Winter wonderland. Med fön.

 Vi vaknade till ett riktigt vinterlandskap; någon liten minusgrad, en massa snö och kanske inte direkt sol, men ändå en liten ljusglimt någonstans. Sånt kan inte slösas bort!

- Vakna slöfock! sa jag till Loppan, - nu ska vi ut i vinterlandskapet och ha kul! Loppan var inte den som var nödbedd, utan hon stod parat och såg noga till att det kom med hundgodis också när jag packade ryggsäcken. Himla tur att jag bakade saffransbullar häromdagen! Jag klappade mig själv på axeln och tänkte att jag är minsann en rejäl och förutseende husmor, en sån som inser när det är hög tid att baka saffransbullar. Sen drog vi ut till golfbanan tillsammans med Susanne och Lisa. Stackars Sally hade blivit halt under helgens jakt så hon fick inte följa med. 

Inte en golfare så långt ögat nådde, bara en eller annan längdskidåkare som nu hastat ut till banan med laggarna. Här i Skåne gäller det att passa på. Vi hade inga skidor under fötterna/tassarna (stryk det som ej önskas) och det var kanske lika bra det. Himla hala grejer, de där längdskidorna. Möjligen hade Loppan önskat sig en liten pulka eller så, för trots ett par minusgrader var snön avgjort kram. Och då bildas det fullt av snöbollar på Loppans ben och mage och mustasch och allt vad det är. Hon gick lite som John Wayne i en gammal westernfilm, och undra på att man blir lite hjulbent när man har rejäla snöbollar mellan bakbenen.

Men Loppan och Lisa for ändå fram som skottspolar över fairway medan Susanne och jag pulsade efter i lite mer maklig takt. Själv har jag precis varit förkyld och flåset är väl inte direkt av prima slag, och Susanne hade just drabbats av en förkylning så pulsande i lagom takt var precis lagom. Hundarna motionerade sig ju rejält ändå.

Sen var det väldigt skönt att dricka en kopp kaffe, äta en saffransbulle och njuta av vinterlivet. Hundarna fick inga saffransbullar utan fick leta utslängt hundgodis i snön och det tyckte de nog var lika bra det. Själv föredrar jag saffransbulle. Så småningom var kaffet urdrucket, saffransbullarna och havrekakorna var slut och det började bli lite kyligt att sitta där, så då åkte vi hem igen.

Hem till vår fön, för att avsnöbollifiera Loppan. Det behövdes. Jag tror att det är tur att det nog inte är så mycket kramsnö i Australien, för lite opraktiskt är det att ha hela underredet fullt med isiga snöbollar. En väldigt bra inledning på den här torsdagen var det hur som helst!

Tron på mänskligheten

 Ibland är det svårt att upprätthålla sin allmänna positiva inställning till sina medmänniskor. Alldeles även om man bortser från ärkeidioter och krigshetsare och klimatförnekare och sådana, det finns ju även andra mindre nötter i ens omgivning som får en att åtminstone tillfälligt överge sin allmänna love-peace-and-understanding-inställning. Man kan känna sig mer som en ettrig piraya, eller en synnerligen sur björn som väckts ur sitt ide.

Fast sen finns det ju de andra också. Till exempel när en p-vakt säger att "jamen om nu någon tagit din plats som du faktiskt betalt för så får du står här trots att det inte finns en parkeringsruta här". Såna små exempel. (Fast detta exempel inbegriper ju även lite vrålsur-björn-känslor som infinner sig när man kommer en mörk och regnig kväll och bara vill parkera och ta sin voffsing och gå hem och ens p-plats är ockuperad).

Det är ju också så att vi är väldigt lyckligt lottade när det gäller familjen; man andas lite om att ojdå, nu ska det bäras grejer både här och där, och vips så rycker de mangrant ut och bär så att svetten lackar. Det höj-och-sänkbara bordet som bars ner i pysselrummet för några år sedan bärs nu upp igen, medan det mindre bordet som köptes till pigkammaren bärs ner till pysselrummet - bara för att sedan bäras ut därifrån igen.

Nu kan man ju med visst fog undra varför våra bord valsar runt på detta oregerliga sätt? Har vi gripits av något slags skrivbordsmani? Nej, det är inte fallet. Det är så att nu är Pysselrummets saga all. Åtminstone som pysselrum gissar jag. Där nere är det nu tämligen tomt, jo för svärsonen var här igår och hjälpte maken att kånka bokhyllor och böcker och stolar och skrivbord (sic!) och lite av varje ut till en flyttbil. Kvar på golvet ligger ett och annat inblåst löv och en eller annan pärla som minner om svunna pysselstunder.

Det är nämligen så att makens bokhyllor är sprängfulla. Vad göra? Maken lade pannan i djupa veck och kläckte idén om att det kanske vore läge att köpa en lägenhet (till)? Först hickade jag till, men sen insåg jag att det vore ju en lysande idé! Lite miljöombyte är ju aldrig fel, och sommarstuga är inte något som vi vill ha - nej en liten trevlig lägenhet på bra läge med närhet till kanelbullar, hav, fin natur och gärna ett barnbarn eller två (och deras föräldrar såklart), det vore väl himla bra. Som grädde på moset blir det nu, i alla fall initialt, ytterligare 20 hyllmeter att placera böcker på. I Halmstad. Lägenhet är införskaffad med inflyttning i början av 2024, bokhyllor beställda och själva har jag gripits av Acutionetdjävulen och ropat in servis och bestick och, innan jag hann hejda mig, lite härligt röda glasprylar av Monica Bratt. Oj så lätt det är att scrolla runt bland alla auktionsföremål och tänka att "en sån!....eller en sån!" - men nu ska vi ta det lite lugnt tror jag, tills vi faktiskt fått lägenheten.

