Mera sprutt!

Alltså, detta är ju bara så skönt! Sol och grader i tvåsiffriga tal - som är på plus dessutom! Och allra mest skönt är ju att man en alldeles vanlig onsdagseftermiddag inte behöver sitta inne och fiffla med siffror och tabeller utan man kan ta sig ut i naturen. Vi var inte ensamma därute i naturen, ånej. Syrran och Zoya följde också med och det tyckte både Loppan och jag var roligt. Vad Zoya tyckte om att behöva umgås med den där lilla odågan, det vet jag inte... men hon hade det nog också skönt tror jag, där hon belåtet travade fram. När inte Loppan hoppade jämfota på henne i ren och skär våryra i alla fall.

Men nu ska vi vara ärliga och säga att Loppan, hon kunde också vara stilla. Korta stunder. Och om man lockade med en godisbit. Då kan hon se riktigt sansad ut, min lilla torped.

Sen åkte vi hem och åt citronkaka och små chokladkakor och drack kaffe. Det passade bra in där i vårkänslorna. Precis som det nya garnet jag köpt, det som ska bli en kofta med ränder och prickar åt Pyret. Jo för Grynets våriga gröna kofta, den är klar nu och ligger på blockning. Komplett med Nalle Puh-knappar och en körsbärsknapp, frukt är ju så hälsosamt.

Inte kan man sitta där alldeles utan stickprojekt (ja då räknar jag ju inte med schalen som jag håller på med.... eller tröjan i dansk Pelsuld... eller så). Här behövdes mera garn! Ett mönster hade jag hittat, men det garnet som använts i det, det hittade jag inte här i Lund. Men då går man till sin lokala LYS och rådslår och känner och petar på garn och, tja, då råkar man väl få köpa lite garn som egentligen inte skulle börja säljas förrän till hösten, men som kommit för lite provstickning till butiken. I starka, glada, härliga färger! Från West Yorkshire Spinners, som gör bland de ljuvligaste garner som tänkas kan. Så nu är jag på gång igen. Och det kan hända, kära dotter, att detta garn måste handtvättas och jag vet ju egentligen vad du tycker om det - men då har du ju en utmärkt mormor som kan rycka ut när ullen behöver blötläggas, så det löser sig nog.

Så nog spritter det vidare här; både ute bland buskar och blader och i garnerna!

Det spritter

...av vårkänslor. Förvisso är det bara februari, och alla vet ju att det är i mars som våren börjar, men det är omöjligt att inte gripas av lust att gnola om blåsippor som ute i backarna står och niger, även om just blåsippor (vare sig nigande eller bockande) har jag ännu inte sett några. Däremot är det illgult av vintergäck och snödroppar. Ja, jo, snödropparna är ju vita, det vet väl alla, men nu gällde ju det illgula vintergäcken. Egentligen kanske inte den allra finaste blomman som tänkas kan, man får ju erkänna att en ros är betydligt tjusigare - men man blir ju så väldigt glad när de står där och talar om att nu, nu är den på väg. Våren alltså.

Loppan och jag, vi stötte på, inte bara vintergäck, utan två tjejer som låg på knä för att fotografera blomsterprakten och lägga ut på ett eller annat socialt medium. - E're gullvivor? Va? undrade den ena tveksamt och den andra la pannan i djupa veck och sa lika tveksamt att det kunde det kanske vara?

Alltså, vad lär de sig i skolan nuförtiden? Man baxnar. När man baxnat färdigt upphävde man sin röst och meddelade att det där gula, det är vintergäck och inget annat. Flickorna såg tacksamma ut och även beundrande inför denna botaniska kunskap. Så nu har jag gjort världen till en lite mer välinformerad plats. Man är lite som en scout, alltid redo att rycka ut med blomsternamn.

När jag kom hem skrattade jag gott och berättade för maken om flickorna som inte kände till skillnaden mellan vintergäck och gullvivor, hahaha fnissade jag glatt. Maken såg förvirrad ut, och tyckte att jamen vad är det för skillnad? Är det inte gullvivor då? Då fnös jag så att gomseglet slog knut på sig själv, men nu är även maken informerad om hur en vintergäck ser ut. Kan ju vara bra att veta, menar jag.

