Om Fröken Ur, zombier och kanelbullar

 Förra inlägget hette ju "höst" - ska detta då heta "vinter"? För nu är det ju vintertid, och jag får väl säga att det passerar rätt obemärkt förbi här numera. Förr, då grubblade man ju förvirrat, "hur var det nu? Skulle man tänka att man tog ut eller in grillen och är det då senare eller tidigare eller tvärtom?". Ja det fanns ju en nästan helt analog tid där man inte ens kunde titta på sin mobil och få Det Rätta Svaret! Man fick helt enkelt ringa Fröken Ur om man var osäker. Nu undrar man ju, lever hon fortfarande? Eller har hon pensionerat sig och lever livets glada dagar på sydligare breddgrader?

Men i vilket fall som helst så kom maken och jag på igår att det var väl den här helgen som klockan ska ställas om? Och jo, vi har fortfarande en analog köksklocka, för att inte tala om klockan på spisen. Så lite mackel är det ju, balansera på pallar och sådär. Vi kom dock fram till att det spelar liksom inte så stor roll nuförtiden. Vi lägger oss när vi känner för det, sover antingen gott eller är vakna någon timme mitt i natten, och sen sover vi så länge vi vill på morgonen. Det är inget jobb som tycker att man ska dyka upp ideligen, ideligen. Det är inga barn som vägrar att ställa om sin inre klocka. Vi har inga kor som ska mjölkas och den där vovven vi har, hon är rätt lätthanterlig och vill inte direkt ranta ut i arla morgonstund. I all synnerhet ville hon inte det imorse när det blåste och regnade. Inte matten heller.

Men nu har vi i alla fall varit ute och prasslat runt bland löven och tacksamt noterat att det slutat regna. Jag säger inte att det inte kommer att regna mer idag för det är rätt mörka moln när jag kikar ut genom fönstret, men vi lyckades ändå pricka in en oregnig promenad. Det känns nog mer höst ändå, får jag säga. Och eftersom det är höst får man ägna sig åt höstliga aktiviteter. Vara lite småsnuviga till exempel, men bara så där lagom så att det är mysigt att sitta inne och pyssla med sitt. För maken innebär det att titta på baseball och att göra kartlager. Tydligen måste de olika skiftena i Halmstads socknar passas in i en modern karta, och jag förstår då inte varför ingen kommit på detta tidigare? Men nu har maken tagit tag i det hela. Det är ordning och reda med den mannen. Själv har jag sytt kuddfodral och stickat lite och på spisen puttrar en högrevsgryta med sidfläsk och kantareller. Typisk höstmat känner jag.

Man kan ju inte leva av högrev allena tycker jag dock, så det är ju en himla tur att jag bakade kanelbullar igår. Högrev, kanelbullar och ett glas rött, då är höstmyset på topp känner jag. Nu blev jag lite tveksam här, ska jag lägga in en bild på mina kanelbullar? Jag har en känsla av att det passerat ett antal kanelbullebilder genom bloggens levnadsår (drygt 14, är det klokt det?!). Det kanske blir lite tjatigt? Känns lite fantasilöst? Men å andra sidan, tänker jag vidare, så är det ju ändå väldigt gott med kanelbullar och då kan de ju faktiskt få finnas med på bild än en gång.

Vad som inte kommer med på bild är zombier. Jo, för Lund invaderades uppenbarligen igår av hundratals zombier och det var ett himla tjohej. Maken och jag var inte så sugna på att gå ut, men vi hade ju sett att det snitslats en bana utanför vår port bland annat där det skulle springas ett "Run for your life"-lopp. Uppenbarligen räcker det inte med att löpa runt, man ska jagas av zombier också. Fast, okej, man lägger säkert på ett extra kol om man har en zombie i hasorna. I alla fall, tänkte maken och jag listigt, så kunde vi ju stå i fönstret och kika på när det rusades fram ute på gatan. Fast det var rätt misslyckat, inte minsta lilla zombie såg vi, det enda som var skräckinjagande var den dåliga kontrollen - löpare for runt överallt mitt ute i trafiken och det verkade inte vara någon som hejdade bilar och cyklister när löparna drog fram. Det kändes faktiskt farligare än att ha ett Frankensteins monster kutandes efter sig.

