Ett slut...

...är början på något nytt, vilket ju kan vara en bra tanke att ha, till exempel när man snor åt sig sista biten i chokladkartongen. Eller stickar sista varvet på en kofta, till exempel. Förvisso behöver man inte vara på sista varvet för att börja på något nytt när det gäller just stickning, men nu är det själva principen jag är ute efter och inte några samvetsfrågor när det gäller att starta nya stickprojekt.

 

Så efter en synnerligen skön julledighet som inleddes med att jag såg en fantastisk regnbåge på lille julafton i Botan närmar vi oss nu målsnöret för 2015. Ett bra år på många vis, med mycket att vara tacksam för - och allra mest tacksam är jag för min familj, Huliganen, att vi börjat på ett nytt liv inne i centrala Lund. Mer kan man inte begära!

Nu ska det bli spännande att se vad 2016 bär med sig! Men innan vi kommer så långt ska maken, Huliganen och jag ta bussen till syrran ikväll för nyårsfirande och det ser vi fram emot. Det är dagar som denna man är synnerligen tacksam för en tilltagande dövhet hos den fyrbente. Förvisso har smällandet inte varit så farligt än, men någon smäll har det varit. Men min egen lille Huligan-Ferdinand har bara fortsatt att snusa på blommorna någon intressant fläck och struntat i oljudet. En väldigt välkommen förändring mot hur det var tidigare om åren - allt var verkligen inte bättre förr.

Nu blir det snart en eftermiddagspromenad i det soliga men kalla vädret och sedan ska jag ge mig i kast med min vänstra blomvante. Notera att jag skriver "vänstra" - detta för att påminna mig om att man har inte två högerhänder. Nu kan man ju tycka att detta inte är någon omstörtande upptäckt, men uppenbarligen hade detta inte gått upp för undertecknad som lite tidigare idag insåg att hon stickat två högervantar. Ugglorna får vänta ett tag till. Till 2016 till exempel, och imorgon drar ju Tour de Ski igång = mycket sticktid. Ho-ho!!

...och Gott Nytt År!

Baka, baka liten kaka

Fast inte så liten ändå! Jag gillar att baka, och om sanningen ska fram, även att äta kakor. Detta kan ju vara en förödande kombination, men är det nu julhelg så är det, och då vill man ju faktiskt inviga sin nya fina julklappsform från Nordic Ware. Jag menar, ska man ändå baka, så kan det ju lika gärna bli vackra kakor? Om nu innehållet inte blir så bra, så kan  ju ändå formen vara fin. Vem sa att yta inte är viktigt?

Så idag var det dags! Vädret är som det är, så då kan man behöva en liten solgul kaka.

Först tog jag en bild på formen, och sen en där jag arrangerat lite ingredienser runt omkring - solgula citroner till exempel, vilket faktiskt passade himla bra eftersom det är just en citronkaka jag tänkt baka. Citron = c-vitamin = Mycket Nyttig Kaka, rena hälsokosten.

Sen körde jag ut maken ur köket, maken blir lite nervös av alla öppna skåpsluckor och jag gillar att ha allt till hands när jag sprätter runt med ägg, mjöl och så vidare. (Egentligen blir inte maken nervös, men han har en stor svaghet för stängda luckor och lådor, det har han). Sen tänkte jag att det är ju egentligen himla trist att allt man visar upp ser så ordentligt och undanplockat ut, så då tog jag en bild på hur det verkligen ser ut, med öppna lådor och allt (här kan du hålla för ögonen, käre make).

Sekunden efter jag tog ovanstående bild råkade jag välta ut hundens vattenskål, så i nästa ögonblick fullbordades röran med underlägget till Huliganens mat- och vattenskål samt matskålen som fick diskas ur. Så klan det gå när man ska vara sådär skrupulöst ärlig i sin blogg.

Jag rörde och vispade och rev citron och hade mig, hela tiden i sällskap av en hjälpsam hund.... eller hur det nu var?

Tja, han var kanske inte överdrivet entusiastisk, men han kom utlommandes i köket lagom tills det var dags att slicka skålen i alla fall.

