Var är rättvisan?

Jag hade förväntat mig att vakna lite lätt sliten imorse, efter en bättre night on the town - närmare bestämt efter 4 timmars promovering i Domkyrkan (vilket kanske ger en en viss ömhet i ändalykten, men förmodligen inte så mycket baksmälla), följt av en promoveringsbal. Och det var liksom den som jag förväntade mig skulle resultera lite i den där känslan av morgonen-efter-kvällen-före.

Men nu blev det ingen promovering i år utan det blir i maj nästa år. Dock var jag ändå lite lätt hålögd imorse alldeles utan att ha hällt i mig för mycket av det som bubblar. Snarare efter en natt med mycket litet sömn.

Jaja, man vacklar upp ändå, petar på sig solglasögonen för att dölja ringarna under ögonen och traskar ut med hunden. Då upptäcker man att solen den skiner som besatt och det känns liksom somrigt? Härligt! tänker man då, mellan gäspningarna, går hem och hämtar maken och säger att nu ska vi ut och köpa nya gympaskor till mig så att jag med lätta fötter kan studsa runt på hundpromenaderna. Det blir förvisso inga gympaskor, men det råkade bli ett par simglasögon till maken. - Close enough! utropade jag då och släpade maken med mig till Alice och Katten för att äta lunch, de har nämligen numera uteservering.

Väl där tittade maken tveksamt på menyn och muttrade något om att det var visst mest - och jag citerar - "fruntimmersmat"? Då gav jag honom en sval blick och påtalade att han skulle må väldigt bra av en vegetarisk lunchmacka. - Vad är hummus? undrade maken vidare. - Humus vet jag vad det är, det är jord/lersörja som arkeologer gräver upp, företrädesvis ur latriner, sa han och såg lätt orolig ut. Jag meddelade att det skilde mer än ett fjuttigt "m" och att man tryggt vågar äta hummus.

Solen sken och mackan var god och livet kändes ganska gott får jag säga. När vi gick hem uttalade jag en tanke om att sitta i trädgården och kanske svalka sig med ett glas vitt, nu när det så blivit så snöpligt med bal och allt. Då drog de mörka molnen in och det blev ingen trädgård, men däremot några timmar på sängen med huvudvärk. Var är rättvisan i det? Ingen fest, men följderna får man ändå?

Fast nu mår jag bättre, snart bli det mat (nu blir'e kött! meddelade jag maken som såg lättad ut). Och vad är väl en bal på Akademiska Föreningen jämfört med att sitta hemma med maken och Loppan? Man hade säkerligen fått skoskav och ont i knäna, men nu kan jag gå här i mina foträta inneskor och må bra. Ganska skönt ändå.

Sommarsysselsättningar

Vädret är väl lite si och så, men det börjar ändå kännas lite somrigt och en fördel med att det blivit lite svalare och fuktigare är ju att blomningen varar lite längre. Syrenerna blommar för fullt och bara det är ju en fröjd för ögat. Visst är det något underbart med syrener? Doften, färgerna och att de liksom bara utstrålar Sommar!!

Nu kan man då kanske tro att detta inlägg till syrenens ära skulle peppras med bilder av denna blommande buske, men nix, så blir det inte.

Det blir bilder på något som är ännu finare, nämligen Grynet och Pyret. En vedervärdig illdådare har bränt ner deras förskola och föräldrarna behövde gå på möte och diskutera och planera. Då passade det ju bra att flickorna kom och hälsade på!

Vi tog en sväng ner om pysselrummet och där fick Pyret syn på en flaska med såpbubblor och uttalade som sin bestämda uppfattning att det där med att blåsa bubblor, det stod verkligen på agendan! Mormor tycker det blir halt med såpbubblor inomhus och såg framför sig diverse brutna lårbenshalsar så då tog vi bubblorna med oss och knallade ut.

- Man får akta sig så att man inte tippar ut bubbelvattnet, förmanade mormor och höll i flaskan. Men sen uppvisade Grynet lite akrobatiska balanskonster på gungan och då fick mormor hålla ett öga på henne och simultankapaciteten räckte inte till både flaskhållande och koll. Pyret blåste dock vidare på egen hand ända tills hon deklarerade "tippat!" och vi såg bubbelvattnet rinna ner i gräset. Luriga grejer, det där.

