Det börjar närma sig

 Jag har ju på gamla dagar blivit väldigt mycket mer relaxad i min inställning till julpyntande - vill man börja tidigt så gör man det, vill man inte så slipper man. Var och en får bli lycklig på sin fason tänker jag välvilligt. Man kan väl få njuta av ljus och förberedelser hela december om man vill. I år känns det som om man vill gå inför julförberedelserna maximalt, ut med spärrarna och go crazy! När allt annat är nerstängt så vill man åtminstone ha hela hemmet tindrande så att ögonen nästan går i kors. Ungefär som han den där pianisten Liberace i julpyntformat. More is more and less is a bore känns som att det kommer vara ett lagom tema. Jag försöker ju ändå bita ihop och hålla mig tills 1:e advent, nästa helg. "Snart..." säger jag till mig själv och håller självbehärskningen i strama tyglar. Idag gick det ändå inte riktigt, en ljusslinga fick åka upp på balkongen. Och en ljusslinga ute, det måste ju ändå vara legitimt? Ryktet säger att svärdottern redan klämt upp fyra ljusslingor i trädgården och då måtte väl en enda på balkongen vara helt ok?

Vi har en väldigt liten balkong, ca 1.10 x 2 meter - så varför jag köpte 9 meter ljusslinga vet jag inte riktigt? Men balkongen åker ner i januari och sen ska det bli nya och större balkonger så det blir nog bra ändå med en längre slinga. Det kommer inte att bli några jättebalkonger, det passar inte på ett 30-talshus, men lite mer sittvänliga - och lite mer nya, ibland kan det kännas lite nervöst att kliva ut på en 90-årig balkong där man inte vet hur fästena inne i väggen ser ut. 

Innan ljusslingan åkte upp var syrran och jag ute i Skrylle och tog en hundpromenad med kamouflagevovven. Det visade sig inte vara en alldeles originell idé, det vara rena lämmeltåget av folk som traskade runt i skogen. Kan det bara så att det där med covid-nedstängningar gör oss till ett alldeles väldigt hurtfriskt folk? Syrran, Loppan och jag vek dock av från allfartsvägarna och kunde traska fram lite mer ostört och då fick Loppan gå lös, vilket strängt talat nog inte är direkt tillåtet där. Men hon håller sig till oss och jagar inte så jag tycker att jag kan tillåta mig (och henne) denna civila olydnad. Uppenbarligen tyckte ordningsmakten annorlunda för rätt vad det var dånade det polishelikotrar över huvudet. Eller, för att inte överdriva, helikopter. I singular. Och när vi vek runt ett hörn stod det två polisbilar och lastade ut polishundar, och jag hann tänka att är det inte lite väl överdrivet - fast det var inte oss och vår civila olydnad de var efter förstod man när de bara drog iväg in i skogen. Efter vad, undrar man nyfiket. 

Vi har varit ute i naturen en del denna vecka, Loppan och jag. I onsdags var vi till exempel vid Övedskloster med syrran och där inhandlade jag en styck snögubbe. Ja inte i snö, herregud, en sån hade väl aldrig hållit sig, nej en i plysch är det. Loppan kastade längtansfulla blickar på snögubben, men jag känner att om den ska få ett långt och lyckligt liv bör det vara utom räckhåll för Loppans gaddar. Loppan bekantade sig dock med en plyschälg som stod på golvet och när älgen då rörde på sig gömde sig min modiga hund bakom mina ben. Jaja, älgar kan vara farliga djur, det har man ju hört.

Sen lämnade vi älgar och snögubbar åt sitt öde och körde ner till sjön och där kunde man springa så man blev rent suddig. Det var en sån där grå dag som ändå känns rätt mysig på något sätt och det blåste rätt bra så att vågorna rullade in. Syrran och jag sprang inte så mycket men vi plockade lite kottar till eventuella julprojekt. Var och en blir, som tidigare sagts, lycklig på sin fason.

Vi har också varit ute och traskat runt med Susanne och labbe-Lisa och när vi traskade över Revinge hed fick Loppan för sig att bekanta sig närmare med en tjur som stod där och rände iväg för att morsa på den. Det tyckte jag var en något dålig idé. Som tur var lyssnade hon (till slut) till mattes rop och vände och fräste tillbaka - lyckligtvis utan någon tjur i släptåg. Han höll dock ett vakande öga på oss när vi traskade vidare, medan jag höll förmaningstal för Loppan. Har hon glömt att hon inte när någon vallhund? Skallerormar är det ju hon ska ta, och lyckligtvis är sådana synnerligen sällsynt förekommande hos oss. Kreaturen som går lösa på Revinge hed ska hon lämna ifred, så det så.

Vi har också haft finbesök i helgen. Dottern och svärsonen behövde konsultera maken i någon fråga av torr karaktär, så Grynet och Pyret och jag drog oss ner i pysselrummet efter att ha klämt bulle och äpplesockerkaka. Där ritade vi och pärlade och målade och gjorde gemkedjor och rätt vad det var kom jag på att det var ju förfärligt länge sedan jag fick ta någon bild på dem. Då blev Pyret alldeles väldigt uppspelt och blev suddigare än en galopperande Loppa på stranden på de flesta bilderna och Grynet blev lite generad och ville inte direkt - och slipper man så klart.

Mellan utfärderna ut i spenaten tar vi våra promenader i Botan och spanar efter ekorrar, Loppan lever ständigt på hoppet att en vacker dag så kommer hon att få tag i en sån där liten rackare. Jag tror dock att om hon inte lär sig att klättra i träd så kommer ekorrarna nog att kunna känna sig helt säkra, maken till akrobater när de kastar sig mellan trädkronorna får man leta efter.

Nu, nu är det bara en vecka kvar till 1:e advent - och då blir det helt legitimt att baka saffransbullar och ösa fram adventsljusstakarna för att sen bara fylla på ända fram till jul. Jag är peppad!