 Vi har varit ute och promenerat, Loppan och jag också. Helt djärvt ut i naturen, trotsandes alla eventuella vildsvin. Loppan fräste runt och jag gnolade (för säkerhets skull) lite på jopphejdi-jopphejda i vildsvinsavskräckande syfte. Det fungerade kan jag meddela. Däremot verkade det som ett lockmedel på en ung retriever som beundrande kom galopperande och bad om artistens autograf... fast nu ljuger jag kanske lite. Det kan ju vara så att det var den lurviga lilla terriern som var ett oemotståndligt lockbete. - Han brukar lyda! sa husse som kom flåsande efter. Långt efter. Fast jag tänker ju att i valet mellan att stanna när en tråkig husse säger det, och att rusa ikapp en förtjusadne rufsig flicka som viftar på svansen som en glad semafor, ja då står sig nog husse rätt slätt när man är en yngling full av livslust.

Vid en annan promenad hittade vi Ett Hål! Det bara låg där, lockande och inbjudande. För en australisk terrier var det ju rena bonusen - här dolde sig säkert en mullvad! Eller en mus! Eller något annat spännande litet djur. Loppan körde ner huvudet och tjoade - kom ut! Du vill väl leka med mig, eller?!

Men mullvaden (eller annan valfri gnagare) var nog klokare än så. Den satt säkert där inne blickstilla och tyst och hoppades på att den där gapiga terriern skulle dra sin kos. Den kände säkert också vårkänslor och ville väl få göra det ett tag till kan jag tänka.

Lite så har vi det - knallar runt och spanar efter våren. Sen är det ju nästan så att det är lite vår här inne också; rosa primula och limefärgad kofta (som sedan ska prydas av Nalle Puh-knappar), vårigare än så blir det nog inte?

En annan bra sak som hänt är att vår nya lokal är (nästan) färdig! Det är som i reklamen, "plötsligt händer det". Det kommer nog ett inlägg om den också inom kort tror jag. - Men vad ska vi kalla lokalen? funderade maken och jag. Till slut landade vi på Studion, det lät intellektuellt, skapande och fint tyckte vi. Den lilla korridoren döpte vi till Tarmen, för att balansera upp det där intellektuella och finkulturella lite. Sen kom Grynet på besök och hon, hon visst ju precis vad det var. Så nu verkar det som att lokalen heter Pysselrummet, kortfattat och to the point.

Long time no see

Under nästan tio års bloggande tror jag aldrig jag varit frånvarande så länge? Alltså, mentalt frånvarande, det är jag ganska ofta där jag går och tänker på garn och mönster och hund och man och barn och barnbarn. Eller rentav inte tänker alls, det händer nog det också. Många av blogginläggen kan man säkert undra om jag varit mentalt närvarande när de skrevs, det kan jag också hålla med om. Men att vara rent fysiskt borta från bloggen så länge, det hör inte till vanligheterna.

Så vad har jag gjort? Tja, lite har jag ju stickat, det vore MYCKET märkligt annars. Och för omgivningens bästa så är det säkrast att jag får en dos garnterapi då och då.

Lite har jag tränat med Loppan också, hon får lära sig att stänga lådor och städa upp prylar och det går framåt tycker jag. Då kan Loppan bli lite trött och behöva ta igen sig lite. Det är ju väldig tur att jag har köpt hundsäng(ar) till henne tänker jag då, för var skulle hon annars vila tassen?

Helst ligger hon ju på Carl Malmsten-fotpallen, fint ska de' va'. Den pall som maken och jag köpte för att ha och dela på där den står mellan våra läsefåtöljer, men nu ligger det en Loppa i mitten och vi får var sitt litet, litet hörn. Fast hon är ju så söt... och raggig... så inte har vi hjärta att köra ner henne. Fullständigt omöjligt.

Jag har umgåtts med Grynet och Pyret också! Jo för dottern skulle opereras, när man får (minst) ett gallstensanfall i veckan, då är det dags att göra något. Man får göra som i Vilda Västern, mötas för en duell i gryningen och väsa "Stick å brinn din fuling" till gallblåsan.

- Åh, det är en rutinoperation! sas maken och jag till dottern eftersom vi själva pryds av lite titthålsärr efter samma operation. - Du läker snart ihop, det är så okomplicerat så!

