Nu vill man ha det lite ombonat

 Nu när novembermörkret börjar falla så vill man liksom boa in sig. Det ska vara ombonat och mysigt, helst skulle man ju vilja ha en gigantisk öppen spis, gärna av engelsk-slotts-modell, där det brinner jättelika vedträn och där det ligger en hög med hundar som sover på den slitna, men makalöst dyra, äkta mattan framför den. Nu har man ju vare sig ett engelskt slott, en öppen spis eller en hög med hundar för den delen. En (1) hund, men av prima slag får jag ju ändå säga. Och då kan det ju faktiskt kvitta, det där med slott.

På dagarna vill man ju ändå vara ute och det är vi, Loppan och jag i sällskap med Susanne och labben Lisa. Då traskar vi runt i naturen och sen fikar vi med kaffe och hembakt, och det är en nog så viktig ingrediens i friluftslivet. Precis detta gjorde vi i fredags i höstsol och sen åkte vi hem, trötta och nöjda och vissa, som gjort en dubbel mollbergare rakt ner i en tämligen lerig göl fick duscha.

Nu är i alla fall sovrummet lite mer vinterbonat. Gardinerna är, efter sjuttielva mätningar, klara och jag tycker att det blev bra! Från att ha varit ett ljust och fint sommarsovrum blev det nu ett sånt där där man vill krypa ner i sängen med en ljudbok eller en fjollig julfilm på plattan (en svaghet jag har, som jag helst inte vill erkänna) innan man stämmer möte med Jon Blund. Eftersom jag drabbats av någon slags ordentlighetssyndrom på äldre dagar är de gamla gardinerna också tvättade och undanlagda för att tas fram till sommaren igen. I gamla dar hade jag skrynklat in dem i närmsta garderob och sedan letat ihärdigt efter dem innan de dykt upp i all sin skrynkliga och dammiga elegans. Man kan uppenbarligen lära gamla hundar sitta - och gamla tanter att inte trycka in saker i garderober. Åtminstone inte gardiner. Jag vill ju inte påstå att jag uppnått någon slags perfektion i den där ordentligheten.

När jag inte tvättar gardiner stickar jag små strumpor av restgarner med fleegle heel. Väldigt behändigt på ett sätt, för strumpan är klar när man maskat av vid tån, och man har inte kvar momentet med att pilla upp en instickad tråd och sticka en istickshäl, eller afterthought heel som vi trend-stickare säger. Och detta passar ju en sån som jag, som inte alltid har det bästa tålamodet. Å andra sidan är allt det där fleeglandet lite småpilligt, vilket ju inte heller direkt passar en otålig själ. Fast det blir ganska fint, så jag ger det nog några chanser till.

Jag har stickat färdigt min Kate cardigan också, OCH varit och köpt knappar till den. Dock är de inte isydda än, det finns ju gränser för hur ordentlig man orkar vara, så bildbevis på denna får vänta ett tag. Det är ju inte direkt vintergrader ute, så behovet av att klä sig i 2-trådigt rejält visjögarn är just nu inte så stort dessutom.

På söndag är det bara två veckor till advent, och då, då är det dags att börja förbereda julen!