Lite spänning i tllvaron

Ibland tänker jag att jag kanske lever ett lite för lugnt liv? Att det bara lunkar på, och att jag själv kanske är en ganska ospännande figur? Ja, jo, ibland klipper jag ju en steek och det tycker ju jag själv är gastkramande spännande. Men annars?

Häromdagen passade jag Pyret och Loppan var ju också hemma. Jag är lite tveksam till om de tyckte att det var klackarna i taket och livat i luckan och att jag var en rolig figur? Alltså, de verkar väl lite väl avslappnade, inte direkt high life? Eller?

Igår tänkte jag att nu får jag väl ändå pigga upp den lilla terriern (och mig själv). Jag känner mig lite snörvlig och trött (min egensnickrade teori är barnbarnsbaciller), men en promenad i friska luften, det borde väl göra susen.

"Ut i skogen ska vi gå!" gnolade jag och for iväg med Loppan till Skrylle. Där hittade vi en ny (för oss) stig! Ulakärrsstigen, det skulle vara lite mer off-road, inte så tillrättalagt med motionsspår och så utan mer rakt ut i spenaten. - Ulakärrsstigen får det bli! utropade jag, för nu skulle vi minsann leva lite on the edge. Jag kände mig plötsligt lite äventyrslysten, likt en lagom trind Amundsen eller en kortbent Sven Hedin. Loppan hade inga invändningar utan vi knatade iväg. Vi klättrade över stengärsgårdar (så pass ograciöst att jag var tacksam för att det var disigt och småregnigt och inga åsyna vittnen alls som begapade när Amundsen krånglade sig över), vi vandrade genom hagar och över kärr. Än gick vi hit, än sprang vi dit.

Trots diset och dimman var det ändå skönt ute så vi stannade med jämna mellanrum för att föreviga naturen och fuktigheten och det ena med det andra.

"Det här var ju riktigt behagligt" tänkte jag och kände mig så där riktigt åter-till-naturen-aktig. Knöggligt och knöligt bitvis att ta sig fram jodå, men nu kände jag mig ju fri såsom fågeln, en äventyrslysten sådan.

Men cirka 15 sekunder efter det att jag av någon outgrundlig (men säkerligen högeligen konstnärlig) anledning hade förevigat mina leriga kängor så BRAKADE det till i snårskogen till vänster om mig. Och när jag säker "brakade" så menar jag ett bamse-BRAK!!! När jag tittar upp så ser jag på ett mycket närmare avstånd än jag fann riktigt bekvämt hur ett gigantiskt vildsvin brakar iväg. Och när jag säger "gigantiskt" så menar jag inte sådär lite lagom "stor" utan mer sådär som om man skulle jämföra Mount Everest med Kinnekulle eller så. Där då Mount Everest var vildsvinet, det hoppas jag framgår.

Helt plötsligt kände jag mig inte så himla äventyrslysten längre. "Hjälp" tänkte jag i mycket små bokstäver för att inte visa hur rädd jag var för vildsvinet. "Vad gör jag nu? " tänkte jag sedan, en mycket bra fråga tycker jag nog. Jag hann fundera på att klättra upp i närmaste tall och sitta där tills domedagsbasunerna skallar, och sen undrade jag lite var Fru Gris och alla de små kultingarna befann sig. Loppan? Hon insåg klokt nog att här skulle man nog inte ränna iväg efter och tjoa "ska vi leka? Va?!". Ibland är hon mycket förnuftig.

- Var nu lite listig! sa jag till mig själv mitt ute i skogen, och inte vet jag, men det listigaste (och enda) jag kom på var att sjunga så att alla grisar höll sig långt borta för att slippa olåten. Min hjärna kom inte på något annat än "Vi går över daggstänkta berg, fallera!" så det sjöng jag oavbrutet och högljutt kraxande i en 15-20 minuter tills vi kom ut på en större stig som ledde raka vägen tillbaka till parkeringen. - Den tar vi! sa jag till Loppan, för just då hade jag inte lust med något mer åter-till-naturen:ande alls. Loppan tyckte också det var en bra idé, mest för att äntligen få tyst på matte tror jag.

När jag kom hem berättade jag för maken om Den Gastkramande Upplevelsen! Tänk om han hade blivit en fru fattigare. - Ingen risk, sa maken som inte alls verkade kallsvettas vid tanken på att bli fru-lös. - Vildsvin är mycket räddare för en kulturtant än vice versa, så det är lugnt ska du se.

Var det klart med spänningen för dagen nu då, undrar man ju med viss bävan. Nänä. Titta här.

Blandaren i köket bestämde sig för att ännu ett överraskningsmoment, det orkar hon nog med, så den bara gick tvärt av. "Men, men...." sa jag förbluffat då, och det, kan jag säga, hjälper inte det minsta. Nu är dock en ny inköpt och snickaren som gör i ordning källarlokalen har lovat att installera den.

Men jag känner ändå att nu räcker det. Hit me' mitt gamla trygga och händelselösa liv! Jag behöver inte mer spänning än så här. Så är det.