känner jag mig själv rätt väl; jag skulle aldrig orka handkvilta något i den storleksordningen...


Tips emottages tacksamt!

Flyttkartonger

Jag  är den förste att erkänna att flyttkartonger har sina fördelar. Det blir prydliga högar av dem, de spretar inte ut åt alla håll (förutom när man försöker vika ihop dem), de är effektiva och rejäla och allt det där. Men är de särskilt sexiga? Egentligen?

Fortfarande är mitt hem belamrat av flyttkartonger, men numera gudskelov mestadels i tömt och hopvikt tillstånd, och nästa vecka ska de flesta levereras tillbaka till flyttfirman. Jag kommer att vinka au revoir! till dem och hoppas att vi slipper ses fler gånger. Men rätt ska vara rätt; de ska ha credit för att de gjort sitt jobb.

 Först kan man packa en oherrans massa prylar i dem. Det är märkligt hur många prylar man kan samla på sig under 31 år - och hur många det blir kvar, trots att man blivit stamkund på återvinningscentralen och man vinkar bekant åt de som arbetar där.

Sen när man packat och packat och drömmer mardrömmar om kartongerna så kommer de fyra starka grabbar och hivar in hela ens hem inklusive 100 kartonger i en flyttbil.

Sen är man på plats och blir lätt överväldigad av hur mycket kartonger det är överallt... det känns som om de förökat sig likt ett gäng synnerligen aktiva kaniner som käkat viagra de senaste månaderna.

Det är ungefär i det skedet som man mest vill gå och dra något gammalt över sig och sen gå i ide den närmaste månaden eller så. Fast man ska inte ge upp hoppet! För inom de närmaste dagarna kommer snickar-Lars och hans hjälpreda och börjar montera bokhyllor så att det är en ren fröjd att se.

Sen började det roliga tyckte maken. Med hjälp av sitt Excellent Exceldokument började han, utan att darra på manschetten, att sortera in alla 60 kartongerna med böcker på rätt hylla. Det var ett högtidligt ögonblick när den första boken kom på plats! Huliganen och jag torkade en tår ur ögonvrån, så rörda blev vi.

Förvisso höll det på att bli en liten kris när maken helt plötsligt kom på att han hade glömt Nordisk Familjebok i sitt Excellenta Exceldokument, men rådig som han är så löste sig även det. Själv var jag mest tacksam för att sonen kom på besök och prompt sattes i arbete med att hjälpa till att tömma kartonger och räcka böcker och släpa upp andra kartonger på vinden.

Efterhand som kartongerna tömdes vek vi upp dem igen (och slogs med dem, herregud så bångstyriga flyttkartonger kan vara när de sätter den sidan till, ungefär som ett gäng västgötaspetsar) och la dem i en prydlig hög i mitt syrum. Eller pigkammaren som maken envisas med att kalla det. Då låtsas jag inte höra. Nu ligger de där och väntar på att köras tillbaka till flyttfirman, och då ska jag möblera klart i mitt rum. Stickfåtöljen ska på plats och strykbrädan ska få lite mer utrymme.

Det ser jag fram emot. Och sen hoppas jag slippa se en flyttkartong i vitögat på många år...

Jag inser att det blir en himla massa inlägg som är flyttrelaterade, men det är nog så det blir när man drar upp bopålarna efter så många år i ett och samma hus och förflyttar sig till ny boplats. Så det är kanske inte slut än... men nu ska jag gå och sätta upp en eller annan tavla.

Wow-faktorn

Nu har det faktiskt varit wow! här i hemmet innanför vallarna; titta bara! Ända sedan vi var på visningen av lägenheten har jag tjatat om att jag ska gå på stan på fredagar och köpa blommor på torget. Första fredagen här, ja då höll vi som bäst på att slå oss fram med machete bland alla kartonger så då kom jag för sent och torghandeln hade packat ihop för dagen. Andra fredagen var jag i Helsingfors och då blev logistiken för svår. Men igår! Då var det midsommarafton och torghandeln var i full sprutt redan strax efter kl sju såg jag när Huliganen och jag var på morgonpromenad. Alltså galopperade vi hem igen, slängde i oss frukost, slet upp maken ur sängen och innan han hann säga vare sig bu eller bä befann han sig på torget, inhandlandes jordgubbar, gräslök, dill, persilja... och blommor!

- Det är fullbordat! sa jag och kände mig högtidlig och nöjd. Nu har jag liksom flyttat in rejält.

Det var ju inte bara fredag igår, utan vi firade dessutom midsommarafton. Till sedvanligt väder. Spridda skurar och en eller annan solglimt. Tanken var ju att sitta ute länge, länge i vår nya lilla trädgård i en ljum sommarkväll, men eftersom det droppade från ovan så dukade vi inne och åt sill och potatis i sällskap av rosorna.

