Nu är det dags

Dags att sluta vela. Dags att sluta komma med undanflykter. Dags att plocka fram det svallande vikingablodet, fatta mod och - ännu mer viktigt - fatta stickorna.

När Karin-Ida var hos mig för någon vecka sedan hade hon hunnit med en sväng på stan innan vi träffades i hällregnet vid domkyrkan. Och vad köper en stickerska om inte stickböcker. Bland annat visade hon mig Sticka nordiskt. 150 traditionella mönster av Mary Jane Mucklestone. Nu kan man ju tycka att Mary Jane Mucklestone inte låter så värst nordisk, men vad gör väl det? Boken är jättefin och jag blev genast sugen på att införskaffa den själv.

Och varför gå där och sukta och längta när vi har en rejäl gammaldags boklåda i stan? Utan att tveka marscherade jag in och la vantarna på den eftertraktade boken.

Sedan mötte jag maken på stan och förklarade att jag köpt mig en bok. Då tindrade det intresserat till i makens ögon och han undrade vad den handlade om? - Det är en mönsterbok, fast det är inte såna mönster utan andra, typ, svarade jag.

Maken såg ut som ett levande frågetecken, och tålmodigt och pedagogiskt förklarade jag då att det är liksom inte vantmönster det handlar om, fast man säkert kan sticka sig vantar, nej det är till exempel stjärnor och renar och älgar och sånt i två färger. - Har älgar två färger? frågade maken då och såg förvirrad ut. - Nejnej, men om man stickar en älg och vill ha en bakgrund till den, då blir det två färger! sa jag och kände att nu hade jag varit pedagogisk så det räckte och blev över.

Maken funderade en stund. Sedan påtalade han att man kan ju sticka gröna älgar i en grön skog och då behövs det bara en färg.

Det var ungefär då jag kände att någon handarbetare blir det nog inte av maken. Fast han är bra att ha på många sätt ändå.

Och nu har jag dessutom införskaffat garn, shetlandsull från Jameson & Smith. Det finns helt enkelt inga undanflykter längre. Nu ska här stickas tvåfärgsstickning om jag så går under på kuppen. Förmodligen inte gröna älgar i en grön skog dock.

Förste advent

 

Just nu sitter vi inomhus och väntar på att stormen Gorm ska attackera. Blåst och regn, det är väl inte direkt det jag förknippar med förste advent, men okej, det känns som att det är en bra kväll att sitta inne och kanske dricka lite glögg?

Helgen har tillbringats på resande fot; först fräste vi iväg hela vägen upp till Göteborg för att hälsa på sonen och hans flickvän. Det är lika spännande varje gång, jag gillar verkligen Göteborg! Vänliga människor, mysiga butiker, många caféer - hur skulle man inte kunna gilla en sån stad? Men trafiken! Och vägarna! Och  hur man hittar! Vojne, vojne. Men på något sätt så lyckas vi alltid ta oss fram ändå.

Sonen, som är en rekorderlig son, hade bokat bord på Hos Pelle, och det hade han gjort alldeles förträffligt rätt i. God mat, goda viner och utomordentligt sällskap. Och nu har jag, för första gången tror jag, ätit bräss. Brässen och jag tittade högtidligt på varandra och sen åt jag upp den. Kanske inte så schysst, men den var god, det måste jag säga. Vi åt tills vi blev fyrkantiga och drack förträffliga viner till. Sedan annekterade vi sonens säng, medan han sov hos flickvännen, ganska glad över att slippa sova på soffan tror jag. Det var något svalt i sonens lägenhet, men iklädda rejäla flanellpyjamas gick det bra. Ännu bättre hade det väl varit om jag inte, medgörlig som jag är, låtit Huliganen sno åt sig en rejäl bit av min del av täcket. Men vad sjutton - han är ju så söt när han ligger där och snarkar, då har man väl inte hjärta att rycka åt sig täcket?

Sen inleddes söndagen på minst lika bra sätt med att vi blev bjudna på brunch hemma hos flickvännen. Jättegott! Risken att dö svältdöden känns väldigt minimal. Huliganen, som inte har något fint sätt alls sådär första gången han har på besök hos någon påtalade med eftertryck att han också minsann gillar skinka, ägg, bacon, små goda korvar och allt vad det var. Då log jag urskuldande igen, det blir ju lätt så när man har en egensinnig och bortskämd västgötaspets. Flickvännen, en förtjusande flicka, mycket västgötaspetsvänlig på bästa sätt, tog inte illa upp.

