I ulliga garners sällskap

När man stickar, då är det inte bara där att sitta och mala fram aviga-å-räta, ånej, det är så mycker mer. Det är glamour! Festivitas! Bara som igår, för att ta ett exempel, var det Stickliga på Grand Hotel. Medge att det ser ut som ett liv i sus och dus, med inslag av mullbärssilke och merinoull.

"Vanliga" besökare kom och tittade förbluffat och undrade "va' gör ni?" och sen tyckte de att "det ser ju jättemysigt ut, kan man få vara med en annan gång?". Stickning, det är ju inkluderande, så det är klart vi sa att kom ni, ni är så välkomna! Första måndagen i månaden på Grand, kom ihåg det!

Sen tillfredsställer det ju ens köplusta på ett mycket bra sätt. Man känner sig liksom rekorderlig och ordentlig och inte slit-å-slängig när man köper garn, om än i nästintill ohälsosamma mängder. Det som blir över när jag dör kan man alltid använda till väggisolering föreställer jag mig.

Också är det gastkramande spännande! Ibland inför frågan om garnet kommer att räcka! I det här fallet gjorde det inte det, men ibland händer det ju, så man är aldrig säker. Sen är det ju spännande om det kommer att passa? Och - mest spännande av allt - man får klippa steekar. Iiiihhhh!!!!!

Då hamnar man i dilemmat; ska jag ta ett glas vin och lugna nerverna, eller ska jag inse att det nog inte är så bra att inta alkohol när man ska vara stadig på handen? Jag tog det säkra före det osäkra och petade i mig några lugnande chokladbitar i stället.

Men nu, nu är det klippt och sytt dekorband och Solbéin är klar! Och det, det är ju det mest tillfredsställande med att sticka, att ha ett färdigt alster som man knåpat ihop med sina egna händer.