Lite så har vi det, nu när vintertiden gjort sitt intåg.

Höst

 Nu har den dragit igång för fullt, hösten. Vissa dagar är gyllengula och rostbruna och stilla och vackra. Andra dagar regnar det och blåser. Det har det gjort de senaste dagarna, men har vi brytt oss? Nix, det har vi inte gjort, för vi har ju haft annat som muntrat upp i tillvaron. Maken, Loppan och jag har nämligen varit i Halmstad och umgåtts med Kickan och Knyttet. Ja, föralldel, vi har umgåtts med deras föräldrar också, men det är liksom på på ett annat plan. Ett plan som inte innebär att man sitter på golvet och bygger med duplo eller bygger tågbana. Båda umgängena är lika angenäma, men det ena är mer slitsamt för knäna.

Vi har hämtat på förskolan och, som sagt, byggt med lego och suttit i lektältet och sjungit om vyssan lull - det har varit full sprutt hela tiden!

Knyttet såg först lite undrande ut - vad var nu det för seniora personer som dundrade in och utbrast i fjolliga ramsor om gosiga kinder och små, små fingrar? Vad är nu det för sätt att prata, såg man att hon tänkte. Men sen kom hon på, aha! det är ju farmor och farfar! Och farfar, han har minsann rasande intressanta hängslen som man kan pilla på.

Medan Knyttet och farfar ägnade sig åt klädesdetaljer gick Kickan, Loppan och jag in på rummet och byggde med lego. Vi byggde gungbrädor och glassar och det ena med det andra, och sen flyttade vi in i lektältet. Även farmor som är mycket svag för sina barnbarn och därför går med på att knyckla ihop sig i diverse icke så bekväma ställningar. Farmor tänker lite listigt att när hon blir gammal och gaggig(are) så kommer flickorna att se på det med milt överseende och komma ihåg att hon ändå vek ihop sig som ett dragspel och satt i lektält, och allt pyssel och allt annat roligt vi haft - och har! Och då har de överseende med att tanten börjar bli virrig.

Och inte bara farmor, ånej, även farfar vecklar ihop sig och sitter på golvet och bygger tågbana (även om jag inte tror att Trafikverket kommer att headhunta honom som banbyggare , för rätt vad det var så tog rälsen bara slut - men förresten, vem litar ändå på vad Trafikverket tycker?)

Byggde vi inte på höjden, ja då byggde vi på längden. Går precis lika bra! Knyttet hon är ju fortfarande lite för liten för att bygga med klossar, hon har ju mest kommit till att greppa prassliga saker och möjligen farfars hängslen, så hon och farfar ägnade sig lite åt att stå. Ja nu är det ju så att farfar, han behärskar konsten att stå till fullo, men för Knyttet är det en ny och angenäm upplevelse.

När man hade ägnat sig åt att stå ett tag, ja då blir man så trött så då får man ta igen sig en stund i farmors famn. Jobbigt ju, att vara elitgymnast!

Och sen, alldeles för snart, var det dags att vinka farväl till mamma och hennes flickor för det var ett tradigt möte i bostadsföreningen som väntade. Inte alls lika roligt som att leka med barnbarn, men ganska nödvändigt ändå. Pappa, han var på jobbet när vi åkte, så honom kunde vi inte vinka till. Däremot vinkade vi ihärdigt från bilen när vi körde, och snart hoppas vi att flickorna ska vinka välkommen när vi kommer nästa gång.