Men det gjorde inte så mycket, sen åktes det rutschkana, gungades lite till, grävdes i sandlådan och sen kollade vi varför mormors hallon inte börjat komma på hallonbuskarna än. Slöfockar till hallon, enades vi om.

Sen började det regna och då gick vi in igen, men syrenerna fick stanna kvar ute.

Lördagsfeeling

Numera har ju inte det där med helg samma känsla som tidigare när man löneslavade vecka ut och vecka in. Tvärtom, det är rentav lite svårt att komma ihåg vilken dag det är. Rätt vad det är så är det helgdag igen, Kristi Himmelsfärd och påsk och pingst och allt vad det är. - tänk, jag kommer inte håg att det var helgdagar så titt som tätt när man jobbade, sa maken som ju nu hunnit vara pensionär en hel vecka.

Idag är det i alla fall lördag, det vet jag bestämt. Igår, ja då var det fredag, och då var vi i Halmstad och hälsade på ätteläggen och hanses hustru. Då får man god mat och fina promenader. I all synnerhet Loppan tycker att det är livet på en pinne att få ränna runt på stranden och få den rätta vindrufsiga frisyren. Det är hon som syns som en liten mörk fläck där till vänster. När hon inte fräste runt i sanden rullade hon sig länge och njutningsfullt i tången och struntade högaktningsfullt i mattes protester. Det är inte så ofta hon får tillfälle att gå i clinch med tång så då gäller det att passa på, tänkte Loppan. Sen åkte vi tillbaka till lägenheten och Loppan ville prompt ligga i soffan, tång eller ej. Och eftersom sonen och sonhustrun är svaga för den fyrbenta och har svårt att neka när hon tittar på dem med sina bruna ögon som säger "ni vill väl ha mig i soffan nära er, eller hur?!", så hämtade de en handduk och släppte upp henne i soffan ändå. Undra på att Loppan trivs som fisken i vattnet när hon är på besök i Halmstad.

Idag är det som sagt lördag (man får upprepa sig när man börjar bli gammal och halvsenil). Då tycker jag man ska baka. Alltså bakade jag en chokladkaka. Notera hur jag lite nonchalant tjusigt sådär  har arrangerat några av årets första inhandlade jordgubbar bredvid. Det blir lamm och jordgubbar ikväll. Ja inte tillsammans, det låter som en märklig kombination. Först det ena, och sen det andra. Någon j-la ordning får det ju ändå vara.

Medan vi äter kan vi avnjuta blomsterprakten. Det damp nämligen in en ny bukett till maken idag. Hade jag vetat att det där doktorerandet skulle resultera i så många fina buketter, ja då hade jag väl hetsat honom till att doktorera långt tidigare!

När jag inte bakar chokladkaka, ja då stickar jag på en rosa tröja till Grynet. Pretty in pink, det är vad hon kommer att bli. - jag tycker om alla färger mormor, säger Grynet, - men rosa är min FAVORITfärg! Och då blir det rosa tycker mormor. Varför skulle jag komma dinglandes med en mullvadsgråbrun tröja när det nu finns rosa garn? Vore ju fånigt, minst sagt.

Nu ska jag gå ut och tvinga maken att gå och gömma lite doftprover så att Loppan och jag kan noseworka lite. Det gör han säkert så gärna, just för tillfället håller han på att sortera om i sin vykortssamling. Imorse meddelade han mig den omstörtande nyheten att han kommit på att han inte skulle sortera sin mångfald vykort efter utgivningsförlag, utan efter producent! Ja ni hör ju, revolutionerande minst sagt. Den deltiologiska världen skakar i sina grundvalar. Det kan hända att det var tvärtom. Eller om det var några andra kriterier? Jag kan möjligen ha missat något där och inte lyssnat andäktigt koncentrerat.