Förutom då att dotterns gallblåsa var av Synnerligen Illvillig Natur, så det slutade med något titthål OCH ett 15 centimeters snitt. Då kände maken och jag att våra hurtiga tillrop inte varit så värst tillförlitliga, undrar om hon någonsin kommer att tro på oss igen?

I alla fall så kan det ju behövas lite hjälp med små livliga flickor då, så Pyret och jag, vi har varit ute och gått och hälsat på hos syrran som passade sitt lilla barnbarn - tänk vilken tur vi har som har fått in dessa barn i våra liv!

Sen packade Grynet sin ryggsäck och kom och bodde över. Vi hade fullt program! Soffor skulle mätas! Snöglobar skulle skakas så att det glittrade! Det skulle bakas lerkakor, och bakar man, då ska man ju ha en bagerimössa på sig, det hade Grynet full koll på.

Sen sydde vi förkläde, precis som Castor gör i boken. Två fickor skulle det vara och de skulle vara prickiga. Tur att mormor har lite tygsnuttar i varierande prickighetsgrad i gömmorna.

 Efter detta digra program som ju även inbegrep sport av hög klass, ja då var det dags att få napp och bok och dra sig tillbaka och sen sova gott hela natten. Mormor sov också gott, fast hon inte hade napp.

Och på tal om napp så hade mormor akuta problem med att ladda ner Skånetrafikens app för att kunna åka buss. - Har'u problem med appen, sa morfar då, fast då tittade Grynet strängt på honom och sa - mormor är gammal. Hon har ingen napp! Så sant som det är sagt.

Vi har också varit på lekplatsen med flickornas pappa och åkt rutschkana. Pyret hon åkte åkte så snabbt så mormor hann inte med. Ruuttsch så var hon ur bild.

Mormor fick skärpa till sig, så blev det lite bilder ändå.

Och det, det är väl ungefär vad jag har hittat på sen sist.

Lite spänning i tllvaron

Ibland tänker jag att jag kanske lever ett lite för lugnt liv? Att det bara lunkar på, och att jag själv kanske är en ganska ospännande figur? Ja, jo, ibland klipper jag ju en steek och det tycker ju jag själv är gastkramande spännande. Men annars?

Häromdagen passade jag Pyret och Loppan var ju också hemma. Jag är lite tveksam till om de tyckte att det var klackarna i taket och livat i luckan och att jag var en rolig figur? Alltså, de verkar väl lite väl avslappnade, inte direkt high life? Eller?

Igår tänkte jag att nu får jag väl ändå pigga upp den lilla terriern (och mig själv). Jag känner mig lite snörvlig och trött (min egensnickrade teori är barnbarnsbaciller), men en promenad i friska luften, det borde väl göra susen.

"Ut i skogen ska vi gå!" gnolade jag och for iväg med Loppan till Skrylle. Där hittade vi en ny (för oss) stig! Ulakärrsstigen, det skulle vara lite mer off-road, inte så tillrättalagt med motionsspår och så utan mer rakt ut i spenaten. - Ulakärrsstigen får det bli! utropade jag, för nu skulle vi minsann leva lite on the edge. Jag kände mig plötsligt lite äventyrslysten, likt en lagom trind Amundsen eller en kortbent Sven Hedin. Loppan hade inga invändningar utan vi knatade iväg. Vi klättrade över stengärsgårdar (så pass ograciöst att jag var tacksam för att det var disigt och småregnigt och inga åsyna vittnen alls som begapade när Amundsen krånglade sig över), vi vandrade genom hagar och över kärr. Än gick vi hit, än sprang vi dit.

Trots diset och dimman var det ändå skönt ute så vi stannade med jämna mellanrum för att föreviga naturen och fuktigheten och det ena med det andra.

"Det här var ju riktigt behagligt" tänkte jag och kände mig så där riktigt åter-till-naturen-aktig. Knöggligt och knöligt bitvis att ta sig fram jodå, men nu kände jag mig ju fri såsom fågeln, en äventyrslysten sådan.

