Det spritter

...av vårkänslor. Förvisso är det bara februari, och alla vet ju att det är i mars som våren börjar, men det är omöjligt att inte gripas av lust att gnola om blåsippor som ute i backarna står och niger, även om just blåsippor (vare sig nigande eller bockande) har jag ännu inte sett några. Däremot är det illgult av vintergäck och snödroppar. Ja, jo, snödropparna är ju vita, det vet väl alla, men nu gällde ju det illgula vintergäcken. Egentligen kanske inte den allra finaste blomman som tänkas kan, man får ju erkänna att en ros är betydligt tjusigare - men man blir ju så väldigt glad när de står där och talar om att nu, nu är den på väg. Våren alltså.

Loppan och jag, vi stötte på, inte bara vintergäck, utan två tjejer som låg på knä för att fotografera blomsterprakten och lägga ut på ett eller annat socialt medium. - E're gullvivor? Va? undrade den ena tveksamt och den andra la pannan i djupa veck och sa lika tveksamt att det kunde det kanske vara?

Alltså, vad lär de sig i skolan nuförtiden? Man baxnar. När man baxnat färdigt upphävde man sin röst och meddelade att det där gula, det är vintergäck och inget annat. Flickorna såg tacksamma ut och även beundrande inför denna botaniska kunskap. Så nu har jag gjort världen till en lite mer välinformerad plats. Man är lite som en scout, alltid redo att rycka ut med blomsternamn.

När jag kom hem skrattade jag gott och berättade för maken om flickorna som inte kände till skillnaden mellan vintergäck och gullvivor, hahaha fnissade jag glatt. Maken såg förvirrad ut, och tyckte att jamen vad är det för skillnad? Är det inte gullvivor då? Då fnös jag så att gomseglet slog knut på sig själv, men nu är även maken informerad om hur en vintergäck ser ut. Kan ju vara bra att veta, menar jag.

 Vi har varit ute och promenerat, Loppan och jag också. Helt djärvt ut i naturen, trotsandes alla eventuella vildsvin. Loppan fräste runt och jag gnolade (för säkerhets skull) lite på jopphejdi-jopphejda i vildsvinsavskräckande syfte. Det fungerade kan jag meddela. Däremot verkade det som ett lockmedel på en ung retriever som beundrande kom galopperande och bad om artistens autograf... fast nu ljuger jag kanske lite. Det kan ju vara så att det var den lurviga lilla terriern som var ett oemotståndligt lockbete. - Han brukar lyda! sa husse som kom flåsande efter. Långt efter. Fast jag tänker ju att i valet mellan att stanna när en tråkig husse säger det, och att rusa ikapp en förtjusadne rufsig flicka som viftar på svansen som en glad semafor, ja då står sig nog husse rätt slätt när man är en yngling full av livslust.

Vid en annan promenad hittade vi Ett Hål! Det bara låg där, lockande och inbjudande. För en australisk terrier var det ju rena bonusen - här dolde sig säkert en mullvad! Eller en mus! Eller något annat spännande litet djur. Loppan körde ner huvudet och tjoade - kom ut! Du vill väl leka med mig, eller?!

Men mullvaden (eller annan valfri gnagare) var nog klokare än så. Den satt säkert där inne blickstilla och tyst och hoppades på att den där gapiga terriern skulle dra sin kos. Den kände säkert också vårkänslor och ville väl få göra det ett tag till kan jag tänka.

Lite så har vi det - knallar runt och spanar efter våren. Sen är det ju nästan så att det är lite vår här inne också; rosa primula och limefärgad kofta (som sedan ska prydas av Nalle Puh-knappar), vårigare än så blir det nog inte?

En annan bra sak som hänt är att vår nya lokal är (nästan) färdig! Det är som i reklamen, "plötsligt händer det". Det kommer nog ett inlägg om den också inom kort tror jag. - Men vad ska vi kalla lokalen? funderade maken och jag. Till slut landade vi på Studion, det lät intellektuellt, skapande och fint tyckte vi. Den lilla korridoren döpte vi till Tarmen, för att balansera upp det där intellektuella och finkulturella lite. Sen kom Grynet på besök och hon, hon visst ju precis vad det var. Så nu verkar det som att lokalen heter Pysselrummet, kortfattat och to the point.