När kakan var i ugnen satte jag mig att sticka på min blomvante (nr 2) - för hör och häpna, jag har inte fallit för ugglevantarnas lockrop. Än. Imorgon är en annan dag och jag lovar inte bestämt.

När dofterna (och tiduret) sa att kakan var klar tog jag ut den ur ugnen och sen kunde jag konstatera att den nya formen, den gjorde sitt jobb bra!

Men det känns ju lite meningslöst att bara baka för att sedan stå och fånglo på resultatet så då dukade jag väl en liten kaffebricka och ångade ut till maken med den. Jag är en synnerligen snäll fru.

När man är lite genialisk

Det är inte alltid man känner sig sån, genialisk alltså. För det mesta tycker jag man rusar genom livet, lätt förvirrad och alltid med en känsla av att det är något man glömt. Ofta slår det en att jamen-varför-tänkte-jag-inte-på-det?!? Så då är det ju faktiskt lite extra skönt när man har tänkt i förväg och planerat alldeles rätt.

Just nu klappar jag mig alltså själv på axeln och säger uppmuntrande till mig själv att det här, det gjorde jag bra! Tog ledigt nu i mellandagarna alltså. Det är liksom inte klok vad stressen rinner av en när man har en hel drös med lediga dagar framför sig och inte särskilt mycket inplanerat.

Problemet är inte att man inte vet vad man vill göra, problemet är väl att man vill göra allt på en och samma gång; sy lite. Sticka lite. Läsa lite. Fika lite. (Fast efter att jag i ett missriktat fall av nyfikenhet ställde mig på vågen i natt har jag för tillfället strukit sista punkten. Det där med "för tillfället" är nog dock bara en snabbt övergående nyck, med tanke på att det finns såväl saffransbullar i frysen och flapjacks i burken.... (och varför skulle jag påminna mig om det nu när jag sitter här och bloggar - nu blir ju suget efter en liten flapjack alldeles väldigt stort).

Det är i alla fall därför mitt sybord ser ut så här, med diverse olika projekt. Svårt att begränsa sig. Men idag har jag alltså sytt mig en liten påse till stickprojekt. Jag tänker mig att den kan vara bra att ha med sig när man går på stickcafé till exempel, för det drar igång om några veckor, och då kan det passa att ha något färgglatt att packa ner garn och stickor i.

Planen är nu att sy några mindre förvaringar för stickmarkörer, hjälpstickor, varvräknare, stickmätare och alla andra nödvändiga prylar som man behöver ha med sig. Åh, det är härligt med materialsporter!

Och vad ska man sticka då? Om man nu bortser från den där koftan jag hållit på med i över ett år... eller halskragen som bara väntar på en icord-avslutning... eller tvåfärgsvantarna som jag ju håller på med och där vante nr 1 (minus tumme) nu är klar....också har jag ju garnet jag köpte i Amsterdam förra hösten som ska bli en schal och där jag nu hittat ett fint mönster... beslut, beslut, ständigt dessa beslut!

Sen kan det ju vara så att jag fick en väldigt fin bok i julklapp av maken, nämligen "Votteboka" av Jordid Linvik. En bok som är knökafull av fantastiska vantmönster! Man vill liksom sticka alla! Rävar och knutar och pingviner och hjärtan och allt vad det är. Men mest av allt vill man nog sticka ugglevantar...

Jag är dock en ordentliga person så jag ska självfallet inte börja på några ugglor innan jag stickat klart de blommiga vantarna. Ånej, sån är inte jag. Var sak i sin tid säger jag strängt till mig själv. Först blommor, sedan ugglor.

Okej, det kan ju hända att jag ändå tog en tur till Tant Huldas idag och köpte lite shetlandsull (som syns i min nya stickprojektpåse där ovan). För att vara beredd alltså. Mörkbruna ugglor på naturvit botten, hur snyggt blir inte det? Tänk om jag skulle råka bli klar med de blommiga och stå där alldeles garnlös?! Nej det får inte ske, man är väl som en scout, alltid redo! Då måste man ju ha garn till ugglor, det förstår ju vem som helst.