Sen var det dags för besök hos svärmor i Halmstad innan vi åkte mot Lund igen. Och tro det eller ej, nu är man ändå lite hungrig igen, så nu blir det kvällsmat, innan det blir lite glögg och Bron. Och förmodligen en kvällspromenad i sällskap med Gorm och Huliganen.

Ibland blir man bara jätteglad!

När det kommer brev på posten, till exempel. Det är ju alltid spännande, i alla fall om de är handskrivna och inte avslutas med "belopp att betala".

Men så ibland blir man alldeles sådär extraglad, så man tappar hakan lite, och sen säger "nejmen, oj!!!".

För titta här vad som kom, hela vägen från England. En tavla med världens vackraste motiv, Huliganen himself!

 Det är Sue som gjort den, och jag fattar inte hur man kan brodera något så fantastiskt liknande och fint - hon har ju lyckats fånga hela Huliganens personlighet!

Hela hans kaxighet. Hans attityd - en manlig Grynet, en som inte tar någon skit! Till och med blicke i ögonen är precis som Huliganens. Och med skrynkelöra och allt.

 Jag tycker det är helt fantastiskt att man kan åstadkomma något sådant - jag blev alldeles otroligt glad!

Ibland lär man sig nya saker

...fast ibland kanske inte just det man trott att man skulle lära sig.

Min tanke var att sticka ett par vantar och tova, och samtidigt göra slut på en massa garnrester. En win-win så det bara visslade om det. Jag skulle a) känna mig präktig, b) för att inte säga sparsam, c) få ett par välbehövliga vantar och d) prova på att tova vantar.

Så jag satte väl igång. Förra vintern eller så. Sen tog det stopp, det kom en sommar emellan. De brukar ju göra det, någon gång där mellan vår och höst. Men så i helgen stickade jag klart,, kände mig så präktig som allra helst och hävde in vantarna i tvättmaskinen. Därefter väntade jag spänt på resultatet.

Och när vantarna kom ut igen tittade jag lite förvånat på dem och insåg att jag lärt mig något helt annat. Nämligen att alla garnrester man använder upp ska vara tovningsbara.

Annars får man ett par tovade vantar med gigantiska tummar.

Vilket ju också kan vara en kunskap om än inte den man förväntat sig. Nåja, jag klagade min nöd på stickcaféet och har nu ett par nya vantar på gång. Än har jag inte gett upp på tovningsfronten!

Idag stannar vi inne

 Väldigt vackert med snö så här inifrån, men eftersom jag och Huliganen har närbesiktigat nederbörden vet vi att det är inte så mycket kallt snöknarr som plisk-å-plask över det hela.

Sent igår kväll när vi gick kvällspromenaden efter att ha vinkat farväl till vännerna som cyklade hem efter en trevlig kväll sa maken belåtet att det är som att promenera runt i ett julkort när vi knatade runt på kullerstensgatorna. Jag tror att han ser det som helgens motion ute i det fria, och när jag nyss var inne och tittade till honom där han låg i sängen och tittade ut sa han belåtet att idag blir en typisk innesittardag. Jag tror han har rätt - stickning, skidåkning på TV, lite läsning och rester kvar sedan igår = lagom mycket matlagning. Goda odds för en behaglig söndag.

Jag gillar att ha vänner på besök; mat och prat och ibland spelar vi spel. Igår spelade vi kort och det var väl lite blandat resultat men roligt hade vi! Fast förr om åren behövdes det inte att man skickade läsglasögon runt i sällskapet för att man skulle kunna se valörerna på korten? Tempus fugit sa redan de gamla romarna, säkert när de hade gjort samma upptäckt. Kanske när de satt på Colosseum och inte kunde urskilja vilka som var gladiatorer och vilka som var lejon?

Men nu. Söndag. Bring it on!

En gång..

Huliganen har sovit bra de senaste månaderna, det har han. Och en morgon nu i veckan höll jag knappt på att kunna väcka honom när det var dags att ta på sig pälstofflorna och knata ut för vederbörlig morgonpink och dito -nr 2. Jag fick locka och kalla, och klappa, och peta på, och knuffa på sängen innan han vacklade upp och muttrade - va e´ de, kan man inte få sova i fred?!

Men så förra lördagen begärde han ju att få gå ut tidigt, redan vid fem drog vi längs kullerstensgatorna.