Vi hade fått fint besök av syrran och Zoya (som dock inte ville ha sill), och jag vill framhäva att syrran var pigg och glad även om hon ser aningens tveksam ut på bilden. Man kan även notera att vi nu har börjat få upp en eller annan tavla på väggarna! Det räknas som wow! nr 2.

Vi åt sill och drack (mycket lite) snaps och blev tämligen mätta och belåtna. Då kom solen fram!

- Vi äter resten i trädgården, sa maken som gripits av midsommarkänslor så det sprutade om det. Jag stretade emot. Att släpa glas och vin och mat och tallrikar - för att inte tala om två hundar! - fem trappor ner kändes onödigt, för vem vet om det inte skulle komma en skur igen? Eftersom det ändå var misommar så vill jag ju inte rakt ut säga att han var en idiot, och på ett eller annat vis så hamnade vi ändå där nere i trädgården och nu får jag krypa till korset och erkänna att det var ändå mysigt att sitta ute ett tag. Inlindad i diverse filtar så gick det så bra! Vovvarna spankulerade runt och vi åt wästerbottenpaj och drack ett gott Sancerre-vin. (Ja jag vet, den som nu hoppar högt när det står wästerbottenpaj och tänker har människan inget kalendersinne?, den har helt rätt. Jag blandade lite ihop det där med kräftskiva och midsommar, så det blev wästerbottenpaj. Den blev god - men jag kan ju säga att efter sill och nypotatis så orkade man inga större utsvävningar i pajväg.)

Tredje wow:et således; utesittande under blå himmel en midsommar! Så småningom drog vi oss ändå in igen - till jordgubbar, vaniljglass och sedan te och små goda chokladtryfflar som syrran haft med sig. Och tänk - det fanns faktiskt utrymme för det också!

Vissa ville inte ha tryfflar heller, vissa ville hellre ta igen sig en stund. Och var gör man det bättre än i en stickkorg? I alla fall om man är liten och smidig, maken somnade så småningom i soffan i stället. Han hade aldrig fått plats i min stickkorg.

Nu ska jag vara en storsint fru och erkänna att det var väldigt mysigt att sitta ute - inte minst för att jag fick se klematisen blomma så fint i vårt lilla äppleträd. Wow! på det också.

Var är reklamationsavdelningen?

Igår var det sista gången på stickcaféet för den här terminen - jag var (i vanlig ordning...) lite sent ute, så jag slet åt mig närmaste ofärdiga stickning (av de många...) och galopperade iväg till Tant Huldas genom det iskallt strilande regnet. Väl där upptäckte jag att jag fått med mig ett par yllestrumpor som ska stickas färdigt och det känns på något vis lite symboliskt. Vädret är avgjort yllestrumpsbetonat får man säga.


Vid den sista kvällsrundan hade jag vinterkappan på och det kändes så skämmigt att vi smög längs husväggarna, Huliganen och jag. Jag menar, han var ju iklädd päls trots att det enligt kalendern är juni.


Nåja, man kan äta sill och potatis inomhus också, även om man alltid ser framför sig den där perfekta midsommaraftonen med sol, värme och en blå himmel som sakta mörknar... För rätt många år sedan firade vi alltid midsommar ihop med goda vänner vilket var väldigt trevligt, utom de där kalla midsommaraftnarna när man prompt skulle sitta utomhus, eftersom det gör man på midsommar och en i sällskapet var en avgjord midsommarfascist. Det hjälper liksom inte med snapsar när fötter och ben börjar anta en avgjort blåmarmorerad ton och tårna klirrar som isbitar mot varandra.


Nu-är-det-nästan-midsommar-känslan stod som spön i backen imorse när jag cyklade till jobbet; en mås prickade mycket träffsäkert in mig och jag känner nu att jag vill


a) reklamera sommarvädret - ull, vinterkappa och blåfrusna fingrar när vi är i andra halvan av juni, vad är det för sätt?! frågar man sig upprört
b) reklamera måsar - hur är det med potträningen? frågar man sig minst lika upprört


Men det blir nog en bra midsommar, trots allt!

Helsingfors

Ibland är jag så, tja genialisk är väl det ord som närmast faller en in, att jag nästan förvånar till och med mig själv. Maken skulle till Finland på konferens. Långt mitt in i och uppåt Finland, till en ort dit man färdas i dagar och nätter för att komma. Eller i alla fall i tre timmar med tåg från Helsingfors. Det var ju nog så bra, men det gjorde hemkomsten en fredag kväll lite vansklig. Och det var då min snillrikhet slog till! - Varför flyger inte jag till Helsingfors och möter dig, så tillbringar vi en helg där? sa jag och maken gapade förundrat över hur begåvad fru han har. (Det där gapandet och beundrandet kan jag ju ha inbillat mig i och för sig).