Här är ingen kvinnokraft förspilld

Det heter ju så ibland, när man pratar om alla dessa kvinnor (och en eller annan Gustav till kung) som broderat och stickat och virkat och haft sig, ja då är det lätt hänt att man fnyser och muttrar om "förspilld kvinnokraft". Däremot hör man sällan talas om "förspilld manskraft" när det gäller mer förment manliga grejer där man går loss med såg och hammare. Själv tycker jag att allt har väl sitt värde, om det så är korstygngsbroderier eller hemsvarvade snusdosor.

Men varför tjatar jag nu om detta? Jo för att jag har plockat fram en tröja som min mamma stickade åt sonen när han var en liten parvel på en 11 år sådär. Vi kallade den "tidningströjan", inte för att den var tunn som tidningspapper, utan för att mönstret var en norsk OS-artikel om slalom och längdåkning och det ena med det andra. Fast det stod ju på norska då, men man förstod ju vad som åsyftades. Himla praktiskt var det också, för när vi var i fjällen och sonen fräste iväg och man undrade lite var han var, så kunde man haffa vem som helst och undra om de möjligen sett en tidning susa förbi?

Sen växte sonen ur tröjan och jag stoppade undan den. Men nu är den framplockad igen, och jag har tvättat den och lagat ett par maskor som hade släppt. När jag satt där och lagade så kände jag mig nästan lite sentimental - tänk att min mamma stickade varenda liten maska 1996 och de finns kvar, och nu sitter jag här närmre 30 år senare och fixar till tröjan. Förvisso är den ju för stor ännu till Kickan men så fort som åren går så är det snart hon som susar runt i pisterna, kanske iförd den tröja som farmorsmor stickade.

När jag satt där och pillade insåg jag att mamma dessutom stickat fel, något jag inte sett tidigare; texten är samma på fram- och baksida och "langrenn" ska det ju stå - men si, det gör det inte på framsidan. Men vad gör väl det, hantverk behöver ju inte vara perfekt, och jag tycker nog att det gör tröjan ännu bättre - och framför allt känner jag ett närmare släktskap med mamma, för jag, som gärna är lite hoppsan-hejsan, har oftast något lite fel här eller där i mina stickalster.  Precis som det ska vara, för man ska inte vara helt perfekt i sitt handarbete sägas det (vilket ju är tur för undertecknad). Då kunde man lika gärna köpa något maskinstickat. Jag hade ju kunnat fixa till det med maskstygn - men det tänker jag inte göra för det här är ju ändå en del av tröjans historia.  Jag undrar vad mamma hade tänkt om hon vetat att all den omsorg hon lade ner när hon stickade till sin lille dotterson finns kvar som ett mycket påtagligt minne? Hon hade säkert blivit glad, för det blir man ju om det man lagt så mycket möda och kärlek på uppskattas. 

Så det här är verkligen så långt man kan komma från något förspillt, vore det så kvinno- eller manskraft.

Loppan är lite i chock

 Fredagar ska ju vara lugna fina dagar. Förr, när det förvärvsarbetades å det gruvligaste, så rände ju förvisso matten upp i ottan och susade iväg till jobbet. Men det var rätt många år sedan nu, och alla har vant sig vid att man vaknar lugnt och fint och liksom smyger sig igång. Man vill inte starta dagen med en käftsmäll, man vill mjukt och fint dra igång maskineriet. Och 99 gånger av hundra är det matte som smyger igång först medan hussen först ska lyssna på nyheterna. Ibland flera gånger för det kan hända att han slumrat sig igenom första gången. Och andra, för den delen.

Så döm om Loppans förvåning när det började plinga och prata redan kl 06.15 imorse när såväl mattes mobil som husses klockradio drog igång (jajamen, här håller vi oss till gamla beprövade apparater, låta sig väckas av en fjantig mobilsignal? Skulle inte tro det, tänker maken och vårdar sin klockradio ömt. Det är därför man på söndagar kan få sig lite Naturmorgon till livs och lära sig om pippisar och insekter och det ena med det andra, medan man ligger i halvdvala. Himla praktiskt ju, kunskap genom någon form av osmos, kan man säga). Nu kom jag visst lite på avvägar här, lätt hänt.

