I min gröna ungdom, när jag var lite mer intellektuell av mig, pluggade jag litteraturvetenskap. Då läste jag rätt mycket, nu läser jag mest stickmönster och recept. Men även om min litterära peak inträffade då någon gång på det glada 70-talet så läste jag aldrig Marcel Proust. Jag hade ingen som helst längtan efter att jobba mig igenom På spaning efter den tid som flytt, inte ens den sommar vi hyrde en lägenhet i Cabourg i Normandie, som tydligen Proust hade hemsökt. Om man pressade mig kunde jag för att ändå verka lite insatt mumla något om A la recherche du Temps Perdu.... Jag pratar inte franska. Heller. Det enda som fastnat är att den är orimligt lång och att han minns madeleinekakor.
Nu, i coronatider, tröstar man sig med det som finns tillhands. Som att baka till exempel. Och tänk, då blev jag orimligt sugen på att baka madeleinekakor. Så något spår har ändå litt.veten satt hos mig.
- Nu åker vi och köper en madeleineform ! upplyste jag maken om. Maken såg ut som om han inte skulle känna igen en madeleineform om den så hoppade upp och bet honom i näsan men följde godvilligt med. I första affären hade de inga, sa de beklagande. I affär nr 2 såg försäljaren frågande ut och sa -ääähhh.... madeleineform??. Jag förklarade att det är ungefär som en muffinsplåt, men att kakorna är snäckformade. - Det har vi inga, ajö. Svarade försäljaren.
När vi kom ut undrade maken troskyldigt om man inte kunde baka madeleiner i en muffinsplåt? - Jamen herredumilde, då blir de ju inte snäckformade! sa jag och sköt detta dumma förslag prompt i sank. Vad skulle Proust ha sagt? Muffinsformade madeleiner??!!
Nä minsann, här fick man beställa en form på nätet. Modern av sig som man är och sådär. Och under tiden roade jag mig med att baka rabarbermuffins i den muffinsplåt som jag ju faktiskt har. De var goda de också, om än inte så litterära av sig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.