Bland blommor och blader

Det var lite Selma Lagerlöf över det hela, fast det var inte prästen som äntligen stod i predikstolen, utan det var solen som äntligen lyste! Jag kände att nu var det läge att göra något av denna dag, att likt Voltaire cultiver son jardin (ja, jag känner mig lite litterär idag). Jag gick ner i vår lilla trädgård och tittade på rhododendronen som ligger i startgroparna. Visst är den fin, och jag tycker att det vilar ett lätt fritänkande drag att kombinera den med en rabarber - men jag kände också när jag tittade på den att den kanske inte är så pampig? Jag är ju inte så mycket för less is more, jag är mer typen more is more and less is a bore. Och så kom jag på - det finns ju de som verkligen cultiverar sin jardin så att det är en fröjd åt det!

- Vi åker till Sofiero! utropade jag och maken och syrran var inte sena att haka på. Voffsen med. En promenad i grönskan är ju aldrig fel, tror jag att de tänkte. Min tanke var också att eftersom detta inte är en helgdag så kunde vi flanera runt lite på säkert coronaavstånd eftersom alla andra jobbar och står i. Då tänkte jag inte på att vi inte är de enda pensionärerna och att alla i mogen ålder hade slagits av samma snilleblixt. Men vi kom dit och vi inledde med att äta räkmacka med utsikt ner över Öresund.

Efter att vi hade pudrat näsorna (och maken agerat hundvakt) traskade vi ner genom ravinen. Det var rätt många rhododendron som inte slagit ut ännu, men de som hade slagit ut, ja de var minst sagt magnifika. Man vandrar runt som i en blommande skog och det är ganska underbart.

Det porlar en liten bäck längst ner i ravinen också, och finns det en bäck, ja då ska man väl bada? tänkte Loppan och klev raskt ner.

 När alla tassar var badade och Loppan hade kommit upp igen fortsatte vi sista biten ner till havet, där vi tittade på Kronborg och skänkte Hamlet en tanke, fast bara en liten en, död och elände och spöken och sånt vill man ju inte besudla en solig försommardag med.

Problemet med att promenera ner genom en ravin är att sedan måste man gå upp igen. Upp-upp-upp-uppeliupp. Då blir man lite flåsig, men då är det ju så finurligt att man kan stanna och påstå att man måste titta på utsikten. Som för övrigt inte går av för hackor.

När man kommit upp kan man traska genom sagoskogen och sedan gå och titta på den fantastiska avdelningen med blomsterrabatter. Förvisso är det lite tidigt så det blommar inte så mycket än, men det är då man får använda sin fantasi. Man kan också märka att jag måste ha drabbats av en viss syrebrist i det där upp:andet, för tog jag några foton? Nänä.

Efter allt detta tänkte vi gå och titta på utställningen med Josef Frank-tyger. Det tänkte alla andra också och då struntade vi i att köa i evigheters evighet, amen, och tänkte gå och äta kulglass i stället. Då var glasskiosken inte öppen, men har jag bestämt mig för att äta glass så har jag och då ska man inte lägga hinder ivägen. En liten glasspinne spårades upp i slottsbutiken och efter väl förrättat värv var det dags att åka hem igen.

En väldigt fin dag blev det, trots avsaknad av rejäl glass, och så himla skönt att komma ut på lite utflykt!

Nu fick det åter göra skäl för sitt namn

- det här går inte! sa jag och spände ögonen i maken. - Visserligen är du gammal och ärevördig och doktor och sådär, men du är inte någon riskgrupp eller hur? Själv är jag ung och spänstig, ja förutom ett eller annat knä, så nu får det vara nog! (eller "nock" som vi skåningar säger). - Får jag inte träffa Grynet och Pyret pronto, så svarar jag inte för vad jag gör!

Maken ville ju gärna också träffa barnbarn så vi skickade raskt en förfrågan. Och jodå, föräldrarna var också välkomna!

Rätt vad det var så trillade det in en hög glada personer och Loppan blev bindgalen av lycka och slickade alla som kom i vägen och vi åt bullar och muffins med choklad i. "mormor, jag tycker inte om muffins med rabarber i så väldigt mycket" sa Grynet och tittade tveksamt på muffinsen. Men se, det har mormor koll på, så hon hade i choklad i stället. Vill man inte äta rabarbermuffins så slipper man, det tycker jag är rimligt.

