Bland blommor och blader

Det var lite Selma Lagerlöf över det hela, fast det var inte prästen som äntligen stod i predikstolen, utan det var solen som äntligen lyste! Jag kände att nu var det läge att göra något av denna dag, att likt Voltaire cultiver son jardin (ja, jag känner mig lite litterär idag). Jag gick ner i vår lilla trädgård och tittade på rhododendronen som ligger i startgroparna. Visst är den fin, och jag tycker att det vilar ett lätt fritänkande drag att kombinera den med en rabarber - men jag kände också när jag tittade på den att den kanske inte är så pampig? Jag är ju inte så mycket för less is more, jag är mer typen more is more and less is a bore. Och så kom jag på - det finns ju de som verkligen cultiverar sin jardin så att det är en fröjd åt det!

- Vi åker till Sofiero! utropade jag och maken och syrran var inte sena att haka på. Voffsen med. En promenad i grönskan är ju aldrig fel, tror jag att de tänkte. Min tanke var också att eftersom detta inte är en helgdag så kunde vi flanera runt lite på säkert coronaavstånd eftersom alla andra jobbar och står i. Då tänkte jag inte på att vi inte är de enda pensionärerna och att alla i mogen ålder hade slagits av samma snilleblixt. Men vi kom dit och vi inledde med att äta räkmacka med utsikt ner över Öresund.

Efter att vi hade pudrat näsorna (och maken agerat hundvakt) traskade vi ner genom ravinen. Det var rätt många rhododendron som inte slagit ut ännu, men de som hade slagit ut, ja de var minst sagt magnifika. Man vandrar runt som i en blommande skog och det är ganska underbart.

Det porlar en liten bäck längst ner i ravinen också, och finns det en bäck, ja då ska man väl bada? tänkte Loppan och klev raskt ner.

 När alla tassar var badade och Loppan hade kommit upp igen fortsatte vi sista biten ner till havet, där vi tittade på Kronborg och skänkte Hamlet en tanke, fast bara en liten en, död och elände och spöken och sånt vill man ju inte besudla en solig försommardag med.

Problemet med att promenera ner genom en ravin är att sedan måste man gå upp igen. Upp-upp-upp-uppeliupp. Då blir man lite flåsig, men då är det ju så finurligt att man kan stanna och påstå att man måste titta på utsikten. Som för övrigt inte går av för hackor.

När man kommit upp kan man traska genom sagoskogen och sedan gå och titta på den fantastiska avdelningen med blomsterrabatter. Förvisso är det lite tidigt så det blommar inte så mycket än, men det är då man får använda sin fantasi. Man kan också märka att jag måste ha drabbats av en viss syrebrist i det där upp:andet, för tog jag några foton? Nänä.

Efter allt detta tänkte vi gå och titta på utställningen med Josef Frank-tyger. Det tänkte alla andra också och då struntade vi i att köa i evigheters evighet, amen, och tänkte gå och äta kulglass i stället. Då var glasskiosken inte öppen, men har jag bestämt mig för att äta glass så har jag och då ska man inte lägga hinder ivägen. En liten glasspinne spårades upp i slottsbutiken och efter väl förrättat värv var det dags att åka hem igen.

En väldigt fin dag blev det, trots avsaknad av rejäl glass, och så himla skönt att komma ut på lite utflykt!