Men cirka 15 sekunder efter det att jag av någon outgrundlig (men säkerligen högeligen konstnärlig) anledning hade förevigat mina leriga kängor så BRAKADE det till i snårskogen till vänster om mig. Och när jag säker "brakade" så menar jag ett bamse-BRAK!!! När jag tittar upp så ser jag på ett mycket närmare avstånd än jag fann riktigt bekvämt hur ett gigantiskt vildsvin brakar iväg. Och när jag säger "gigantiskt" så menar jag inte sådär lite lagom "stor" utan mer sådär som om man skulle jämföra Mount Everest med Kinnekulle eller så. Där då Mount Everest var vildsvinet, det hoppas jag framgår.

Helt plötsligt kände jag mig inte så himla äventyrslysten längre. "Hjälp" tänkte jag i mycket små bokstäver för att inte visa hur rädd jag var för vildsvinet. "Vad gör jag nu? " tänkte jag sedan, en mycket bra fråga tycker jag nog. Jag hann fundera på att klättra upp i närmaste tall och sitta där tills domedagsbasunerna skallar, och sen undrade jag lite var Fru Gris och alla de små kultingarna befann sig. Loppan? Hon insåg klokt nog att här skulle man nog inte ränna iväg efter och tjoa "ska vi leka? Va?!". Ibland är hon mycket förnuftig.

- Var nu lite listig! sa jag till mig själv mitt ute i skogen, och inte vet jag, men det listigaste (och enda) jag kom på var att sjunga så att alla grisar höll sig långt borta för att slippa olåten. Min hjärna kom inte på något annat än "Vi går över daggstänkta berg, fallera!" så det sjöng jag oavbrutet och högljutt kraxande i en 15-20 minuter tills vi kom ut på en större stig som ledde raka vägen tillbaka till parkeringen. - Den tar vi! sa jag till Loppan, för just då hade jag inte lust med något mer åter-till-naturen:ande alls. Loppan tyckte också det var en bra idé, mest för att äntligen få tyst på matte tror jag.

När jag kom hem berättade jag för maken om Den Gastkramande Upplevelsen! Tänk om han hade blivit en fru fattigare. - Ingen risk, sa maken som inte alls verkade kallsvettas vid tanken på att bli fru-lös. - Vildsvin är mycket räddare för en kulturtant än vice versa, så det är lugnt ska du se.

Var det klart med spänningen för dagen nu då, undrar man ju med viss bävan. Nänä. Titta här.

Blandaren i köket bestämde sig för att ännu ett överraskningsmoment, det orkar hon nog med, så den bara gick tvärt av. "Men, men...." sa jag förbluffat då, och det, kan jag säga, hjälper inte det minsta. Nu är dock en ny inköpt och snickaren som gör i ordning källarlokalen har lovat att installera den.

Men jag känner ändå att nu räcker det. Hit me' mitt gamla trygga och händelselösa liv! Jag behöver inte mer spänning än så här. Så är det.

I ulliga garners sällskap

När man stickar, då är det inte bara där att sitta och mala fram aviga-å-räta, ånej, det är så mycker mer. Det är glamour! Festivitas! Bara som igår, för att ta ett exempel, var det Stickliga på Grand Hotel. Medge att det ser ut som ett liv i sus och dus, med inslag av mullbärssilke och merinoull.

"Vanliga" besökare kom och tittade förbluffat och undrade "va' gör ni?" och sen tyckte de att "det ser ju jättemysigt ut, kan man få vara med en annan gång?". Stickning, det är ju inkluderande, så det är klart vi sa att kom ni, ni är så välkomna! Första måndagen i månaden på Grand, kom ihåg det!

Sen tillfredsställer det ju ens köplusta på ett mycket bra sätt. Man känner sig liksom rekorderlig och ordentlig och inte slit-å-slängig när man köper garn, om än i nästintill ohälsosamma mängder. Det som blir över när jag dör kan man alltid använda till väggisolering föreställer jag mig.

Också är det gastkramande spännande! Ibland inför frågan om garnet kommer att räcka! I det här fallet gjorde det inte det, men ibland händer det ju, så man är aldrig säker. Sen är det ju spännande om det kommer att passa? Och - mest spännande av allt - man får klippa steekar. Iiiihhhh!!!!!