Pyret pratade och stod i, och Grynet likaså och när vi hade ätit upp såväl bullar och muffins så lämnade vi de övriga så fick de dricka vin medan vi gick ner i pysselrummet. För det är ju så det ska vara, är det ett pysselrum så ska det pysslas! Efter ett tag flöt det av vattenfärg och glitter och paljetter och pärlor - precis som det ska vara.

 Åh, det gjorde gott i själen!

Så blev jag då äntligen doktorinna!

Inte för att jag direkt själv har för avsikt att titulera mig "doktorinnan", trots allt lever vi inte på 40-talet, men för att maken tycker att detta är alldeles väldigt roligt att kalla mig - han har ju en viss fäibless för det som är gammaldags.

Vilket ju onekligen passar bra när han nu doktorerat i något så icke-modernt som historisk arkeologi. - Gammalt är bra! utropar maken och ser lycklig ut och jag som blir äldre för varje dag tycker att detta är en utmärkt inställning. Den 15 maj har varit spikad sedan länge som Den Dagen Då Maken Blir Fil.Dr. Ursprungligen involverade planerna fest för 70-talet personer, stor öppen disputation, promovering i domkyrkan den 29 maj. Fest och glam vartän man såg. Sen slog Corona till och först sköts promoveringen upp till nästa år. Sen fick man planera för vilken typ av mindre disputation det skulle bli. Och slutligen fick festen stryka på foten.

Men det blev ändå en dag av prima slag! Maken har den sista veckan vankat runt som en äggsjuk höna, eller som en travhäst som väntar på startskottet, men nu, nu var det äntligen dags. Efter lunch traskade vi iväg till institutionen. Böcker skulle läggas fram, tekniken skulle macklas med så att en kunskapstörstande omvärld som inte kunde närvara fysiskt skulle kunna insupa vetenskap av lärdaste slag via Youtube. Man kan kanske inte tro det när man ser maken, men nu är han minsann en youtuber!

Som tur var, var det inte jag som skulle ratta runt med det digitala - då hade det inte blivit något, det kan jag försäkra. Nej jag placerade mig i främsta bänkraden för att med inte gå miste om ett enda visdomsord.

På slaget kvart över ett drog det hela igång och opponenten, respondenten (alias Maken) och ordföranden satte igång att prata och diskutera i två timmar om medeltida städer och aristokrater och talande vapen och genusperspektiv (då såg maken lite lidande ut, han är inte så himla mycket för det där med genusperspektiv, i alla fall inte när det gäller medeltiden får man förstå. Att det fanns massor av starka och handlingskraftiga kvinnor, det framgår tydligt i avhandlingen, men att liksom besudla den med "genusperspektiv"?! När man vill prata om stadsbildning och gränser mellan stånd och sådana gastkramande spännande saker? Märkligt. Tänkte maken).

Emellanåt tittade jag på klockan, inte alls för att jag var uttråkad, utan för att jag ville att det hela skulle vara över så att hela betygsnämnden, som deltog via länk, kunde utropa, lika matadorerna i Tjuren Ferdinand att "honom ska vi ha!".

Rätt vad det var, var det hela överstökat och medan betygsnämnden kom fram till det eniga beslutet att det var väl självklart att maken skulle bli en utmärkt fil.dr, ja då ägnade vi oss åt att dricka bubbel och äta snacks och säga att "det var väl det jag visste hela tiden att det skulle gå bra".

Efter en stund så var de färdiga och alla hurrade och maken fick presenter och bubblet dracks upp och sen var det dags att traska hemåt, jo för sen skulle vi gå på Grand för en liten, men naggande god, middag.