Stressnivån

...är inte uppmätbar på någon som helst skala. Det har varit en riktigt skön julledighet och inte ens ett ihärdigt regnande idag lägger någon som helst sordin på stämningen.

Lille julafton firades ju hos syrran - livligt, stojigt och himla trevligt att få umgås med släkten över god mat och vin! Under granen låg ett paket och innan någon hann säga "flasklock" hade Huliganen som inte besväras av någon större blygsamhet när det gäller paket slitit såväl åt sig som upp paketet. Nu var det ju gudskelov till honom, och den rosa grisen älskade han innerligt även om den numera är lite handikappad.

Julafton firades med barnen och med lite traditionell julmat. Fast inga grisfötter som sagt. Och inga prinskorvar heller, vi är inte så rojalistiska av oss i den här familjen, åtminstone inte så att vi vill äta små smaklösa korvar. Köttbullarna lyste också med sin frånvaro. Lite listig hade jag varit, så vi åt först brunch med sill och Janssons och-så-vidare, och sedan på kvällen lite mer proteiner i form av revbensspjäll, skinka och halländsk långkål. Det höll på att bli lite skrämselhicka med sillen, för när maken plockade fram burkarna frågade han lite förbryllat - ska löksillen se ut så här? Och nej, det skulle den inte, någon slarvig person hade gjort björnbärsmarmelad och inte märkt om burken. Så kan det gå - men vi hade andra sillar så det var ingen som klagade. Det var ju ändå så mycket mat som skulle in, så jag sprang så jag blev helt suddig! (och nej, det var inte snapsen som suddade till det - min årliga konsumption av snaps är så liten att den är helt försumbar).

Vi spelade mycket spel - svärsonen brukar förvisso vinna, men i år vann minsann sonen i Settlers of Catan, och sen slog damlaget till och sopade spelplanen med herrlaget i Trivial Pursuit. Och lite senare på kvällen fullföljde dottern triumfen med att vinna i kortspel, så svärsonen vann faktiskt inte alls den här julen, men verkade nöjd ändå i likhet med maken som inte heller vann. Nåja, otur i spel brukar betyda tur i kärlek heter det ju, och jag tycker nog att vare sig maken eller svärsonen har något att klaga på i det hänseendet. Å andra sidan så har ju då dottern, jag och sonen uppenbarligen tur i både kärlek och spel så det där med gamla ordspråk ska man nog inte ta så allvarligt på.

Kalle hoppade vi över. Jag förstår faktiskt inte den där kollektiva svagheten för att titta på denna argsinta anka - när man i stället kan spela spel, käka saffransbullar och koppla av?

Lite julklappar blev det också, och jag måste ha varit oerhört snäll för jag fick en hel famn full! Maken fick faktiskt mer än en, vill jag framhäva, så fullt så orättvist var det ändå inte.

Huliganen? Ja han fick pipdjur och mjukisdjur och var så väldigt nöjd! I all synnerhet som han slaktade en hel del av övrigas julklappspapper också.

Det var en väldigt lugn och mysig julafton - och den avslutades med att maken och jag promenerade bort till domkyrkan och gick i midnattsmässan. Det var så fullt i kyrkan att vi fick sitta i de medeltida träbänkarna upp i högkoret, dvs bakom biskopen, men det hade vi alls inget emot. Kanske inte så bekväma, men gamla och historiska, bättre blir det inte! Det var en perfekt avslutning på dagen.

Sedan åkte dotter och svärson upp till Småland för att fortsätta fira, medan sonen och vi tog det synnerligen lugnt på juldagen. Förvisso var syrran och jag och tog en promenad i skogen med vovvarna, men för övrigt var aktivitetsnivån så låg att man skulle kunna trott att vi hamnat i dvala allihop. Vi ägnade oss åt att äta rester, käka mer godis, sticka vantar och klappa på hunden. Maken och sonen ägnade också en stor del av dagen åt att lösa julkorsord, medan jag ryckte in och löste sånt som "Joseph Conrad" och "Enock Sarri". När maken fick klart för sig att jag visste vem såväl Conrad som Sarri var muttrade han något om att "det är inte så konstigt att du alltid vinner i TP, du som kan så mycket onödiga saker". Där hade jag dock kunnat påpeka att man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, han med alla sina historiska detaljer - men det gjorde jag inte eftersom jag är en snäll fru och det ändå är jul.