Imorse var det dags igen. Inte klockan fem, ånej, Huliganen är en fri och obunden själ som inte följer några scheman. Därför var vi ute redan halv fem. Då var det mörkt, och den som är lite slug inser därför att bilden ovan togs på dagens andra promenad, nämligen 07.37. Då hade jag redan hunnit äta frukost, läsa tidningen och vara en sväng i tvättstugan, och se vilken morgonrodnad jag fick njuta av! Det hade jag ju inte fått om jag fortfarande hade legat och trynat i sällskap med Jon Blund.

Men jag skulle ju ändå gärna vilja ha åtminstone möjligheten att sova ut lite, det skulle jag. Så jag försökte prata allvar med Huliganen. - Hördu min bäste Huligan, sa jag - en gång är ingen gång. Men två gånger är en vana. Och en väldig dålig vana, tycker jag! sa jag med visst eftertryck.

Det örat lyssnade inte Huliganen på. Han kan vara väldigt selektiv på så sätt. I stället ville han visa mig hur fint kamouflagefärgad han är bland höstlöven. Tja, sedan pratade vi väl inte mer om det. Men det kommer ju fler lördagar... och då tycker jag vi börjar på ny (och senare) kula!

Det bubblar

Det har varit en intensiv vecka. Intensiv men bra. Mycket jobb, men det är ok när det flyter på. När det inte flyter på morrar man som ett lejon med tandvärk, men så har det inte varit, ånej. Det har varit grannmöte - bor man i ett kvarter där tre av Lunds större studentnationer huserar, med en fjärde inom spotthåll, så vill det till att grannsämjan stryks medhårs. Därför var på möte för att fraternisera med unga studenter - och herregud var de är just det; unga alltså! Jag log välvilligt mot dem och drog mig vagt till minnes att jag själv varit sådär ung och studentig, någon gång i förhistorisk tid.

Sen har det varit mer studentikosa inslag; igår träffade jag en av mina bästa vänner. Vi möttes allra första dagen när vi började plugga engelska på universitet, började prata och såhär 40 år (!!) efteråt fortsätter vi med det. Prata alltså. Himla trevligt!

Men nu är det fredag kväll. Det börjar bli kallt, yllemössekallt. Huliganen och jag har strosat runt och hämningslöst kikat in genom upplysta fönster på folk som också är i fredagsstämning. Här i huset ska det bli baconlindad kyckling med svamprisotto. Kanske rentav lite rött? Eller, who am I kidding, klart det blir vin! Fredag och allt. Och - som sagt - med fredagsbubbelkänslor, dem ska man inte dränka i kranvatten.

Ljuslyktan ovan tycker jag är söt, den köpte jag för många år sedan när vi var i Normandie på semester. Den påminner om små muséer, Omaha beach, musslor och när jag lärde mig dricka calvados. Hav och många rondeller där det hjälpsamt stod toutes directions - vilket ju är bra för då kan man köra runt, runt medan man (=jag) febrilt läser kartan. Ja, det här var före gps:ens förlovade tid. Och nu kommer jag ihåg när vi körde till Paris... jag vägrade läsa kartan för den ville aldrig stämma överens med den verklighet som maken envisades att köra efter. "Gör inget" sa maken då, "sätt dig i baksätet och drick vin så du håller dig lugn så kan dottern läsa kartan". Och det gjorde dottern med stor ackuratess ända tills hon förvånat tittade upp och såg Triumfbågen - och det var liksom inte där vi var enligt hennes åsikt. Ja det är ju det jag säger, kartor går inte att lita på!

Hursomhelst, ljuslyktan köpte jag i Cabourg och den tycker jag är söt. Visserligen hittade jag likadana när jag kom hem, men det spelar ingen roll. I min är det invävt franska minnen, så det så. Och möjligen står det en svag doft av Calvados runt den...

Men nu - mot matlagningen! Mot fredagskväll!



Idag sprängde vi målsnöret

Det var en gång... tre syentusiaster som bestämde sig för att sy väskor. Tanken och planen var väl att vi skulle bli klara inom en inte alltför lång tid. Men tja, ibland så kommer det saker emellan. Flyttar och jobb och sommar och semestrar och det ena med det andra.

Vi har ändå fortsatt att träffas då och då, och med syrrans hjälp och fasta hand har det där som från början mest verkade vara ett enda sammelsurium av små rackarns tygbitar utan vare sig rim eller reson tagit form av väskor. Inte mindre än tre (3) väskor. Av samma mönster, i två olika storlekar och synnerligen olika till utseendet!

Jag kan ju lugnt säga att hade jag varit utlämnad åt mig själv så hade det inte blivit någon väska - det finns en klar gräns för mitt tålamod med lappar som verkar leva sitt eget liv.