Så efter att ha färdats med diverse olika kollektivtrafiker; tåg och buss och flyg och det ena med det andra så sammanstrålade vi med tio minuters mellanrum i fredags kväll på Helsingfors station. Hade makens tåg tuffat in i ånga och rök hade det väl känts ännu mer som en gammal film där jag stod och väntade på perrongen, men det gick bra så här med.

På lördagen vaknade vi till strålande sol! Onekligen härligt och då promenerade vi in mot staden, bländades av domkyrkan och tog sedan båten ut till Sveaborg.

Vi plöjde fram genom vattenvidderna mot Suomenlinna, som det ju heter på finska, ihärdigt påhejade av diverse närgångna måsar.

Väl där bokade vi in oss på en guidad tur, men med nästan en timme att vänta beslöt vi oss för att utnyttja tiden väl. Glass med utsikt över glittrande vatten - mer "väl" än så kan det väl inte bli?

Sveaborg är makalöst pittoreskt, även om man nu är medveten om dess krigiska förflutna. Omgiven av glass, sol och måsar är det liksom inte så krigiskt.

Vi traskade runt (med viss försiktighet för stenläggningen är tämligen knagglig får man nog säga) och lyssnade på hur Augustin Ehrensvärd byggt Sveaborg. Vi tittade in i försvarsvallarna och skänkte en tanke åt hur mörkt, trångt och eländigt det hade varit där. Och så förundrades vi över det något märkliga gravmonument Gustav III designat över Augustin.

Av allt traskande blir man hungrig, så vi hittade en liten restaurang med lokalbryggt öl, där vi tillbringade en trevlig stund innan vi på alltmer trötta fötter kilade ner till Kungsporten för att ta båten tillbaka in till Helsingfors.

Trötta i fötterna eller ej - mer skulle det gås! Fast först tog vi spårvagnen, när vi väl insett att man på gammalt hederligt vis kunde köpa biljett av föraren och slapp att skämma ut sig med att inte fixa biljetteriandet med sin osmarta telefon. Eller om det nu är handhavaren som är osmart?

Vi skulle till Olympiastadion - maken har ju en viss svaghet för sådana. Helsingfors Olympiastadion har ett mäkta högt torn, men det skulle vi inte upp i. Jag har med visst våld tvingat upp maken på Peterskyrkans kupol för att beundra utsikten, men han föredrar att beundra utsikter på mer nära håll, från en mer modest höjd. Dessutom kom man inte in, för det skulle vara fotbollsmatch. Så vi promenerade runt stadion och vandrade sedan genom en park mot hotellet. Vid det laget var fötterna avgjort ömfotade, så vi dopade oss med glass och då gick det så väldigt mycket bättre. När vi inte åt glass satt vi på en bänk och beundrade den lokala konsten.

På söndagen vaknade vi till ihållande regn. - Har vi tagit med oss paraply? undrade maken förhoppningsfullt. "Vi" hade tagit med ett. Ett litet, litet ett, men tätt sammanslingrade tog vi oss till Nationalmuseum. Där regnade det inte. Det var ett plus. Å andra sidan var det kanske inte det mest inspirerande museum jag varit på, men nog kunde man tillbringa några timmar där. Vi anlände samtidigt som två busslaster kryssningsturister, och jag tror de var färdiga innan vi hunnit med två salar.

Maken har, förutom den där svagheten för olympiastadions, en svaghet för basilisker. I Rom snavade man över basilisker i vartenda hörn, men här var det mer tunnsått med sådana. Vi såg dock något som med mycket god vilja och en stor portion fantasi kan betecknas som en basilisk och då blev maken nöjd.

Därefter lunchade vi näringsriktigt på muffins och kaffe och sen var det dags att dra sig mot Lund igen, fast först gjorde vi ett litet stopp vid Tempelkyrkan. - Den ser inte alls ut som en skånsk 1100-tals vit kyrka sa maken som har en skarp blick för detaljer.

Tja, det var nog det, tror jag. Helsingfors. En vacker stad med måsar, vatten och inte så många basilisker.

Att börja känna sig hemma

 Nu har vi bott här i en dryg vecka och det börjar kännas väldigt hemma. Vi traskar runt och hittar nya genvägar över bakgårdar och genom smågator - onekligen en av fördelarna med att ha hund, man promenerar ogenerat längs obanade stigar och det känns på något sätt helt ok, för hunden måste ju få se sig om, eller hur? Hänger det då en matte i kopplet så får ju även hon upptäcka nya jaktmarker.