Okej, vi lämnar Naturmorgon åt sitt öde och fördjupar oss mer i Loppans sinnesstämning när någon vid stupid o'clock börjar dra igång dagens slit och släp - och till hennes ytterligare förvåning är det hussen som svingar sina lurviga över sängkanten och ilar ut i badrummet. Loppan slår sig för pannan och går och gömmer sig i vardagsrummet där hon också har en hundbädd. Hon måste vara sjuk och se syner, tror jag hon tänker. Bäst att bädda ner sig och sova ett tag till, så kanske livet återgår till det normala.

Men maken ilar iväg till Bilia för att få uträttat något av teknisk natur med bilen, medan matten tar det lite lugnare. Fast nu var jag ju ändå är vaken, så visst, före klockan 7 så var diskmaskinen tömd och tvätten i tvättmaskinen. Sen traskade vi ut i en arlare morgon än normalt och frös så att vi hoppade, trots att yllevantarna kommit fram. Det är läge nu att ha på sig sin Moby sweater, och det är ju i och för sig en god sak.

Nu slumrar Loppan lite igen, medan maken tittar på baseball och matten bloggar. Jag tror att hon är rätt nöjd med att livet återgått till det normala. Det tror jag maken är också, han är inte heller en entusiastisk anhängare av att störta upp innan hanen galit.

På tal om frysa, så var det precis vad maken och jag gjorde lite igår när vi åkte till golfbanan. Synnerligen friska vindar blåste, men iförd mössa och vintervantar gick det bra ändå. Lite märkligt tyckte vi det var - maken och jag tycker det är rätt gemytligt att spela med varandra utan sällskap, men hela säsongen har det varit nästan omöjligt att få till, för det har bokat in sig diverse andra spelare i vår boll ideligen, ideligen. Emellanåt väldigt trevliga, jodå, emellanåt mer av kalibern att man önskat dem dit pepparn växer, för det måste väl ändå vara rätt långt borta? Men tänk, bara för att det initialt regnade lite, blåste massor av sekundmeter och var 6 fjuttiga grader varmt så var det helt tomt på banan? Veklingar, tänkte vi självbelåtet och blåste oss runt 9 hål. Sen fick det räcka. I all synnerhet räckte det eftersom jag tvålade till maken, och vem vet hur det hade gått om vi spelat 18 hål? Bäst att sluta medan man är på topp.

(Nu kan man ju undra varför jag valt att lägga in ett foto på en Queen of Sweden-ros? Tja, jag har inget annat foto som kan illustrera detta inlägg eftersom jag försumligt nog inte tog ett foto när maken skuttade ur sängen och jag tycker det ser lite fjuttigt ut utan bild - och en ros är ju aldrig fel ändå).

Ta det lite lugnt

Som Loppan, till exempel. Här ligger hon och tar igen sig efter morgonens valpmöte i Botan. När vi var på väg in genom grinden så kom det en valp skuttandes. Eftersom vi kände igen valpens husse stannade vi för att hälsa - vem vill inte hälsa på en valp?! Först vågade valpen inte alls hälsa på Skäggiga Damen (för att klargöra; nu menar jag inte mig själv)  trots att hon stod så fint och stilla, men efter ett tag vågade han hälsa så inihoppsan mycket att Loppan tog betäckning bakom mattes ben och muttrade valpar - suck!!! för sig själv. Loppan är mycket tolerant mot valpar, men har uppenbarligen glömt hur helikopteraktig en sån där liten rackare är, trots att hon själv var synnerligen studsig som valp. Till slut trasslade dock hussen ut valpen, sig själv, cykeln och mig ur kopplet och gick vidare med sin bedårande lille hund.

