Sommardagar

Det är ju inte klokt, så kom semestern och så kom sommarvärmen och plötsligt lever man i det där som man drömmer om i november men som ibland aldrig inträffar; soliga varma dagar när man skrotar runt och mest bara tar det lugnt. Ibland så lugnt att man väcker sig själv med sina snarkningar när man glidit in i drömmarnas land på soffan i trädgården.

Andra är desto piggare och gör gymnastiska övningar. För övrigt kan hon stoppa sin fot i munnen och det kan jag ju säga att det kan inte jag. I all synnerhet inte nu med ett hotande ryggskott, men räddningen är nära! Kl 10 ska jag vara hos "min" kiropraktor som inte bara är trevlig och sådär, men som dessutom knycklar ihop en på det mest kompetenta sätt. Även om jag tvekar om att jag ska kunna stoppa tårna i munnen efter behandlingen.

Jag sitter i skuggan och stickar lite. Sedan sitter jag i skuggan och dricker lite citronsaft. En muffins kanske glider ner. Grillen går varm på kvällarna och livet, ja det är bara njutningsfullt! En kväll kommer syrran och Zoya på besök, jag bakar rabarber- och jordgubbspaj, vi grillar och sitter ute tills det är mörkt och sedan följer jag henne till bussen genom en varm lundensisk sommarkväll. En annan kväll cyklar maken och jag till syrran och sitter på hennes altan. Det är en sommartid som inbjuder till utesittande!

Något annat som är inbjudande är att pussa på små runda kinder, att sjunga små fjolliga ramsor och att leka "kom en liten mus....som skulle söka hus..."  tills Hjärtegrynet blir sömnig och somnar i mormors famn och man blir alldeles varmsvettig i famnen, samtidigt som det är så himla mysigt med en sån liten sovande knatte.

Så hej Sommaren! Det är härligt att ha dig hos oss!

Bara titta...

En stor del av mitt liv har jag inte haft hund och det gick ju det med, men jag anade ju hela tiden att det fanns något som kunde göra livet ännu lite bättre. Och så, 2002, dundrade ju Huliganen in i vårt liv och det blev stojigare. Stimmigare. Skälligare. Hårigare. Ut-i-ur-och-skur:igare. Bättre, kort sagt!

Sen blir man då av med sin fantastiske vän och först orkar man inte ens titta åt en annan hund. Sorgen är så svart och tung och det går inte att tänka sig att en annan hund ska flytta in. Men så är det ju det där; det blir så tomt. Maken och jag skramlade runt i lägenheten och tyckte att det här, det känns ju ökenartat. Så efter några veckor började jag leta lite på nätet.

Sen var ju den stora frågan; en vätte till? Eller en annan ras? Jag älskar västgötaspetsar! De har så stora personligheter, de är så roliga, de är så söta, de är så väldigt mycket hund. Men nu ville vi inte ha en vätte som skulle ersätta Huliganen, vi ville ha en  hund som skulle få vara alldeles sin egen. Så efter att ha funderat och grubblat landade jag på två raser som kändes som kandidater; Lancashire heeler och Australisk terrier. Och så upptäckte jag att en dryg timmes bilfärd norr om Göteborg ligger en kennel som föder upp båda raserna! Dessutom var det inbokat ett besök i Karlstad hos sonen och flickvännen. Hmm... Hos mig är tanke och handling ett, eller rättare sagt, ibland tänker jag inte alls, men nu, nu tänkte jag och inom en mikrosekund kastade jag mig över mailen och skickade iväg en förfrågan om vi kunde få komma och titta och prata hund? Och det fick vi!

Så förra fredagen, efter diverse gps:ande, körde vi in på Mongrels kennel (efter att gps:en fått mig att kasta mig över en vilt främmande kvinna och undra - var e´hundarna??). Då möttes vi vid grinden av ett gäng lurviga, glada, svansviftande, sociala hundar och dessutom av Lena som förvisso inte var lurvig, men glad och vänlig. En underbar syn, helt enkelt!