Av den där festen för 70-talet personer blev det så småningom en middag för 6 personer....som blev 5 när Pyret fick feber så hennes pappa fick stanna hemma och avnjuta pasta och köttfärssås istället för den där 7-rättersmenyn...och sen fick handledaren migrän efter bara en två-tre rätter och så var vi bara fyra - men vi hade väldig trevligt och åt och drack vin och pratade om garn, (jojomensan, det kan man alltid diskutera) historia, Omberg, kemi, Uppsala vs. Lund och allt möjligt. Jag höll tal för maken och jag tror jag glömde ungefär hälften och vad jag sa, ja det kommer jag inte riktigt ihåg och sen höll dottern ett fint tal och oppontenten likaså, så alla  var nöjda när vi vid 12-slaget drog oss hemåt genom ett kylslaget Lund.

Loppan hade pyjamasparty hos Fredrika. Där får hon sova i sängen och vila i soffan så hon var väldigt nöjd på sitt håll.

Idag har vi varit lite trötta, men nöjda och glada. Vänner har kommit med mer bubbel och hela lägenheten prunkar som ett blomsterhav. Igår hade jag en liten tanke på att man kanske skulle köpa en liten tulipan eller två för att pryda lägenheten men sen blev det inte av och det gör inte så mycket tänker jag nu.

Storslagna pampiga buketter, sådana där som man aldrig köper till sig själv - så en näve tulpaner hade nog ställt sig slätt i jämförelse.

Jag tycker att maken är helt fantastisk! Tänk att kasta ett yrkesliv som man inte är sådär jättestimulerad av i sjön och ge sig på en helt ny karriär vid mogen ålder - och att genomföra ett sånt här stort projekt som resulterat i en jättefin avhandling.

Hurra för maken!

Det var måhända något förhastat

Igår greps jag av en allmän nu är det snart sommar hurra!-eufori vilket föranledde mig att, uppmuntrad av +20 soliga grader och utesittande med bara ben, tvätta alla yllevantar och dito -mössor. Det kan ha varit därför som man vaknade till en avsevärd mängd färre plusgrader imorse och att man fick krypa till korset och ta på sig ett par förvisso tunna, men i alla fall, vantar.

Förresten var det inte det som väckte mig, misstanken om kyligare grader, utan en hurtig försäljare som ringer mig kl 8 på morgonen. Man vet ju hur det är, om någon okänd inleder med "hej Irene!" och låter som om det vore ens allra bästa vän, då gäller det att mota Olle i grind. Man blir ju inte direkt gladare av att äntligen ha somnat om efter en något sömnlös natt.

Igår, ja då var det som sagt sommar! I alla fall försommar. Solen sken, syrenerna börjar slå ut och vi firade denna söndag som uppförde sig så förträffligt med att avrunda med lammfilé och en synnerligen god Barolo som maken fått i present. Den satt som en smäck, får jag säga.

Idag dricker jag inte Barolo. Idag tvättar jag och dessemellan rantar jag runt med Loppan och ytterligare dessemellan dricker jag te, stickar på något randigt och läser lite. Inte så dumt det heller. Det där polkagrisrandiga ska bli en liten sommarschal tänker jag mig. Mycket rekorderligt och sparsamt så stickar jag i garner som jag hittade i mitt skåp. Resterna av en bröllopsschal West Yorkshire Spinners' Exquisite och ett rödmelerat silkesgarn som jag inte kommer ihåg var det är köpt, eller vad det är. Spelar ingen roll, det blir randigt och glatt och det kan man behöva. Faktum är att häromdagen avslutade jag ett projekt och sen kände jag mig som ??? - sticka? Varför? Vad? Va-ska-det-vara-bra-för? !! Ja alltså detta var en ovan och synnerligen obehaglig känsla - inte ha lust att sticka? Jag tror dock att jag kommit över denna känsla med hjälp av lite randig terapi, och det känns som en lättnad.

Loppan? Hon sitter på mattan och tycker att vi ska träna på "kryp". Inte för att det kanske direkt är så himla roligt, men eftersom det genererar en himla massa klick och belöningar och det, det tycker Loppan är roligt och bra. Så det får nog bli lite krypande när lakanen är färdigtvättade.