Loppan och jag, vi hälsade på andra, lite mognare hundar. Som lille Urax och lockige Sam som man bara måste pussa på, trots att han är strängt upptagen med att bära mattes handske i munnen.

Botan i höstskrud, det är minsann ingen brist på färgprakt då heller. Kolla bara junimagnolian (Magnolia hypoleuca, som vi som fotograferat av namnskylten säger och ser viktiga ut), till exempel -  fantastisk när den blommar men bladen går ju inte av för hackor nu heller tycker jag. 

Och kolla mangolden, den står där och ger begreppet "julröd" ett ansikte. Om nu mangold har ansikte, det kan man ju diskutera. Vackert röd, det är den i alla fall, och det kan ingen säga emot.

Vad gäller färgprakt då ståtar min egen armbåge i en tjusig brun/grön/gul/lila nyans. Det är makens fel. Ja tro nu inte att maken är hustrumisshandlare, det vill jag verkligen inte påskina, men det var han som valde rutt för vår kvällspromenad i mörkret häromkvällen. Då noterade jag inte att ett byggbolag behagat belamra trottoaren med en nerplockad byggnadsställning och stod därför på näsan (eller rättare sagt; armbågen) med schwung men inte med elegans. Så på sätt och vis är det makens fel, men mest är det byggbolagets fel, för jag tycker nog att man kan spärra av en trottoar om man nu måste lägga en massa vasst järnbråte där.

Loppan och jag, vi har ägnat oss lite åt att lära Loppan "kryp" de senaste dagarna, och jag blir lite road när jag noterar hur olika hon och salig Huliganen är i personlighet. Jag lägger Loppan ner och lockar med en bit godis framför nosen, som hon får så snart hon sträckt nosen mot den. Jag ser hur Loppan tänker "vilket bra trick, lätt som en plätt! ligga här och bli matad med godis, det fixar väl jag!". Men sen drar jag godisbiten framåt och Loppan reser sig för att knalla efter den. Men då drar snåla matten undan godisen och säger "ligg" igen och Loppan dimper ner. Hon tänker. Det är uppenbarligen inte bara att få godisen stoppad i sig när man ligger ner, men vad vill den där matten egentligen? Och när Loppan inte riktigt vet vad matte vill, ja då avvaktar hon. Huliganen, i samma prekära situtation, han drog ju igång hela arsenalen av åtgärder, allt under ett ihärdigt gapande på matte att "ro hit med godisen, och det pronto!". Loppan, hon avvaktar. Så småningom sträcker hon sig längre och längre och då jublar matten och det blir belöning. Allt går liksom tyst och lugnt till. Det är helt annorlunda att träna de där två, så även matten får tänka till lite.

På kvällen dricker vi vårt kvällste, och jag vet inte riktigt hur det har kommit sig, men det har blivit så att om vi dricker te, ja då ska Loppan ha en liten kvällsgodisbit. Eller två. (Det kan vara så att det är inte bara matte som tränar Loppan, Loppan har nog tränat matten på sitt sätt).  Hon får först den ena och sen kommer jag på att jag kan ju göra som jag gjorde med Huliganen när jag skulle lära honom tålamod och inte buffla sig fram; jag lade godisen i handen, knöt den och sträckte sen fram handen med godisbiten dold. I det läget kastade sig Huliganen över min hand och använde tänderna till att, i och för sig ganska försiktigt, bända upp mina fingrar. Loppan? Hon nosar på min hand och sen tittar hon på mig och sätter sig att vänta tills matte kommer på att hoppsan, hejsan hon har visst glömt att öppna handen?

Det är roligt, det där med att ha (haft) två så olika, men lika roliga hundar.

Och Loppan, hon har nu övergått till att använda husse som huvudkudde och snarkar lugnt vidare. Men snart ska vi iväg till Staffanstorp och träffa Kristina och då kommer Loppan att bli jätteglad och ivrig!