Vad gör man? Jo man kastar sig ner såklart och klappar och gosar febrilt medan man säger intelligenta saker i stil med men ååhhh!  och lille gulleplutten då! och hallegosingen!

Sen gick vi och hälsade på ett gäng heelers, som var lika glada och spralliga. Inte så lurviga, men hjärteknipande icke desto mindre.

Efter det var man ju helt konfys och ville helst ta ett gäng med sig på stört. Hjärnvindlingarna gick varma kan jag säga. Lena insåg att här behövdes bränsle så vi fick kaffe och morotskaka i deras jättefina växthus och medan hon hämtade kaffet tittade maken och jag på varandra och sa ungefär samtidigt en sån där liten lurvig en, det vore något.

Sen satt vi och pratade om karaktärsdrag och hälsostatus och avelsbaser och personligheter. Och ja, vi landade på aussien, som ska vara en glad, tillgiven och barnvänlig vilket ju var precis vad vi hade sett.

Vi skulle bara titta, hade vi sagt. Men nu fanns det ju två valpar... en som ska stanna på kenneln, och en liten fröken som varit tingad men där den blivande matten tyvärr fått ett dystert läkarbesked och fått lämna återbud.

Tja. Ingen blir väl förvånad när jag säger att i början av september, när jobb- och semesterresor är avklarade flyttar Indiana in. Och det är ju ytterligare ett tecken; att det i en arkeologfamilj hamnar en hund som är döpt till Indiana. (Om än inte med "Jones" som efternamn).

Så säg hej till Indy!

Vem, undrar jag, vem hade kunnat motstå denna lilla fröken?! Ja det är en helt retorisk fråga, och nu är hon vår, och ingen annans! Indy är alldeles, alldeles underbar och dessutom har hon och matte en annan sak gemensamt; vi gillar båda handväskor. Även om jag inte brukar tugga på dem.

Jamen kolla! Titta på blicken! Full av bus. Och det är med en viss bävan jag drar mig till minnes valptiden med Huliganen. Det var liksom full rulle hela tiden. Och på tal om "rulle" så kommer man ju osökt att tänka på den gången vi skulle  ha gäster och Huliganen fått fatt i en toarulle och lindat in större delen av gräsmatta och buskar i söndertuggat toapapper. Men så mycket vi skrattade också, och det ska bli så fantastiskt roligt att få följa den här lilla busiga saken när hon växer upp och blir en förhoppningsvis lycklig hund hos oss.

Jag känner mig lite tveksam

..vad rubriken ska bli på detta inlägg.

Ack Värmeland du sköna - eller
Verner von Heidenstam, du borde skämmas!

Båda är så väldigt sanna! Men vi börjar med det värmeländska sköna tycker jag nog, för det känns ju ändå mer positivt! Jo, vi har alltså varit och våldgästat sonen och hans flickvän (för att inte tala om kaninen!) som numera är Karlstadbor. Det är en rackarns lång bilresa, men vi hade väldigt trevligt och gjorde några stopp och sedan kom vi in i Värmland; det är skog och vatten och fält och väldigt somrigt på något sätt.

Trots att vi bara var i Värmland några dagar hann vi med en himla massa! Det var besök i domkyrkan! Det åts mat! (för att inte tala om glass). Det var åkturer på Klarälven och besök på herrgårdar en masse och kultur i mängd.

Olika sorters kultur; jag hade t'exempel ingen aning om att Nils Ferlin är född i Karlstad, men nu, nu vet jag! Han står staty där, vilket jag härmed kan bevisa. Dock hade någon lagt fefferoni på statyn men maken som är en kulturell typ städade raskt undan dem innan jag förevigade herr Ferlin. Sola i Karlstad fanns också förevigad. Utan fefferoni.