Såhär långt har det varit en alldeles perfekt jul - okej, snön som ligger vit på taken har vi inte sett något av men det viktiga, det har funnits i övermått; att få ha familjen här, äta gott, gå ner i varv och umgås med garn - det finns mycket att vara tacksam över. I all synnerhet kan man vara lite tacksam över att grisens grymt har döden dött i Huliganens käftar.

Bä, bä, lila får

 

Jag ska ge sonen rätt i att den pep inte, presenten. Den borde ha pipit med tanke på Huliganens oömma behandling; han tillbringade några timmar med att njutningsfullt dänga runt med den och tugga på den. Trots allt lever den än, för Huliganen har inte fullt så många och vassa tänder som förr.

Nåja, snart har vi ju en egen tandläkare i familjen så hjälp finns i närområdet. Denne rekorderlige son hade dessutom bakat pepparkakor vilket hans slapphänta moder inte gjort. Jodå. Små tandpepparkakor. Med glasyr i form av rötter, pulpa och emalj.

- Får det vara en tand till?

Men nu väntar lillejulaftonsfirande hos syrran! Det lär bli roligt, stimmigt, högljutt - en perfekt inledning på julfirandet!

Skäggfjun och målbrott?

Okej, nu är vi tillbaka i det skedet i livet igen - det när man har en tonåring i huset! Någon fyller 13, en av de mindre, men kanske högljuddaste familjemedlemmarna. Så då undrar man ju vad som väntar? Är det finnar, skäggfjun, skrovlig röst och hägrande moppeålder?

Eller kan det vara så att det i själva verket är en mycket mogen och stilig (höll på att skriva "ståtlig" men det vore kanske att ta i) gentleman som idag fyller alldeles väldigt många år i hundår räknat? Skäggfjun, det har han ju redan över hela kroppen. Rösten är kanske inte så mycket skrovlig och målbrottshes som högljudd och moppe, nja, det blir det inte, det kan jag försäkra.

I vilket fall som helst, jubilaren har redan ihärdigt tiggt till sig en bit macka från maken, yoghurt från matten och undersökt vad den hemkomne sonen egentligen har i sin väska? Alldeles oinviterad körde han ner huvudet och kollade läget.

Än så länge inga presenter (ständigt denna slarviga matte!) men jag vet att sonen på ett högst rekorderligt sätt har med sig en present. - Piper den högt? frågade jag misstänksamt, baserat på tidigare erfarenhet av vad sonen (och dotter och svärson för den delen) anser vara en passande present till fyrbeningen. Sonen har dock på sin heder försäkrat att leksaken piper inte. Den väser. VI får väl se om det är bättre?

Hur som helst, grattis på dig din lille krabat! Vi hoppas du kommer finnas hos oss länge än!

Hurra, hurra, hurra!!!

Upploppet

Den där känslan. När målsnöret kommer närmare och närmare och man känner att man inte skulle palla en meter till, eller en dag till. Fast det hade man ju - men nu när jag vet att det är en (1, uno, one, un, ein  - väl valfritt språk) dag kvar att jobba på 2015 känns det som att det är liksom bara med uppbådandet av den sista viljestyrkan som det går.

Imorgon kommer sonen och stannar över jul. På julafton kommer dotter och svärson. Det ska bli så himla skönt med julledighet, det blir glögg och saffransbullar och spel och prat och kanske lite vin också. Och julmat! Jodå, trots mitt mångåriga hårdnackade motstånd mot att laga julmat på julafton blir det nog lite sånt i år trots allt. Eftersom vi numera bor i en gammal lägenhet och har köpt en gammal servis som liksom ser ut att vara gjord för att användas till ett litet julbord, ja då kände vi att servisen liksom kräver det. Den har nog lite Huligantakter, den där servisen?

