fredag 22 juli 2016

Bara titta...

En stor del av mitt liv har jag inte haft hund och det gick ju det med, men jag anade ju hela tiden att det fanns något som kunde göra livet ännu lite bättre. Och så, 2002, dundrade ju Huliganen in i vårt liv och det blev stojigare. Stimmigare. Skälligare. Hårigare. Ut-i-ur-och-skur:igare. Bättre, kort sagt!

Sen blir man då av med sin fantastiske vän och först orkar man inte ens titta åt en annan hund. Sorgen är så svart och tung och det går inte att tänka sig att en annan hund ska flytta in. Men så är det ju det där; det blir så tomt. Maken och jag skramlade runt i lägenheten och tyckte att det här, det känns ju ökenartat. Så efter några veckor började jag leta lite på nätet.

Sen var ju den stora frågan; en vätte till? Eller en annan ras? Jag älskar västgötaspetsar! De har så stora personligheter, de är så roliga, de är så söta, de är så väldigt mycket hund. Men nu ville vi inte ha en vätte som skulle ersätta Huliganen, vi ville ha en  hund som skulle få vara alldeles sin egen. Så efter att ha funderat och grubblat landade jag på två raser som kändes som kandidater; Lancashire heeler och Australisk terrier. Och så upptäckte jag att en dryg timmes bilfärd norr om Göteborg ligger en kennel som föder upp båda raserna! Dessutom var det inbokat ett besök i Karlstad hos sonen och flickvännen. Hmm... Hos mig är tanke och handling ett, eller rättare sagt, ibland tänker jag inte alls, men nu, nu tänkte jag och inom en mikrosekund kastade jag mig över mailen och skickade iväg en förfrågan om vi kunde få komma och titta och prata hund? Och det fick vi!

Så förra fredagen, efter diverse gps:ande, körde vi in på Mongrels kennel (efter att gps:en fått mig att kasta mig över en vilt främmande kvinna och undra - var e´hundarna??). Då möttes vi vid grinden av ett gäng lurviga, glada, svansviftande, sociala hundar och dessutom av Lena som förvisso inte var lurvig, men glad och vänlig. En underbar syn, helt enkelt!

Vad gör man? Jo man kastar sig ner såklart och klappar och gosar febrilt medan man säger intelligenta saker i stil med men ååhhh!  och lille gulleplutten då! och hallegosingen!
Sen gick vi och hälsade på ett gäng heelers, som var lika glada och spralliga. Inte så lurviga, men hjärteknipande icke desto mindre.

Efter det var man ju helt konfys och ville helst ta ett gäng med sig på stört. Hjärnvindlingarna gick varma kan jag säga. Lena insåg att här behövdes bränsle så vi fick kaffe och morotskaka i deras jättefina växthus och medan hon hämtade kaffet tittade maken och jag på varandra och sa ungefär samtidigt en sån där liten lurvig en, det vore något.

Sen satt vi och pratade om karaktärsdrag och hälsostatus och avelsbaser och personligheter. Och ja, vi landade på aussien, som ska vara en glad, tillgiven och barnvänlig vilket ju var precis vad vi hade sett.

Vi skulle bara titta, hade vi sagt. Men nu fanns det ju två valpar... en som ska stanna på kenneln, och en liten fröken som varit tingad men där den blivande matten tyvärr fått ett dystert läkarbesked och fått lämna återbud.

Tja. Ingen blir väl förvånad när jag säger att i början av september, när jobb- och semesterresor är avklarade flyttar Indiana in. Och det är ju ytterligare ett tecken; att det i en arkeologfamilj hamnar en hund som är döpt till Indiana. (Om än inte med "Jones" som efternamn).

Så säg hej till Indy!
Vem, undrar jag, vem hade kunnat motstå denna lilla fröken?! Ja det är en helt retorisk fråga, och nu är hon vår, och ingen annans! Indy är alldeles, alldeles underbar och dessutom har hon och matte en annan sak gemensamt; vi gillar båda handväskor. Även om jag inte brukar tugga på dem.
Jamen kolla! Titta på blicken! Full av bus. Och det är med en viss bävan jag drar mig till minnes valptiden med Huliganen. Det var liksom full rulle hela tiden. Och på tal om "rulle" så kommer man ju osökt att tänka på den gången vi skulle  ha gäster och Huliganen fått fatt i en toarulle och lindat in större delen av gräsmatta och buskar i söndertuggat toapapper. Men så mycket vi skrattade också, och det ska bli så fantastiskt roligt att få följa den här lilla busiga saken när hon växer upp och blir en förhoppningsvis lycklig hund hos oss.

10 kommentarer :

  1. Meeen, vilken sötnos!!!
    Grattis till att ha tagit beslutet att fortsätta med hundlivet!
    Visst är det underbart att "slippa gå och skramla" ensamma i lägenheten och härligt att se fram emot blåsiga höst- och kalla vinterpromenader;-).
    Den söta lilla damen ser ju verkligen full i 17 ut och det där med terrier ska bli intressant att få veta mer om.
    Jag blev lite kär i henne bara jag såg bilden på henne och funderar på hur hon är "allergimässigt".
    Ha det nu så gott och Lycka till!
    Kram Maja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, tänk att få traska ut i Novemberrusket när det regnar på tvären, det är livskvalitet, det! :-)
      Lovar återkomma om det allergimässiga när vi haft ännu mer tillfälle att komma i närkontakt, Indy och jag.
      kram

      Radera
  2. Hej !
    Jag förstår verkligen varför hon ska få flytta hem till er, vilken goding !
    Ser fram emot att få läsa om era kommande bravader och äventyr.
    //Helene i Broddetorp

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Helene! Jag tror du har helt rätt, det kommer nog att bli lite valpäventyr i bloggen framöver :-)

      Radera
  3. Välkommen Indy - vi ser fram emot att lära känna dig, både Zoya och jag (eller i alla fall jag, vi får väl se vad Zoya säger, möjligtvis "usch en sådan där liten jobbig en....").
    För övrigt kom jag att tänka på boken "Det är en gris på dagis", grisen får sitta på en egen stol eftersom pojken som brukar sitta där är hemma och är sjuk. Först tycker grisen liten synd om pojken, men sedan är han glad att han får sitta där. Och visst tycker man lite synd om den som egentligen skulle haft Indy, men vi är sååå glada att hon får komma till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säger tack å Indys vägnar! Möjligen kommer Zoya att tycka att "varför skulle ni skaffa valp för, va?!" men det ska säkert gå bra.

      Radera
  4. Vilken sötnos! Stort lycka till med denna lilla individ och hoppas ni kommer trivas ypperligt tillsammans. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta! Det ska bli så himla roligt! (Men lite pirrigt...)

      Radera