I Karlstad, ja kanske i hela Värmland, gillar man även motorkultur. Man dunkar plåt vilket vi fick nöjet att beskåda (och lyssna på). Jag trodde nog att raggarkulturen var utdöd, men den lever i all högönskelig (om än något överårig) välmåga i Karlstad kan jag berätta.

En dag besökte vi Alsters herrgård, där Gustaf Fröding föddes. Vi gick på en guidad visning och lärde oss mycket om herr Fröding, och det var nu vi insåg vilken inpiskad skurk Verner von Heidenstam var som lämnade sin vän totalt i sticket när han åtalades för sedlighetsbrott i sin diktargärning, trots att Verner ihärdigt hejat på. - Verner, du är en skitstövel! skulle jag vilja säga till honom.

Vi var på Sandgrund och tittade på Lars Lerin också och har man någon gång bevistat en akvarellmålningskurs, vilket man har och där man insett sin egen inkompetens, ja då blir man lite stum av beundran.

Värmland, det är ju liksom nästan synonymt med Selma Lagerlöf och kavaljerer och herrgårdsliv - självklart måste vi ju besöka Mårbacka! Jag hade långt gångna planer på att köpa med mig en mårbackapelargon hem, men tänk, de sålda inga? Vad är det för affärssinne frågar man sig, här hade man kunnat sälja ett gäng till mig och tjänat en rejäl slant. Så jag fick nöja mig med att gå på Selma-visning och äta skrädmjölscrepes och det gick bra det med.

När jag var ung, och det var väl i och för sig några år sedan, hade jag en intensiv Selma-period och läste de flesta av hennes böcker. - Äntligen stod prästen i prediksstolen... jojo, man har väl läst sin Gösta Berling. Alltså måste vi ju besöka Rottneros och känna vingslagen från kavaljerstiden. Rottneros, där fick man inte gå in i herrgårdsbyggnaden, men det gjorde minsann inget, för parken var våldsamt fin och väldigt vältajmad med regnskurar. Först hann vi titta på idéträdgårdarna, och det var tovade trädgårdar, och flakmoppeträdgård och jag vet inte allt.

Sen började det regna och vi skulade under ett träd innan vi kunde gå vidare och titta på alla statyer.
Små feta barn och diana-statyer och Nike från Samothrake och en oherrans massa nakna damer. Då blev jag lite upphetsade till slut och undrade varför ration nakna damer/nakna herrar var så inihoppsan obalanserad? Men jag lugnade ner mig när jag fick glass, det gjorde jag.

När vi var längst nere i parken började det regna igen, men då var vi vid kungapaviljongen och kunde gunga fridfullt medan vi väntade på att sommarregnet skulle avta - och det gjorde det ju.

Jag tycker vi hann med en hel del på våra dagar i Värmland, och jag åker gärna tillbaka! För det visade sig att värmlänningarna hade något som vi inte har i Skåne, så även om jag är en inbiten skåning som får jag säga att det här, det hade de kommit på bra! Vad de hade kommit på?

Pusshållplats! Förvisso inne i en galleria i Karlstad, men maken och jag, vi tänkte att det kunde nog finnas pusshållplatser både här och där så vi provade på lite spridda platser.

Vildmarksexpotition

 Vi kände skriet från vildmarken!

- låt oss återvända till våra rötter, få klorofyll i lungorna (eller vänta nu, det där blev väl inte rätt? va?) och få upp kondisen! sa dottern och arrangerade raskt en picknick i Skrylle. Kanske inte den vildaste av marker, men på behändigt avstånd och med en barnvagnsvänlig slinga. Ett helt gäng frejdiga kvinnor av blandad höjd över havet samlades alltså där, försedda med hembakta bullar (syrran), kaffe, te, saft och mjölk av diverse skilda slag. Själv var jag alldeles väldigt huslig och galopperade inom Java och köpte ett paket shortbread. Det gäller att inte stå utan näring när man ska ut på äventyr. Hard-core renlevnadsvildmarksupptäckare tycker säkert det är helt ok att livnära sig på lavar, granskott och regnvatten, men personligen tycker jag ju att det är liksom trevligare med en bulle. Eller två.

