Ta det lite lugnt

Som Loppan, till exempel. Här ligger hon och tar igen sig efter morgonens valpmöte i Botan. När vi var på väg in genom grinden så kom det en valp skuttandes. Eftersom vi kände igen valpens husse stannade vi för att hälsa - vem vill inte hälsa på en valp?! Först vågade valpen inte alls hälsa på Skäggiga Damen (för att klargöra; nu menar jag inte mig själv)  trots att hon stod så fint och stilla, men efter ett tag vågade han hälsa så inihoppsan mycket att Loppan tog betäckning bakom mattes ben och muttrade valpar - suck!!! för sig själv. Loppan är mycket tolerant mot valpar, men har uppenbarligen glömt hur helikopteraktig en sån där liten rackare är, trots att hon själv var synnerligen studsig som valp. Till slut trasslade dock hussen ut valpen, sig själv, cykeln och mig ur kopplet och gick vidare med sin bedårande lille hund.

Loppan och jag, vi hälsade på andra, lite mognare hundar. Som lille Urax och lockige Sam som man bara måste pussa på, trots att han är strängt upptagen med att bära mattes handske i munnen.

Botan i höstskrud, det är minsann ingen brist på färgprakt då heller. Kolla bara junimagnolian (Magnolia hypoleuca, som vi som fotograferat av namnskylten säger och ser viktiga ut), till exempel -  fantastisk när den blommar men bladen går ju inte av för hackor nu heller tycker jag. 

Och kolla mangolden, den står där och ger begreppet "julröd" ett ansikte. Om nu mangold har ansikte, det kan man ju diskutera. Vackert röd, det är den i alla fall, och det kan ingen säga emot.

Vad gäller färgprakt då ståtar min egen armbåge i en tjusig brun/grön/gul/lila nyans. Det är makens fel. Ja tro nu inte att maken är hustrumisshandlare, det vill jag verkligen inte påskina, men det var han som valde rutt för vår kvällspromenad i mörkret häromkvällen. Då noterade jag inte att ett byggbolag behagat belamra trottoaren med en nerplockad byggnadsställning och stod därför på näsan (eller rättare sagt; armbågen) med schwung men inte med elegans. Så på sätt och vis är det makens fel, men mest är det byggbolagets fel, för jag tycker nog att man kan spärra av en trottoar om man nu måste lägga en massa vasst järnbråte där.

Loppan och jag, vi har ägnat oss lite åt att lära Loppan "kryp" de senaste dagarna, och jag blir lite road när jag noterar hur olika hon och salig Huliganen är i personlighet. Jag lägger Loppan ner och lockar med en bit godis framför nosen, som hon får så snart hon sträckt nosen mot den. Jag ser hur Loppan tänker "vilket bra trick, lätt som en plätt! ligga här och bli matad med godis, det fixar väl jag!". Men sen drar jag godisbiten framåt och Loppan reser sig för att knalla efter den. Men då drar snåla matten undan godisen och säger "ligg" igen och Loppan dimper ner. Hon tänker. Det är uppenbarligen inte bara att få godisen stoppad i sig när man ligger ner, men vad vill den där matten egentligen? Och när Loppan inte riktigt vet vad matte vill, ja då avvaktar hon. Huliganen, i samma prekära situtation, han drog ju igång hela arsenalen av åtgärder, allt under ett ihärdigt gapande på matte att "ro hit med godisen, och det pronto!". Loppan, hon avvaktar. Så småningom sträcker hon sig längre och längre och då jublar matten och det blir belöning. Allt går liksom tyst och lugnt till. Det är helt annorlunda att träna de där två, så även matten får tänka till lite.

På kvällen dricker vi vårt kvällste, och jag vet inte riktigt hur det har kommit sig, men det har blivit så att om vi dricker te, ja då ska Loppan ha en liten kvällsgodisbit. Eller två. (Det kan vara så att det är inte bara matte som tränar Loppan, Loppan har nog tränat matten på sitt sätt).  Hon får först den ena och sen kommer jag på att jag kan ju göra som jag gjorde med Huliganen när jag skulle lära honom tålamod och inte buffla sig fram; jag lade godisen i handen, knöt den och sträckte sen fram handen med godisbiten dold. I det läget kastade sig Huliganen över min hand och använde tänderna till att, i och för sig ganska försiktigt, bända upp mina fingrar. Loppan? Hon nosar på min hand och sen tittar hon på mig och sätter sig att vänta tills matte kommer på att hoppsan, hejsan hon har visst glömt att öppna handen?

Det är roligt, det där med att ha (haft) två så olika, men lika roliga hundar.

Och Loppan, hon har nu övergått till att använda husse som huvudkudde och snarkar lugnt vidare. Men snart ska vi iväg till Staffanstorp och träffa Kristina och då kommer Loppan att bli jätteglad och ivrig!