Vi börjar lära oss var och hur golven knarrar som mest. Vi börjar lära oss var de mest exotiska träden står i Botan. Näsduksträdet, till exempel. En av (kanske den enda?) fördelen med den avgjort svala vår och försommar vi haft är att blomningen håller i sig, och näsduksträdet har hållit på i två veckor. Det är ju trevligt, men hade jag fått välja hade jag kanske ändå valt några fler plusgrader, trots allt. Fast visst tycker jag ändå att det är lite häftigt, med alla sina näsdukar som fladdrar i vinden.

 Men det räcker ju inte med blommor, hur exotiska de än är, för att man ska känna sig hemma. Det vill till lite annat också. Som att baka sin första kaka till exempel. Och det kan jag numera stryka på listan, en enkel sockerkaka med äpple blev det. Inte så exotiskt - men ganska gott! Det tar ett tag att hitta sina rutiner i ett ovant kök känner jag. I synnerhet med ugnar som piper på en. Trots pip så blev det en kaka ändå.

 En hel del besök har vi haft också; syrran och Zoya till exempel. Zoya tycker att tja, för alldel - men vad var det för fel på huset egentligen? Med den utmärkta gräsmattan där man kunde hitta små frolicbitar? Så helt övertygad är hon nog inte, men det blir nog bättre. Vi har ju trots allt en gräsmatta här också, och vem vet, en vacker dag kanske det vankas hundgodis därmed?

Maken har dragit iväg till Finland på konferens, men som tur är kan man ju pratas vid per telefon. Det gjorde vi tidigare ikväll och jag passade på att häva ur mig diverse invektiv över tv:n som på det mest irriterande sätt vägrade att samarbeta. "Kontrollera kabel" stod det, och jag petade på alla kablar jag såg. Sen tänkte jag vara lite dådkraftig och tryckte på några knappar på fjärrkontrollen varpå tv-eländet betedde sig ännu mer motsträvigt. Men maken löste problemet via telefon och jag kunde konstatera att det fanns inget jag ville se i alla fall, så då kunde det ju kvittat lika.

I stället gick jag ut på balkongen och tittade ut över kvällskymningen. Efter drygt 30 år i markplan tycker jag det är väldigt tilltalande att se silhuetter av kyrkspiror och takåsar mot kvällshimlen. Bättre än vilket tv-program som helst.

Morgonpromenad

Efter att ha gått ungefär samma morgonrunda i drygt 12 år så går vi nu på nya äventyr! Huliganen tycker det är mycket spännande, så många nya dofter att undersöka! Det är därför han ger matte en blick som tydligt säger - sluta ta bilder nu, nu ska vi kasta oss över dagens smörgåsbord av intressanta dofter!

Tänk vilken tur att bo nära den enda botaniska trädgården i Sverige som tillåter hundar! Det gör den mycket rätt i tycker vi. Förresten heter botaniska trädgården inte det, den heter Botan och inget annat. Dessutom firar Botan 150 år i år - en aktningsvärd ålder. Ja-må-du-leva och allt det där, med tulipaner från Amsterdam, tralala! Förmodligen massor av tulpaner, fast de har blommat över nu.

Det är kanske inte världens största botaniska trädgård, men väldigt fin! Det finns välklippta gräsmattor där man kan ha picknick om man så vill, det finns rabatter i långa rader - och det finns små rufsiga gångar att passera igenom. Det råder strikt koppeltvång och det håller vi oss till. Så om någon från Botan råkar kika in här vill jag påpeka att kopplet hänger efter den lille Huliganen och jag i sekunden efter kastade mig som en panter över det och i fortsättningen lät mig ledas runt av Han Som Bestämmer.

När vi traskat igenom Botan var vi ännu inte färdiga att gå hem - det finns ju fler gator att undersöka, fler kissfläckar att snusa på och jag hade absolut inget emot att spankulera runt i morgonsolen. Värre kan man ha det.

Vi gick på Tomegapsgatan.

Och sen kom vi fram till Hökeriet i hörnet av S:t Annegatan. Där kan man köpa gammaldags karameller och fika på den mycket lilla innergården, i alla fall när det är öppet. Det var det inte nu. Därför vandrade vi vidare ner mot Kulturen.

Sen började vi vända kosan hemåt. Vi gick förbi lilla Sigridsgatan. Där vill man inte promenera i högklackat... så det var ju tur att Huliganen bara hade pälstofflorna på.

Men sen började det bli dags för frukost kände jag. Så vi knallade vidare hemåt, hem till Maken och Sonen som vaknat när vi kom upp och så drack vi te och åt rostade mackor tillsammans. Huliganen ville mest ha ost. Ganska mycket ost ville han ha.

Och nu hålls det på att sorteras in böcker i bokhyllan. Dottern och svärsonen är på väg för att bistå med råd och dåd i routerfrågan och kyrklockorna ringer i katolska kyrkan.

Som morgonpromenad betraktat får man nog ge den en guldstjärna tror jag.