De två saknade julrecepten? Jodå, för tillfället (obs min reservation, vem vet hur det ser ut imorgon?) är de lokaliserade. Maken kommer att tillbringa en stor del av lillejulafton med att trängas med andra julmatsinköpare medan jag sedan ska göra skinka och långkål och det ena med det andra. Någon liten twist för det nog ändå bli. Och inga grisfötter! Jag har som princip att inte äta det andra haft i munnen (= ingen tunga) eller någons svettiga fötter för den delen.

Det är märkligt det där med mat, förresten. Ikväll skulle vi ätit bakpotatis hade jag tänkt mig. En mycket bra plan. Och maken hade nogsamt inhandlat lufttorkad skinka, champinjoner, schalottenlök och oliver, det som skulle vara i potatisen. Däremot ingen bakpotatis - eftersom jag inte skrivit upp "bakpotatis" på listan. Något korkat när man nu tänkt sig inmundiga sådan. Men jag är inte den som är den, alltså blev det pasta med lufttorkad skinka, champinjoner och smält mögelost vilket faktiskt gick precis lika bra.

Huliganen fick torra kulor. Hurra så bra! tänkte han då. Eller inte.

 Jaja, det kan väl hända att han fick lite lufttorkad skinka... är man en medgörlig matte, så är man. Och nu när man skymtar målsnöret så vill man ju att alla ska vara glada! Även Huliganen.

När man lyssnar på goda råd...

... och rycker i sitt sunda förnuft, ja då blir det så här. För jag inser att vantarna hade blivit för små och hur kul hade det varit?

Så jag har repat upp vante nummer ett, eller Numero Uno som man kan säga om man vill vara lite italiensk av sig. Maken tittade försiktigt på mig för att läsa av humörbarometern, men när han insåg att den visade på blid och välvillig uttalade han sig och sa att "det är väl ändå vägen som är mödan värd" i bästa Boye-stil - och visst ligger det något i det? Nog för att jag vill ha vantarna klara, men de ska ju bli bra också, samtidigt som jag känner att här har jag ju världens chans att verkligen öva på det där med tvåfärgsstickning!

Nu har jag börjat om, med stickor 3 i stället för 2,5. Och som en liten extra bonus så får jag då inviga mina nya KnitPro Zing som är gröna! Det bådar gott, det tycker jag nog.

Fjärde advent; dagen har mest gått åt till att leta i receptsamlingen efter ett recept jag tänkte mig ha till jul. Just det receptet hittade jag inte, däremot råkade jag nog kasta ett recept som jag hade hittat och som jag skulle ha till jul. Så just nu ligger jag på -2 i julrecept kan man säga.

Sen så har jag tvättat lite, manglat lite och bäddat rent. Strukit rutiga flanellpyjamas som nu ligger på huvudkuddar bredvid varandra. - Så rart det ser ut! sa jag som liksom gripits av julstämning och är lite allmänt sentimental och fjollig av mig. Då log maken och Huliganen och tittade på varandra och såg ut som att de tänkte att jaja, hon får väl hållas då.

Det har fjärdeadventfikats med saffransbulle och pepparkaka och om ett tag ska vi gå på julkonsert. Förvisso är det mest grått och regnigt ute, inte så mycket bjällerklang där inte, men humörbarometern pekar definitivt på att nu-är-det-jul-igen!

Den gick i ett nafs!

Veckan alltså. Såhär före jul är mitt jobb alltid kaotiskt, stressigt, rörigt och hetsigt - men då går tiden å andra sidan väldigt fort! Och rätt vad det är, är det fredag och lugnet börjar lägra sig.

Så det har inte hänt så värst mycket i veckan egentligen. Jo igår var det torsdag, och tänk då lyckades vi ytterligare förbättra vårt nya koncept städa-först-gå-ut-och-äta-sedan. Vi hoppade helt enkelt över städningen och knallade ut för att smälla i oss en caesarsallad och ett glas rött alldeles ostädade. Smått genialiskt om jag får säga det själv.