Då hamnar man i dilemmat; ska jag ta ett glas vin och lugna nerverna, eller ska jag inse att det nog inte är så bra att inta alkohol när man ska vara stadig på handen? Jag tog det säkra före det osäkra och petade i mig några lugnande chokladbitar i stället.

Men nu, nu är det klippt och sytt dekorband och Solbéin är klar! Och det, det är ju det mest tillfredsställande med att sticka, att ha ett färdigt alster som man knåpat ihop med sina egna händer.

Skenet bedrar

På bilde ovan syns något raggigt med vänliga pepparkornsögon. Något som har snö kring nosen, som ser snäll och vänlig men kanske lite envis ut? Något som har skägg och polisonger och ser avgjort terrieraktigt ut. Det ser ut som Loppan, kanske man tycker?

Fel!

Detta är inte Loppan, detta är Pluto. Anledningen till att jag vet det är att jag häromdagen hämtade Grynet på förskolan och sen gick vi hem och lekte. Inom parantes sagt tycker jag att jag är en bättre mormor än vad jag var mamma; kanske för att man då så sällan hade tid att sitta på golvet och leka, det var alltid tvätt som skulle skötas, mat som skulle lagas, lillebrors bajsblöjor som skulle bytas. Men nu har jag ju all tid i världen till det. Trots att ryggen protesterar och knäna knakar - egentligen var det ju ett slöseri med en ung rygg och unga knän att inte utnyttja det då! Men man begrep väl inte bättre.

Nu, nu sitter jag där på en filt och leker tåg. Grynet sitter i en låda och är passagerare och jag är lokförare. - Vart ska vi åka? undrar jag. - Till Malmö, svarar Grynet som ju faktiskt har åkt tåg just till Malmö en gång. Så jag tuff-tuff-tuffar (även om jag inser att moderna tåg inte tuffar fram, men sånt sätter jag mig faktiskt över), och sen tutar jag och säger att nu är vi framme i Malmö. - Nej det är vi inte, vi är inte framme ännu säger Grynet strängt och jag kommer på att nävisstnä, vi är nog bara i Arlöv. Loppan ska också vara passagerare tycker Grynet, och då kommer hon på att Loppan, det är ju Pluto! Själv är hon Musse Pigg. Pluto förstår sig inte riktigt på det där med att åka tåg, så han kliver av i Arlöv fast han inte skulle, den vimsiga hunden.

När vi är färdiga med tågåkandet åker vi båt i stället. Då måste man ha flytväst, det vet Grynet som åkte båt hos farmor och farfar i somras. Hon lindar sittdynan från barnmatstolen runt magen, och själv får jag en bordstablett som får vara flytväst. Pluto begriper sig inte på flytvästar så han slipper. Sen visar det sig att Pluto begriper sig inte på det där med båtar heller , så han rymmer hela tiden från båten. Envis som en terrier, jajamen. Lite lik Loppan, när jag tänker efter.

Men i alla fall, det är inte Loppan på bilden, utan Pluto.

Hälsningar
Mimmi (aka mormor)

När man kommer till förbluffande insikter

Jag har ju alltid hävdat att jag är en morgonpigg person. En sån där rälig en som hurtigt tjoar att morgonstund har guld i mund och som ränner ut med hunden så tidigt att Botan inte alltid har öppnat ännu.

Nu när jag inte löneslavar längre har jag insett jamen hoppsan, hejsan - man behöver ju inte kuta upp klockan sex, i all synnerhet som Loppan då snarkar som bäst. Hon har inte bråttom ut på morgnarna, denna vovven, det är inte som Huliganen som stod där och steppade och tjatade att "gå upp nu, slöfock!" så fort man bara rörde sig lite i sängen. Så det är rätt skönt att lyssna på nyheterna i sängen och sedan makligt kliva upp vid halvåtta-kvartiåtta sådär. Ta det lite lugnt, äta frukost, filosofera lite och sen angripa dagen.