Ömsom vin, ömsom vatten

 Mest vatten, faktiskt. Dels för att maken och jag kör lite återhållsamhet dietmässigt och nog för att vin är gott, men det innehåller en hel del kalorier. Trots att det är rinnande, vem kunde trott det? Så det blir mest vatten och te och sånt och det går ju det med. 

Sen har det varit lite vattenmässigt även i överförd bemärkelse - dagar med huvudvärk, den sista slängen av den inflammerade käkleden, även om den sköter sig ganska bra och sen, som kronan på verket, ett sår vid ögat som jag om ett litet tag ska uppsöka distriktssköterskan Erik för att få hjälp med.

Det här låter ju tämligen dystert, men så är det minsann inte hela tiden! Ånej, har man sin make, sin hund och sin stickning så klarar man sig långt.

I söndags var Loppan och jag ute i Skrylle, och när man såg träden kan man tro att det är vår. Men det är det inte, och alltså lagade jag en värmande viltgryta och bakade en fransk äpplekaka, för är det höst (och pre-dietåterhållsamhet) så är det precis vad som behövs. Väldigt lämpligt dessutom, för på kvällen kom Grynet och Pyret med vidhängande föräldrar och åt kvällsmat. Mormor hade varit på hugget och köpt lite ny playdoh-lera så flickorna var väldigt sysselsatta när de inte petade i sig kvällsmat.

En väldigt trevlig kväll var det, och måndagen gick inte av för hackor, den heller.Då samlades nämligen ett gäng små och taggade hundar på lite hooperträning på Lunds BK. Det kan väl hända att hundarna fick för sig att det var playdate och inledde med att leka hela-havet-stormar med många decibel, men så småningom blev det ändå ränt runt lite på banan.

Lilla Enya var också med och hon var på hugget rejält. Det där med hooper, det var minsann pin livat om man frågade henne. Hon var så snabb att hon inte fastnade på bild.

Vad mer har hänt? Jo, maken, Loppan och jag tog en tur till Alnarpsparken. Där finns många gamla, knotiga vackra träd och då måste man fotografera, i alla fall om man är så svag för träd som jag är.

Tycker jag, då. Loppan undrar mest vad jag håller på med? Fotografera träd? När man har en sån gullig vovve i sin närhet? Det har hon ju rätt i, förstås.

Ett annat glädjeämne är ju att garnet jag beställde för länge sedan har kommit! Ja, det skulle kommit långt tidigare till garnbutiken i Staffanstorp, men Postnord hade behagat förlägga paketet. Typiskt Postnord. De är nog inte så handarbetsintresserade. Men nu, nu kom garnet och jag ilade till Staffanstorp för att lösa ut det.

Nu har vi börjat en lång och glädjefull tillvaro tillsammans. En Champagne cardigan ska det bli, och det känns väl alldeles rätt att börja med den en fredag. Även om det blir vatten i dag också. Åh, jag ser fram emot att linda in mig i en härligt brun och varm kofta framöver. När det nu månde bliva, det är rätt många nya sticktekniker (för mig i alla fall) inblandade. Ska bli jätteroligt!

Men nu, nu väntar snart Erik på mig och mitt öga, så nu får det minsann vara färdigbloggat för den här gången.

Nu är vi igång!

 

Med det höstiga, alltså. Imorse när Loppan och jag tog vår lilla morgonsväng i Botan var det 7 friska grader och jag tycker nog att det är ganska skönt ändå. Var sak har sin tid - och nu är vi på gång att gå in i Yllets tid. Jajamensan, jag är igång med vantstickandet, fattas bara!