Ja vi har haft glöggmingel för alla våra grannar också i tisdags, vilket var himla trevligt, i all synnerhet som de kom lastade med choklad och praliner och sånt. Synnerligen trevliga grannar vi har!

I helgen fick jag faktiskt sytt lite, jodå minsann. Symaskinen hickade till av förvåning men spottade sedan ur sig två stycken julbordstabletter. Okej, inte det allra mest avancerade kanske, men ett tacksamt projekt. Och jag har minsann gjort dem vändbara (jodå, det spills i den här familjen ibland).

Men nu är det fredag kväll. Maken är nere och botaniserar i vinkällaren. Huliganen och jag ha en liten ryggbiff och rosmarinpotatis på lut.

Och över oss alla vakar små tomtar och bockar. Vi är snart inne på upploppet nu!

Jag måste också erkänna att jag är inne i ett veligt skede; ska jag dra upp eller inte? Jag stickar på mina tvåfärgsvantar och det blir jättefint - men de blir lite trånga känns det som. Jag har sticka tvåtredjedels vante, och antingen gör jag den klar och inser att jag måste dra upp och har då stickat mer i onödan. Alternativet är att dra upp men tänk om det inte är nödvändigt? Jag gillar ju vantar som är ganska trånga, det gör jag. Ack och ve, beslut beslut.... jag känner mig som Hamlet. To dra upp or not to dra upp, det är verkligen frågan.

Men först; fredag!

Jag hade en plan

Ända sedan vi flyttade in har jag planerat hur det skulle gå till när vi gick och köpte gran. Det har ju varit lite olika med det genom åren; när vi hade ett fritidshus i Halland med tusentals (ganska anskrämliga) granar på tomten högg vi egen gran. Ibland har det handlats vid en plantskola. Ibland på landet. Ibland vid Ica i hällregn.

Men i år skulle vi köpa vid Domkyrkan och sedan bära hem den i skymnningen längs de små kullerstensgatorna, snöflingor skulle falla stilla och ett lätt vitt puderlag av snö skulle lysa upp tillvaron.

Riktigt så blev det inte, snön vägrade liksom att singla ner så där fluffigt och vitt. Fast det regnade inte i alla fall. Granen blev vederbörligen köpt vid Domkyrkan. När vi närmade oss såg vi en ansenlig kö som ringlade runt hörnet. Maken stirrade förbluffat på dem.

- Är det sånt tryck på julgransköpet inne i stan? undrade han.

Fast sedan visade det sig att det var julkonsert inne i kyrkan, medan vi köpte gran utanför densamma, så det var rätt fridfullt. Vi granskade granar ur alla perspektiv. Den skulle inte vara för bred. Hög, men inte för hög. Tät - men inte för tät. Och rätt vad det var så snavade vi över den! Grön och barrig var den också. Och sen blev det nästan rätt;

1. promenad hem längs kullerstensgator i skymning - check!

Okej, det var väl den punkten som slog in, men det är väl ändå inte så illa?

Sen, ja sen följde vi reglementet; maken hjälpte till med fot och ljus och slog sig sedan till ro med lite glögg medan jag hängde i kulor, glitter och allt vad som ska till. Huliganen var inte sådär jätteintresserad, det kan man inte påstå. Hans håg står nog inte till julpynt direkt, fast jag misstänker det blir lite annorlunda när det är dags för julskinkan.

 

Och högst upp i granen, på hedersplatsen där tronar julkulan jag fick av Ellenmamman i somras. Äntligen i sitt esse och i sin rätta miljö! Hade den kunnat tala hade den säkert sagt "hohoho" men nu får man helt enkelt tänka sig det.









