Var är rättvisan?

Jag hade förväntat mig att vakna lite lätt sliten imorse, efter en bättre night on the town - närmare bestämt efter 4 timmars promovering i Domkyrkan (vilket kanske ger en en viss ömhet i ändalykten, men förmodligen inte så mycket baksmälla), följt av en promoveringsbal. Och det var liksom den som jag förväntade mig skulle resultera lite i den där känslan av morgonen-efter-kvällen-före.

Men nu blev det ingen promovering i år utan det blir i maj nästa år. Dock var jag ändå lite lätt hålögd imorse alldeles utan att ha hällt i mig för mycket av det som bubblar. Snarare efter en natt med mycket litet sömn.

Jaja, man vacklar upp ändå, petar på sig solglasögonen för att dölja ringarna under ögonen och traskar ut med hunden. Då upptäcker man att solen den skiner som besatt och det känns liksom somrigt? Härligt! tänker man då, mellan gäspningarna, går hem och hämtar maken och säger att nu ska vi ut och köpa nya gympaskor till mig så att jag med lätta fötter kan studsa runt på hundpromenaderna. Det blir förvisso inga gympaskor, men det råkade bli ett par simglasögon till maken. - Close enough! utropade jag då och släpade maken med mig till Alice och Katten för att äta lunch, de har nämligen numera uteservering.

Väl där tittade maken tveksamt på menyn och muttrade något om att det var visst mest - och jag citerar - "fruntimmersmat"? Då gav jag honom en sval blick och påtalade att han skulle må väldigt bra av en vegetarisk lunchmacka. - Vad är hummus? undrade maken vidare. - Humus vet jag vad det är, det är jord/lersörja som arkeologer gräver upp, företrädesvis ur latriner, sa han och såg lätt orolig ut. Jag meddelade att det skilde mer än ett fjuttigt "m" och att man tryggt vågar äta hummus.

Solen sken och mackan var god och livet kändes ganska gott får jag säga. När vi gick hem uttalade jag en tanke om att sitta i trädgården och kanske svalka sig med ett glas vitt, nu när det så blivit så snöpligt med bal och allt. Då drog de mörka molnen in och det blev ingen trädgård, men däremot några timmar på sängen med huvudvärk. Var är rättvisan i det? Ingen fest, men följderna får man ändå?

Fast nu mår jag bättre, snart bli det mat (nu blir'e kött! meddelade jag maken som såg lättad ut). Och vad är väl en bal på Akademiska Föreningen jämfört med att sitta hemma med maken och Loppan? Man hade säkerligen fått skoskav och ont i knäna, men nu kan jag gå här i mina foträta inneskor och må bra. Ganska skönt ändå.