Prognosen lovade regn hela dagen. - Ha! sa vi och kände att SMHI, dem litar vi inte på. Mycket riktigt regnade det inte när vi anlände, men när den kortaste deltagaren styrkt sig med en liten färdknäpp öppnade himlen sig och det vräkte ner. - Ha! sa vi då igen och rusade in under ett parasoll och skulade där medan vi levnadsvist sa att det snart skulle sluta regna. En skur, det är ju något övergående, det hörs ju på namnet.

Mycket riktigt, en liten stund senare upphörde regnet och vi älgade iväg. Säkert en 2-300 meter eller så när Stina hittade en koja i skogen. - Här fikar vi! sa vi då, mat måste man ju ha så man orkar med hela barnvagnsspåret. 1,2 km, det kräver lite bränsle i form av bullar. Eller mjölk då, för de som ännu inte upptäckt tjusningen med bullar.

Bullarna var mycket goda och alla försåg sig. Zoya så ut som "jamen ja då?!" så hon fick en tuggpinne av syrran som hon raskt fnös åt och spottade ut på marken. Hon ville ju också ha bulle. Som tur var tappade Stina en bullbit så alla blev nöjda. Även Zoya.

Sen, ja sen sken solen och då spänstade vi iväg igen! Det fanns mycket att upptäcka ute i vildmarken! Myror, sniglar, småstenar och hallon, till exempel. Man ser och upptäcker så väldigt mycket mer när man är ute med en 3,5-åring! Hjärtegrynet ville också upptäcka så hon påtalade att det där med att åka vagn, när man har en alldeles utmärkt mormor som kan agera kuli, det var ju alldeles väldigt fånigt.

Nöjda, glada och utmattade efter våra strapatser anlände vi sedan tillbaka till utgångspunkten och de med bäst kondition passade på att gunga så att flätorna vajade och åka rutschkana så att vindilen gjorde utslag på SMHI:s vindmätare på lekplatsen innan regnmolnen åter drog in över Skrylle.

Kreativa lösningar

Vad gör man en regnig söndag?

 Tja, man kan ju börja med att åka till tippen med gamla kartonger och annat bråte, och sen känner man sig så oerhört duktig och rekorderlig att man med gott samvete kan gör ungefär precis som man själv vill. I makens fall inbegriper då detta att läsa historiska böcker så att hjärnvindlingarna går i spinn och sedan kanske lite Formel 1 och friidrott på det.

I mitt fall blir det att läsa lite, nämligen The Happy Ever Afterlife of Rosie Potter som, om jag förstår det hela rätt, bl.a. handlar om en kärlekshistoria med ett spöke. Den är irländsk och rolig och vad mer kan man begära? Och det där med spöke, det kan man ju själv känna sig som när man lite oförsiktigt blickar in i spegeln en måndagsmorgon.

Nu, nu är det söndag och när jag inte läser så dricker jag kaffe och stickar. Också är jag alldeles oerhört rejäl och sydde resår i makens nya blåa flanellpyjamas, så nu är han rustad när nordanvinden viner. Dessutom har jag sytt färdigt en tröja i vecka som jag började på förra sommaren, det är lite som i reklamen; Plötsligt händer det,,,

Av detta blev jag så alldeles väldigt mallig och dumdristig att jag sydde färdigt en kjol som jag också började på förra sommaren, men som jag övergav och som sedan hängt på provdockan. Nu är den klar och nu kommer jag ihåg varför jag övergav den. Den kändes liksom lite tajt redan då, och då den inte töjt sig över vintern, medan jag å andra sidan töjt mig något... tja, kjolen är klar men får nu ligga och skämmas i en låda.