I all blygsamhet

För rätt länge sedan såg vi en gammal reklamfilm på TV om husmödrar som for runt som skållade råttor och utförde de mest ekvilibristiska arbetsuppgifter; det syltades, saftades, putsades fönster, snöts ungar och piskades mattor. Detta ackompanjerat av en speakerröst som hurtigt meddelade att en god husmoder pockar inte på uppmärksamhet för sin gärning - nä, för uppenbarligen ska man slita i sitt anletes svett och sedan bara blygsamt mumla att "äsch, det där var väl ingenting".

Detta har maken med jämna mellanrum påpekat för mig - och jag för honom, fast då byter jag hur husmoder mot dito -fader.

Och visst är jag en blygsam person! Någon gång då och då, i alla fall. Inte ikväll dock. Nej nu slår jag mig för bröstet och trumpetar att detta, det är bloody marvellous! (Det låter inte så illa när man svär på utrikiska har jag märkt).

Jamen skåda - det går inte fort. Men det går! Blommor på löpande band.

Så nu pockar jag på minsann!

Det är fredag. Det blir lite ryggbiff, en Côtes-du-Rhone och kanske en liten chokladbit. Imorgon blir det nog granköp. Det kunde varit värre.

Ikväll får det nog bli lite glögg

Det var lite Norénskt här i natt. Lång natts färd mot morgon, skulle man kunna säga. Eftersom en förkylning flåsar mig i hasorna tänkte jag mig att gå och lägga mig tidigt för att sova bort eländet och ramlade därför i säng i human tid. En klok och förnuftig plan som säkert hade gett bra resultat om jag inte vid den arla tiden 00:35 väckts av en olycklig hund och fick vackla ut i den mörka natten. Sedan höll vi på sådär, kräktes på hallmattan och sånt. Imorse vaknade vi till livs, glåmiga och lite slitna, men utan att det kom ytterligare eruptioner på mattan och det kändes ju bra får man säga.

Det lär bli en tidig kväll ikväll - och förhoppningsvis med mer sömn och mindre kaskadspyor. Huliganen verkar vara på väg att bli piggare och själv är jag innerligt nöjd och belåten med mig själv, jo för nu är jag på gång!

6 raders tvåfärgsstickning där jag med stor möda och hjälp av Youtube lyckats lära mig hur man håller mönsterfärger i vänsterhand och bakgrundsfärgen i höger. Och inte ett enda utbrott. Inga sammanbrott! Inte minsta lilla svordom under dessa sex varv. Det blir inte superjämnt, det blir det inte men jag tänker att det är övning som ska till. Håller jag månne på att bli vuxen och förståndig??

I vilket fall som helst, lite glögg kan det vara värt!

Om lyckan (och tålamodet) står mig bi ska det bli ett par vantar. Jag har fått låna "Solveigs vantar" och det här är mönstret som heter Schersmin - det verkade tämligen okomplicerat, något som kändes bra så här när man tar sina första stapplande steg i flerfärgsstickning.

Saffranssöndag

Igår var vi på ett alldeles excellent adventsfika hos dottern och svärsonen - det var bullar och mazariner och nötkakor, allt av delikataste och hembaktaste slag. Glögg och te och familjeträff, bättre blir det inte! Möjligen var ljudnivån något hög, men detta får skrivas på Huliganens konto, han blev så exalterad av att träffa så många slickvänliga människor på en och samma gång. Men till slut lugnade även han ner sig (även om han tyckte att tillgången på saffransknutar var något snålt tilltagen just för deltagarna av hundslaget) och vi tillbringade några angenäma timmar vid fikabordet - ja förutom de som är lite mer energiska av sig och dansade runt i vardagsrummet.

Mätt och belåten sov man sen som klubbad och vaknade upp till en blåsig och regnmulen söndag. Men om söndagen i sig inte är så färgsprakande så får man lysa upp den själv. Och vad lyser väl upp mer än en saffransgul deg? Ja, man blev liksom lite inspirerad där igår.

Huliganen och jag mortlade kardemumma, värmde mjölk, sprätte med mjöl och rev mandelmassa, supportade av maken som hojtade att det doftade underbart av nybakt.

Julmusiken gick på repeat och det var vinterstudion på tv, stickningen kom fram och det blev en alldeles förträfflig andra advent.