Men nu är de klara och jag är synnerligen nöjd och tycker att vi alla varit utomordentligt duktiga! Det visar sig att dottern såklart ärvt sin fars mer ordentliga gener, men jag gillar min randiga väska med orange foder och fåglar, lika mycket som syrrans i mer sobra japanska (?) tyger, och dotterns i lila, guld och grått.

Det är blixtlåsfack och innerfack, och nyckelhållare och magnetlås. Väskor med Extra Allt!

Hela tiden har vi haft "hjälp" av Huliganen som gjort sitt bästa för att vara delaktig, även om han tycker att vi är osannolikt tråkiga när vi sitter där vid symaskinerna och svär knåpar ihop våra väskor. Han har vält ut papperskorgar, kört race med upp-å-nervända papperskorgar, tuggat på blixtlås, smakat på fodret, legat i vägen och snarkat och dessemellan högljutt undrat om det inte var dags att fika snart? Och efter en heroisk insats idag som involverade såväl handsömnad som avbrutna symaskinsnålar och någon (vem det nu kan vara?) som liksom körde fast hela väskan i symaskinen. Men nu är den utprånglad och vi firade med dotterns hembakta mazariner.

Så nu ser jag våren an med tillförsikt, nu när jag har en ny randig vårväska med röd knapp och fåglar på. Nu är det bara det där med jul och februari och sånt som man ska ta sig igenom - men sen så!

Vantstickning

Idag är en sån där dag när känslorna åker berg-och-dalbana - på det personliga planet är allt frid och fröjd (ja det skulle väl möjligen vara att Huliganen åter fick för sig att det var en lämplig tidpunkt att promenera på stan vid 5-tiden imorse. Märkligt nog väckte han husse och talade om att matte borde gå ut med honom? Och så undrar man varför detta nödvändigtvis ska inträffa en helgmorgon, när man ändå hade kunnat sova en stund längre?).

Det har varit trädgårdsdag i föreningen, maken har hittat nya bokverk på Amnestys bokloppis och själv har jag varit och köpt lite vadd till ett projekt. Ett besök på saluhallen för att köpa lammkött blev det också. Allt bra saker.

Men ibland förtvivlar man över människors ondska och undrar vad det är för värld vi lever i, med terrorattentat och flyktingkastastrofer - samtidigt som jag är så innerligt tacksam för det priviligierade och lugna liv jag lever så blir jag så beklämd över det elände och den ondska som finns.

Då är det rätt skönt att greppa stickningen och sticka lite på ett par vantar i avbruten moss-stickning. Emellanåt blir jag lite filosofisk av mig och tänker att stickning är så mycket mer än stickning; det är helt enkelt bra för själen. Och det känns som ett kedja bakåt, till generationer av (oftast) kvinnor som ägnat sig åt samma sak, att skapa något varmt att ha på sig, samtidigt som det är kreativt och konstfullt.

Och ja, det kan vara så som det står på mitt broderi; I knit so I don't kill people. Det vore kanske något att rekommendera även för andra?

Naturbegåvning?

Så här på rak arm har jag svårt att säga att jag är en naturbegåvning i något särskilt ämne. Jag springer inte fort. Jag hoppar inte högt. Jag rasslar inte ur mig integralekvationer i sömnen. Jag sjunger inte så att folks ögon tåras. Jag har insett att jag kommer aldrig att kunna försörja mig som konstnär.

Men nu dök det upp en ny chans! Kanske detta var det område där jag briljerade? Full av förväntan traskade jag iväg till veckans stickcafé, där vi nu skulle få prova på att spinna! Gillar man garn så låter ju detta hur kul som  helst, och på något sätt så tror man ju att då borde det gå av sig själv.

- Hur svårt kan det vara? frågar man sig och ser redan för sin inre syn hur man spinner meter efter meter.

Okej. Det visade sig att nix, än har jag inte hittat det område där jag är en naturbegåvning. Jag provade att spinna med slända med nästintill obefintligt resultat. Sedan provade jag att spinna på spinnrock, och alltså, nog för att jag glatt brukar häva av mig att kvinnor, de har minsann simultankapacitet - men inte när det gäller att trampa i lagom takt och lagom hårt, samtidigt som man klämmer, drar ut och släpper in... Det var väl ungefär då, mitt bland oset från svordomarna som jag insåg att herregud, vad är det för fel på att köpa garn? Det finns ju hur mycket som helst i jämna, långa meter - och skulle det vara ojämnt och klumpigt så är det för att det ska vara så.

Men kul, det var det, och jag har fått en ännu större respekt för det där med hantverk.