Jag kände mig ändå inte riktigt färdigsydd. Jag ville ha ett litet, snabbt projekt utan måttpassning. Tänka, tänka.... jag kände mig som Nalle Puh där jag tänkte och funderade och kliade mig i huvudet... men så; Tiddelipom! kom jag på det. Nya fräscha nåldynor. Utan passning. Medge att det är smart!

Nu börjar jag dock fundera på om det inte är dags för en eftermiddagskopp? Och kanske en äpplemuffins till det. Ja, jo, lite mindre äpplemuffins så kanske den där kjolen går på så småningom. Men tills dess har jag ju mina nåldynor som funkar fint såväl med som utan äpplemuffins.  En ytterligare bonus är ju att jag använde mig av små bitar av resttyger så nu känner jag mig såväl påhittig som sparsam. Och sugen på muffins.

Lördagstankar

Det är ju inte klokt så fort veckan rinner iväg. Bra på sitt sätt, alltså det där med semester hägrar ju vid horisonten. Skrämmande på andra; vi är en bit inne i juli och man inser att sommar, det kommer det ju inte att vara hur länge som helst. Och förresten; var e' den? Sommaren alltså, jag bara frågar.

Fast visst, ok, det är ju så varje år, det är inte 24 grader och sol jämnt inte. Ganska ofta inte. Och då är man ju ändå inte utan sysselsättning. En kväll var jag hos syrran till exempel och åt upp all hennes ost och drack te och pratade. Mycket ost och mycket prat blev det! Lite strumpstickning på det. Jag stickar just nu gråa strumpor till maken (nähä?!). Igen. I ett väldigt vackert (ehuru grått...) garn från CoopKnits som heter Socks Yeah! vilket ju onekligen väcker strumpstickarlusten till livs. Dessutom kommer det i härvor så man får vädra garnvindan och nystmaskinen och det är faktiskt barnsligt roligt!

Dessutom har jag varit i andra änden av stan och hämtat mina Elizabeth Zimmermann-böcker som jag beställde från Adlibris. Varför de envisas med att leverera dem till andra änden av Lund när vi bor 2 minuters cykelväg från ett utlämningsställe, ja det är ett av livets små förtretliga mysterier. Men nu har jag dem här och jag läser just nu Knitting Without Tears och känner att Bettan, det är en besläktad själ! Så otroligt roligt och underfundig att jag helt enkelt läser den som skönlitteratur med en garntwist. Och på tal om twist, är det någon som kommer ihåg de där tavlorna i twistsöm som "alla" sydde på 60-talet. Själv påtade jag ihop en liten fågel eller två vill jag minnas.

Det finns ju andra saker man minns - och det är nu jag är rätt glad att jag är en, om än utan egen förskyllan, någorlunda modern person. Av någon outgrundlig anledning har alla mina foton som jag någonsin lagt ut på bloggen lagrats i min mobil och där finns ju ett eller annat på den lille Huliganen, full av spring i benen och med livsglädjen sprutandes som ett fyrverkeri omkring honom.

Det är inte klokt vad vi saknar honom! Man kan inte tro hur stor plats i ens liv och i ens hjärta en sån där liten krabat kan fylla. Jag hämtade hans aska igår, och nu ligger den under äppleträdet, fast egentligen är han ju inte där. Han är överallt omkring mig!

 

Det är ju annant man saknar med hundlivet också; alla promenaderna till exempel. Visst tänker man att "jag kan ju gå och promenera ändå" - men hur kul är det att gå där mol allena utan en fyrbening som håller en sällskap och gör att man pratar med de mest skilda personer? Det är ju så, har man en hund med sig så är man automatiskt med i en särskild klubb.