Idag fick jag dock sätta mobilen igen och kvart över sex började någon tjata på koreanska ?!. Ja, jag har en Samsungmobil och den köpte jag när jag slutade jobba och har uppenbarligen inte haft behov av att lägga in en ny väckarklockesignal som låter lite mer musikalisk sådär, sån som vänligt påpekar att "kära vän, det är kanske dags att börja vakna nu? Eller vad tror du? Ska vi snooza lite, du och jag?". Ja ni vet, en mild och behaglig påstötning att kanske man ska fundera på att kliva ur sänghalmen. Inte vet jag vad den koreanska rösten sa, men förmodligen något i stil med Huliganens "gå upp slöfock!" inbillar jag mig. Vaknade gjorde jag i alla fall.

Varför knatade jag då upp så tidigt kan man med visst fog undra? Jo i ett anfall av sinnesförvirring hade jag låtit tandläkaren boka in mig klockan 8 för the neverending story of the rotfyllningssaga. Därför sitter jag här nu, ganska mosig och lite lagom trött och funderar på en liten förmiddagslur kanske?

Jag måste i alla fall gå och köpa lite garn - jag är inne på upploppet med min Solbéin cardigan, så pass att man liksom ser målsnöret precis framför sig. Jag har ett halvt varv kvar på knappkanten och så avmaskningen. Då tar garnet slut! Jamen, vad är nu detta? - Kämpa! röt jag till garnet, men det hjälpte inte det minsta. Den kvarvarande garntåten var och förblev för kort.  Så det får bli en härva Lettlópi till och i och för sig kan jag väl tänka mig värre saker än att besöka en garnaffär, det kan jag.

Det har varit en bra vecka annars, till exempel har jag och Maria nu bokat biljetter till Edinburgh - och till Edinburgh måste man ta sig om man vill åka till Shetlandsöarna. Och det vill man, oj vad man vill åka dit! Därför finner man sig i att trassla runt på hopplösa bokningssiter och så småningom inse att vad man än ska göra så kostar det ytterligare pengar, man jaja, nu hägrar Shetland med ull och lunnefåglar och ull och shetlandsponnies och ull och fantastisk natur och ull och the Lodberries och St Ninians och Unst och .... tja ull.

Maken, han får post, ideligen, ideligen. Han köper vykort på Tradera och sen väntar han som ett barn på julafton att vykort från 1902 till gossen Herman Plösterknapp där han önskas en Glad Påsk av Moster Agda, till exempel, ska ramla in genom brevlådan. Eller in i postboxen, rättare sagt, eftersom nu PostNord bestämt sig för att de inte orkar leverera saker i brevlådor längre.

Häromdagen damp det dock in ett helt annat brev. "Bäste Maken" stod det. "Upplever du som de flesta män över övergångsåldern och sjunkande testosteronnivåer som en chock. Då kan detta vara lösningen för dig!". Men tänk er så generöst, han kan få en hel månads förbrukning GRATIS av ett medel med ett helt unikt recept med några av världens mest potenta verkningsämnen citerar jag ur brevet. Ja minsann, inte mindre än 18 noggrant utvalda örter, vintaminer och mineral  ingår, som (och jag citerar vidare) VERKAR ge en manlig kraftig effekt för "oss män". "Ja för mig ser det ut som om dessa 18 naturliga ingredienser tillsammans bidrar till att ge en starkare effekt än var för sig" skriver produktchefen för VigroVital vidare.  Hm. Det låter ju vetenskapligt bevisat och bra. Verkar? Inte nog med detta, de utlovar diskret behandling, en spännande gåva tillsammans med den gratis månadsförbrukningen som de "med stor entusiasm" erbjuder.

Om man fortfarande tvekar så finns det ett PS. "Det var inte utan anledning som några av ingredienserna i VigroVital blev förbjudna att användas av munkarna i klostret på sin tid.".

Maken såg dock mest förbluffad ut, så jag tror att det blir nog inga diskreta paket som blandar sig med vykortsleveranserna. Lite undrar jag ju dock vilka de där 18 ingredienserna är som verkar ge effekt? Och sen undrar jag ju också lite grann vad munkarna tyckte? I all synnerhet om det även då var lite hemligt vad det var för örter, tänk om det nu i klosterträdgårdarna bland alla andra läkeörter smög sig in en katt bland hermelinerna? Tanken svindlar.

Men nu tycker jag vi struntar i den där gratismånaden utan pratar om det som är mer väsentligt, nämligen "Det Gående Barnbarnet". Jamen kolla! Här finns det energi så det räcker och blir över.