Höst

 Nu har den dragit igång för fullt, hösten. Vissa dagar är gyllengula och rostbruna och stilla och vackra. Andra dagar regnar det och blåser. Det har det gjort de senaste dagarna, men har vi brytt oss? Nix, det har vi inte gjort, för vi har ju haft annat som muntrat upp i tillvaron. Maken, Loppan och jag har nämligen varit i Halmstad och umgåtts med Kickan och Knyttet. Ja, föralldel, vi har umgåtts med deras föräldrar också, men det är liksom på på ett annat plan. Ett plan som inte innebär att man sitter på golvet och bygger med duplo eller bygger tågbana. Båda umgängena är lika angenäma, men det ena är mer slitsamt för knäna.

Vi har hämtat på förskolan och, som sagt, byggt med lego och suttit i lektältet och sjungit om vyssan lull - det har varit full sprutt hela tiden!

Knyttet såg först lite undrande ut - vad var nu det för seniora personer som dundrade in och utbrast i fjolliga ramsor om gosiga kinder och små, små fingrar? Vad är nu det för sätt att prata, såg man att hon tänkte. Men sen kom hon på, aha! det är ju farmor och farfar! Och farfar, han har minsann rasande intressanta hängslen som man kan pilla på.

Medan Knyttet och farfar ägnade sig åt klädesdetaljer gick Kickan, Loppan och jag in på rummet och byggde med lego. Vi byggde gungbrädor och glassar och det ena med det andra, och sen flyttade vi in i lektältet. Även farmor som är mycket svag för sina barnbarn och därför går med på att knyckla ihop sig i diverse icke så bekväma ställningar. Farmor tänker lite listigt att när hon blir gammal och gaggig(are) så kommer flickorna att se på det med milt överseende och komma ihåg att hon ändå vek ihop sig som ett dragspel och satt i lektält, och allt pyssel och allt annat roligt vi haft - och har! Och då har de överseende med att tanten börjar bli virrig.

Och inte bara farmor, ånej, även farfar vecklar ihop sig och sitter på golvet och bygger tågbana (även om jag inte tror att Trafikverket kommer att headhunta honom som banbyggare , för rätt vad det var så tog rälsen bara slut - men förresten, vem litar ändå på vad Trafikverket tycker?)

Byggde vi inte på höjden, ja då byggde vi på längden. Går precis lika bra! Knyttet hon är ju fortfarande lite för liten för att bygga med klossar, hon har ju mest kommit till att greppa prassliga saker och möjligen farfars hängslen, så hon och farfar ägnade sig lite åt att stå. Ja nu är det ju så att farfar, han behärskar konsten att stå till fullo, men för Knyttet är det en ny och angenäm upplevelse.

När man hade ägnat sig åt att stå ett tag, ja då blir man så trött så då får man ta igen sig en stund i farmors famn. Jobbigt ju, att vara elitgymnast!

Och sen, alldeles för snart, var det dags att vinka farväl till mamma och hennes flickor för det var ett tradigt möte i bostadsföreningen som väntade. Inte alls lika roligt som att leka med barnbarn, men ganska nödvändigt ändå. Pappa, han var på jobbet när vi åkte, så honom kunde vi inte vinka till. Däremot vinkade vi ihärdigt från bilen när vi körde, och snart hoppas vi att flickorna ska vinka välkommen när vi kommer nästa gång.