Det som är så bra med hund är att när man känner att nu orkar man inte sitta stilla mer, man vill inte höra "It's beginning to look a lot like Christmas" en endaste gång till,när man rapar lite däst efter den sista saffransbullen, när man har råkat klippa av fel tråd, inte alls den som man trodde var fäst utan en helt annan och ofäst liten rackare, ja då klämmer man ner den röda baskern på skulten och drar en runda i Botan och känner livsandarna vakna till liv igen.

Sen kan det hända att man råkade nicka till en stund i fåtöljen, men nu är jag vaken igen. Vaken och tänker eventuellt ta mod till mig och göra en nystart på min tvåfärgsstickning. Det första försöket har gått i graven, men nu har jag planer på att försöka mig på ett par vantar.

Det är kanske bäst att jag stärker mig med lite mer glögg först.

Det finns ju ljuspunkter

...med att behöva gå ut rätt tidigt en lördagsmorgon. En lördagsmorgon som infaller morgonen efter julbordet på Grand Hotel. Säga vad man vill om Grand, men man behöver inte gå mätt*) (eller, för den delen, nykter) därifrån efter ett julbord. Och då kan man väl tänka sig att den icke hundägande delen av mänskligheten, i alla fall om de varit på julbord, sover lite längre morgonen därpå.

Huliganen, som inte besväras av någon överdriven känsla för att ta hänsyn till sin mattes behov av sömn, tyckte vid halv sju - som ju ändå är en ganska okej tid får man tycka, ja om man nu inte ätit revbensspjäll och grönkål i långa banor kvällen före - att det var dags att kliva ur sänghalmen och promenera ut i ett blåsigt Lund.

Jag, som emellanåt grips av en känsla att jag är en något mesig matte, rullade ur sängen och traskade ut efter den lille diktatorn.

Och det är väl då jag blev lite tacksam för att det är december och inte februari. En månad, som inom parantes sagt, har ungefär samma status som fästingar inom djurvärlden. Totalt onödig. Ja man kan kalla den kalenderns egen lille mördarsnigel, om man nu inte vill ta till fästingargumentet.

I december då är det ändå lite upplyst här och där. Precis vad som behövs när vinden viner kring öronen och det inte är så där fluffigt vitt och vackert som det alltid är på julkort - när såg man senast ett julkort där en skånska leran bredde ut sig, så som den gör i verkligheten?

Nu börjar lördagen rulla igång och vad står på programmet? Tja förutom lite stickning, vinterstudion och en sväng på stan där nödvändigheter i stil med krans till dörren och te ska införskaffas så ser jag väldigt mycket fram emot eftermiddagens adventsfika hos dottern och svärsonen. Det är alltid roligt att träffa dem, men idag när jag vet att det vankas saffransknutar är det liksom extra roligt att komma dit. Dottern bakar grymma saffransknutar, och jag vet att det blir sådana för hon ringde igår kväll under baket. Det är ju alltid roligt att prata med henne, men jag förhörde mig först om att hon liksom inte blev distraherad från själva baket - jag vill inte stå ivägen för den perfekta saffransknuten. Prioritetsordningen är i fråga om saffransknutar klar - först kommer dessa och sedan kommer resten.

(Skulle nu någon tycka att bilderna är både lite korniga, oskarpa och inte perfekta så är det helt rätt. Det var mörkt, det blåste och någon av diktatorkaraktär stod hela tiden och tjafsade om att han ville gå vidare och inte stå där och fotografera).

*) edit; jajaja, jag menade såklart inte mätt. Jag menade hungrig. Min egen korrekturläsare = aka maken, har nu påpekat detta flera gånger och varenda gång fnissat förtjust. Själv vill jag ju leva i tron att folk ändå förstår, vill förstå och har överseende med att det liksom blev lite fel. Men det kan ju finnas fler petimetrar som läser, så jag vill härmed fastslå att jag menade att man inte behöver gå hungrig från Grands julbord. Om man nu inte är vegan av strängaste slag alltså.