Jag får leta vidare, efter mitt naturbegåvningsområde helt enkelt.

Låt oss tala om kärlek

Såhär en regnig novembertisdag kan man ju roa sig med att fundera på vad kärlek är? Om det är stormande passion, med eldiga kärleksförklaringar, som företrädesvis åtföljs av att föremålet för passionen överhöljs med diamenter och rubiner?

Nog för att jag är en känslomänniska med mycket nära till känsloutbrott av de mest skilda slag (det där med stiff upper lip är så inte jag), men nä, det krävs annat för att man ska nå höga utslag på kärleksbarometern. (obs! med detta vill jag inte frånskriva mig alla rubiner och diamenter, vill någon prompt överösa mig med sånt så ställer jag godvilligt upp!).

Nej kärlek det är när man fått punka på cykeln och i snålblåst och regn fått gå hela vägen hem på lunchen på sin "%¤&*!! hälsporre för att gå ut med vovvarna, och så har maken redan gjort det, för att jag ska slippa. Dessutom serverades jag skinkmackor (2) och sen tog han schangdobelt hand om disken.

Jämfört med det är rubiner blaha-blaha.

Måndagkväll

Det är något som snarkar. Det är inte jag. Det är något som läser koncentrerat och intensivt. Det är heller inte jag. Det är någon som håller på att tvätta i tvättstugan. Nix. Inte jag.

Så vad jag gör jag då? Jag sitter och har stickat lite. Känner mig oerhört förutseende och begåvad som igår gjorde köttbullar i mängd så att kvällens middag blev en lättsam historia.

Det finns äpplepaj kvar sedan i helgen också, så det kanske blir lite kvällsfika om en stund.

Man kan ha det sämre en måndagskväll, faktiskt.

Vad som snarkar? Denna här.

Veckoresumé

I en grisblink har det gått en vecka, och november känns inte längre sådär sprillans ny och fräsch. Hemmet ser ut som en blomsteräng eftersom det varit en vecka fylld med inte bara jobb utan också besök - besök som haft med sig grönska i långa banor. Chokladkalender har vi också fått, och nu ska vi bara se till att alla luckorna inte är öppnade och chokladen väck långt innan det är dags...

Huliganen och jag har också hunnit med uppföljningsbesök hos veterinären. Ett besök som avlöpte väl, i all synnerhet som det vare sig behövdes röntgas, petas i rumpan eller klämmas på. Om alla veterinärbesök vore sådana vore det helt ok hälsar Huliganen. Dock var det ju lite förberedelser, nämligen skulle vi ha med oss inte mindre än tre morgonurinprov. Tredje morgonen tyckte Huliganen att måttet var rågat, skulle man inte få slå sin morgondrill utan att matte jagade en med en turkos skål för att fånga upp dropparna? Va? - Nu e' det nog! sa Huliganen och knep igen, så matte fick jaga honom längs hela gatan med skålen i högsta hugg. Det där då man är tacksam för att man är morgonpigg och att åskådarskarorna lyste med sin frånvaro.

Sen har det jobbats och jobbats och varit på styrelsemöte i föreningen - trapphuset ska målas om och färg bestämmer man inte i en handvändning. Sen ska det skrivas skrivelser till byggnadsnämnden som har de mest horribla påhitt för sig. Och sen var det helt plötsligt fredag och jag fick besök av en bloggvän från Wien, och det är rent märkligt hur fort några timmar går när man ska prata garn och resor och stickning och mönster och det ena med det andra. Vi hann långt ifrån prata färdigt, så jag hoppas att Karin-Ida snart ska till Lund igen för att hälsa på dottern!

Idag är det lite trädgårdspåt hos dotter och svärson som står på agendan - och sen ska det bli gåsmiddasg. Innan nu ev. läsare flämtar av beundran över denna simultankapacitet och dessa kockfärdigheter ska jag i ärlighetens namn erkänna att gåsmenyn har vi beställt på Saluhallen, så det blir tämligen lindrigt för undertecknad. Dotter och svärson kommer, sedan de försiktigtvis förhört sig om det skulle serveras svartsoppa? I så fall vore de nog alldeles väldigt upptagna nämligen. Men svartsoppa blir det icke, ty det finns fler som hade varit upptagna då.

Men nu - låt oss attackera lördagen!

Hej november

Du började bra, det får man nog säga. Skogspromenad med syrran och Zoya. Reprisen av Downton Abbey. Lite stickning. Det är rester kvar sedan igår så matlagningen lär bli en okomplicerad historia.

Är det så här november tänker vara, så inte mig emot.