I stort sett varje morgon tar vi första rundan i Botan, när man nu har en finfin botanisk trädgård utanför knuten så vore det väl dumt att inte få sin klorofyllfix direkt på morgonen? Häromdagen hoppade jag dock förbluffat till, ja jag kände att adrenalinet började fräsa runt i blodådrorna, för vad såg jag? Jo att någon helt ogenerat stod och klippte av dahlior i den fina dahliarabatten. Jodå, visst dagdrömmer jag ibland om att man ska komma där en morgon och se en skylt där det står "plocka dig gärna en liten bukett", men även jag inser att det är liksom mest fria fantasier. Man får överhuvudtaget inte plocka med sig något från en botanisk trädgård. Inga pinnar, inga fröer, inga sticklingar, no nothing helt enkelt - det var därför adrenalinet började svalla när jag tog denna ogenererade dahliatjuv in flagranti så att säga.

Mannen i fråga log dock vänligt och berättade att han var inte vilken blomtjyv som helst, han var anställd i Botan - och nu var det ju så att Lunds universitet minsann fick sin första nobelpristagare i fysik, nämligen Anne l'Huillier (jodå, jag erkänner; jag fick googla hur man stavar namnet) och nu skulle det firas på universitetet och då, ja då gick man faktiskt loss med sekatören i Botan. Rimligt, ändå kan jag tycka. Nog kan Anne vara värd lite lokal blomprakt.

Nu är det ju så att det är inte den enda pristagaren här i Lund nu i veckan, nej minsann.

I måndags var det avslutningstävling i Hooper och vem var det som gick och vann, om inte min lilla Loppa? Nu ska man säga att hela det lilla hundgänget var helt spralliga och for som popcorn över planen och för det mesta inte hade en tanke på att det var tävlingsdags så det var lite otippat. Men trots att det poppade även lite i Loppan tog hon sig igenom hela banan, alla hinder från rätt håll och utan att avvika och på hyfsad tid dessutom, och då får man pris. Ja nu är det så bra att alla får pris, både hundar och förare och det är väl en utmärkt ordning tycker jag. Loppans pris finns inte på bild för den tuggade i sig snabbare än en gris hinner blinka, men matte valde med omsorg detta pris. För just så är det matte tänker om sin Loppa. Och eftersom Loppan är en generös natur så tycker hon att även fysik-Anne kan få ta åt sig av budskapet på kexchokladet.

Så visst har Lund haft anledning att fira i veckan!

Men så här kan vi ju inte ha det

 Bloggen - utan foton? Nog för att jag är ett fan av det skrivna (och talade, för den delen) ordet, men när man nu har en blogg så kan man väl peta in ett eller annat foto kan man ju tycka.

Jag lade pannan i djupa veck. Nu har jag ju i och för sig redan veck, både i pannan som på andra ställen i ansiktet, men djupaRE då. Vad skulle jag kunna pryda ett litet inlägg med grubblade jag?Men lösningen låg ju faktiskt där på mattan och stirrade mig i ögonen med en blick som sa "att nu tycker jag faktiskt att det är dags för en liten promenad, hörredu". Problem solved.

Alltså greppade jag Loppan och maken och rände ut i den närbelägna nationalparken som skryter med att den är Sveriges minsta nationalpark. Den är inte en park som förhäver sig och tycker att störst är bäst och sånt prål, nej, liten men naggande god är dess paroll. 

Så voila! Loppan ute i Sveriges Minsta Nationalpark! Jag medger att det inte är direkt omvälvande att se bilder på Loppan balanserades på diverse bråte som man finner i skogen, men nog blir man glad ändå av att se hennes rufsiga nuna? Hon ser förvisso lite sorgmodig ut på fotot, men lita på mig; inombords var detta en mycket glad Loppa.

För säkerhets skull, för att man inte ska tro att bloggen omvandlats till en dystopisk skrift av svartsyntaste slag som fnyser föraktfullt åt frivoliteter i stil med lättsamma foton med hundinslag så slänger jag in ett foto till, av Loppan och maken i ovannämnda nationalpark. Ja maken är ju ingen hund, men han är tämligen lättsam av sig. Om han inte har datorstrul så klart, men vem är lättsam i sådana situationer?