På spaning efter en madeleineform

I min gröna ungdom, när jag var lite mer intellektuell av mig, pluggade jag litteraturvetenskap. Då läste jag rätt mycket, nu läser jag mest stickmönster och recept. Men även om min litterära peak inträffade då någon gång på det glada 70-talet så läste jag aldrig Marcel Proust. Jag hade ingen som helst längtan efter att jobba mig igenom På spaning efter den tid som flytt, inte ens den sommar vi hyrde en lägenhet i Cabourg i Normandie, som tydligen Proust hade hemsökt. Om man pressade mig kunde jag för att ändå verka lite insatt mumla något om A la recherche du Temps Perdu.... Jag pratar inte franska. Heller. Det enda som fastnat är att den är orimligt lång och att han minns madeleinekakor.

Nu, i coronatider, tröstar man sig med det som finns tillhands. Som att baka till exempel. Och tänk, då blev jag orimligt sugen på att baka madeleinekakor. Så något spår har ändå litt.veten satt hos mig.
- Nu åker vi och köper en madeleineform ! upplyste jag maken om. Maken såg ut som om han inte skulle känna igen en madeleineform om den så hoppade upp och bet honom i näsan men följde godvilligt med. I första affären hade de inga, sa de beklagande. I affär nr 2 såg försäljaren frågande ut och sa -ääähhh.... madeleineform??. Jag förklarade att det är ungefär som en muffinsplåt, men att kakorna är snäckformade. - Det har vi inga, ajö. Svarade försäljaren.

När vi kom ut undrade maken troskyldigt om man inte kunde baka madeleiner i en muffinsplåt? - Jamen herredumilde, då blir de ju inte snäckformade! sa jag och sköt detta dumma förslag prompt i sank. Vad skulle Proust ha sagt? Muffinsformade madeleiner??!!

Nä minsann, här fick man beställa en form på nätet. Modern av sig som man är och sådär. Och under tiden roade jag mig med att baka rabarbermuffins i den muffinsplåt som jag ju faktiskt har. De var goda de också, om än inte så litterära av sig.

Sköna maj är grön

Det har varit lite ruggigare, men nu kom ändå solen fram och lyste genom (de oputsade) fönsterna på tulpanerna som jag plockat in från vår lilla trädgårdsplätt. Det finns inget som sätter som sprätt på livsandarna som lite blommor. Eller möjligen om man tänker "kanelbullar". Eller "choklad". Jaja, blommor är fint, så är det bara.

Loppan och jag hade varit ute imorse och ränt runt och efter lunch satt vi där och tog en välförtjänt paus. Maken pausade inte, han jobbade som en liten iller, jo för nu smäller det ju snart till med disputation och då får man vara förberedd. Men det gäller ju att ha en sund själ i en sund kropp, så eftersom solen sken så tänkte vi att då kan vi ju jobba på den där sunda kroppen med en promenad.
- Vi kör ut till Körsbärsdalen, sa maken som läst om denna plats i tidningen. Det skulle vara ohemult vackert med massor av körsbärsblom. Tydligen var det fler som läst detta i tidningen, för när vi närmade oss målet var parkeringsplatsen såväl som vägen pepprad med folk som också ville ut i grönskan och det kändes inte så lockande att vanka fram i ett lämmeltåg av naturdyrkare. - Då kör vi till Bokskogen, sa maken resolut. Skulle han nu ut och promenera, så skulle inget hindra honom!

Där var också en hel del folk, men man kunde vandra rätt ostört ändå och det var så där hjärtslitande vackert som det är när bokarna slår ut. - Titta, sa maken plötsligt, de har gula vitsippor här! - Det är inga gula vitsippor, det är smörblommor sa jag då och skakade klentroget på huvudet åt makens botaniska villfarelser. Fast i ärlighetens namn var det inte smörblommor heller kom jag sen på. Det upplyste jag dock inte maken om, han kan gott få leva i tron att jag är rena uppslagsverket när det gäller flora och fauna.

Tja, sen traskade vi vidare och vidare och så småningom var vi färdigtraskade och åkte hem igen. Fulla av frisk luft och sådär. Nu gäller det bara att få själen lite sund också, så är vi i hamn.