Den dagen vi hade varit hos veterinären och insett hur illa det var, då tog jag Huliganen med mig och åkte till Dalby Hage, naturreservatet i närheten, för att gå en promenad tillsammans ute i skogen för sista gången. Rätt vad vi gick där kom vi runt ett hörn och där stod en man med två stora huskys och en konstig vagn. Det var en något äldre man, ni vet en sån där som ser ut som en Hells Angelstyp med kedjor, lång gråsprängd hästsvans, skinnväst och en sån där liten fjollig skinnpaj som är knuten runt huvudet. I normala fall, utan hund, hade jag ryggat bakåt och tänkt "hjälp! säkert en våldsam typ den där!!!" och han hade lika säkert å sin sida tänkt "hjälp! En tant! Mitt ute i skogen!". Men nu, nu pratade vi hund och jag bölade lite och han klappade mig tafatt på axeln och sa att han visste hur det var. Och i den konstiga vagnen, ja där hade han en liten valp, "för den orkar inte gå så långt" sa han och sen skildes vi åt. Såna möten, ja då vill det nog till att man har hund, för jag är tämligen säker på att hade vi varit frimärkssamlare båda två, ja då hade vi nog tänkt de där hjälp:en båda två och sedan raskt gått åt var sitt håll.

Med lite guldpuder över tillvaron

Igår hade jag fint besök! Det som är så fantastiskt med att blogga är att man så generöst får inblick i andra människors liv och intressen. Jag läser emellanåt bloggar från Australien, från England, från Österrike (fast det är dåligt med uppdateringarna, Karin-Ida!), från olika delar av USA; jag läser handarbetsbloggar, hundbloggar, livsstilsbloggar och såna som min, dvs ett osorterat pratande om ditt och datt. Och ibland har man då turen att få träffa en medbloggare i verkliga livet!

Jag har ju suttit och stickat med Karin-Ida på såväl Kulturens café som i Botan, jag har tränat hund med Larsson, vars fantastiska blogg om västgötaspetsarna Ymer och Gusten tyvärr slutade för flera år sedan, rätt ofta träffar jag ju syrran (som också uppdaterar dåligt!) och igår träffade jag för första, men förhoppningsvis inte sista, gången Frida. Frida som i Frida G Svensson!

Och det är rätt fantastiskt att man utan att ha träffats förut kan prata oförblommerat och med stor entusiasm i flera timmar, trots att man kanske inte hade stött på varandra utanför bloggvärlden. Frida är hälften så gammal som jag, men vi hade massor att prata om. Politik, juridik, Brexit, böcker, smink, barn, bloggande, karriärval och det där som kallas livet.

Nu tror ni kanske att det blir en bild på Frida här i bloggen? Men nix, det blir det inte, för det känns lite fånigt att bränna av en kamera mitt i nyllet på någon som man träffar första gången. Alltså får man nöja sig med att beskåda lite guldpudrade lakritspraliner som jag dagen till ära införskaffat på Saluhallen. Frida är nämligen lite mer glamorös än jag, så jag kände att lite guldpuder vore på sin plats! Plus att jag är väldigt förtjust i de här pralinerna så jag tycker att alla anledningar till att införskaffa sådana ska gripas i flykten.

Frida är dessutom en hjälpsam prick så vi kläckte en utmärkt plan att få maken att laga mat till mig de närmaste veckorna eller så. När hon såg alla Olympiaböckerna kom hon att tänka på Bruce Jenner och sa att maken, han vet nog vem detta är - men vet han att Bruce, alias Caitlin, Jenner numera bytt kön och är med i en dokusåpa? Det kunde jag ju aldrig tro, så lite illslugt sådär planerade vi att sätta maken på prov. Tyvärr visste dock maken att Bruce inte bara är olympisk mästare i tiokamp utan dessutom bytt kön (även om han såg lite frågande ut inför vad Kardashians är för något), så jag får väl skramla runt bland kastrullerna ett tag framöver.

Eller också livnär vi oss på guldpraliner. Det är ju också ett alternativ!