Dock så skulle ju pysselrummet tömmas, för det ska lämnas vid årsskiftet. Så när svärsonen kånkat ut och vi kört grejerna till Halmstad, ja då ryckte sonen ut och kånkade in i källarförrådet till lägenheten som vi snällt nog fått tillåtelse att utnyttja. Medan maken och sonen kånkade bokhyllor etc (se ovan), ja då stod jag och pratade med säljaren så länge. Någon skulle ju göra det. En sak bar jag dock in, min provdocka som nu ska bli Halmstadbo. 

Men så imorse kom ett sms med ett foto; är den här er månne? Den hade tydligen blivit stående utanför porten och en granne hade sett den och undrat, så nu tog säljaren handlingskraftigt tag i foten till provdockan som jag uppenbarligen glömt när vi hade det så trevligt och pratade om ditt och datt.

Så det finns väldigt snälla människor och det känns ju himla bra får jag säga. Och någon gång i januari blir vi Halmstadbor på deltid och då flyttar vi in, maken, Loppan, jag och mina röda Monica Bratt-glasgrunkor. (och vad jag nu mer kan ha hunnit skaffa innan dess...). Under tiden får jag öva på att prata utan 'r'; tåata, boata och sånt. Det blir fint!

Bland spindlar och snömodd

 Det låter ju som om man kanske haft ganska besvärliga dagar, vare sig snömodd eller spindlar tillhör ju livets höjdpunkter - men då tror man fel!

Maken och jag drog till Halmstad. Dels för att vi hade ett ärende i en möbelaffär, dels för att träffa Kickan och Knyttet och deras föräldrar. Vi kom upp dit redan i onsdags, sonen borrade frenetiskt i folks tänder (föreställer jag mig), men Maken, alias Farfar, svärdottern, Kickan, Knyttet och jag drog iväg till biblioteket för lite sång och rytmik.

Det sjöngs! Det dansades! Det skakades små ägg med skrammelkorn i! Det dansades Bolibompadrakens dans och där visade det sig att farmor, hon hade till och med svans när hon skakade på rumpan som Bolibompadraken gör, jo för farmor hade stoppade sin halsduk i bakfickan. Men så är det, ska man gå all in, ja då gör man det! Det är ju dock inte så konstigt att Knyttet ser väldigt road ut när hon såg sin farmor dansa runt.

Sen, ja sen var det fullt ös! Det skulle lekas med lera och matas Loppan och sättas upp renoveringstapet, jo för Knyttet skulle få en fin tapet i sitt rum. 

Knyttet hjälpte med stor kompetens till med tapetserandet, medan Kickan bjöd farmor på eftermiddagsfika. Farmor och en massa smådjur och tre stycken spindlar. Dock tjusiga spindlar med glitter på. Farmor har varit makalöst rädd för spindlar i sina dar (det gick dock över när vi bodde i ett hus med fuktig källare där man helt enkelt var tvungen att ha en väpnad neutralitet med spindlarna. Live and let live, typ. Det var antingen det eller bli totalt bindgalen). Farmor är fortfarande lätt misstänksam mot spindlar, men är det tjusiga spindlar med glitter, ja då går det lite bättre. När Knyttet var färdig med tapetserandet hälsade hon på Loppan, och jag tror nog att ömsesidig förtjusning uppstod.

Idag var det också dags att sätta upp den riktiga tapeten - men tänk, då hade sonen, aka Pappa, fått akut ont i ryggen och fick åka till kiropraktorn. "Pappa har ramlat ur sängen och skadat ryggen och åkt till doktorn" sa Kickan bekymrat, men sen sken hon upp och la till "bättre idag!". Jag vet inte om sonen höll med om vare sig det där med att ramla ur sängen eller att det var bättre idag, men man ska ha en positiv inställning, det är min paroll. Så sonen och jag hängde med flickorna, och svärdottern och maken satte med stor kompetens och ackuratess upp den fina tapeten med savannens djur. Sonen, Kickan och jag rantade med jämna mellanrum in i rummet och sa "så fint det blir!" men fick bara förströdda mummel till svar, för koncentrationen var stor. Man vill ju inte att girafferna ska stå på huvudet.

Alla giraffer hamnade dock rätt, och sen var det dags för farfar, Loppan och mig att vinka farväl till Kickan och Knyttet. Vi ses nog snart igen. Och vi hoppas att pappas rygg snart blir bättre, om inte idag så kanske imorgon?

Mittemellantid

 Man vet liksom inte vad det är. Höst? Begynnande vinter? Det enda man är säker på är att det inte är sommar i alla fall.

Vissa dagar regnar det. Kallt och blött. Då får man ha regnkläder på sig, vilka somliga tycker är bra och andra tycker är vedervärdigt. I all synnerhet är matte vedervärdig (vädervärdig?) som tvingar på en oskyldig liten hund regnplagg. Men en blöt aussie, den blir liksom väldigt blöt och segtorkad, så så får det bli. Loppan blänger tjurigt på matte.

Andra dagar börjar det bli rätt kallt faktiskt. Då är man nöjd att man är en stickande person - i all synnerhet som vissa i familjen nu växt i det hemstickade! Sånt gläder ett farmorshjärta.

Och även om man inte riktigt vet vad det är för årstid, så vet man ändå att det lackar lite lätt mot jul. Och vad passar då bättre när det är studiedag för de stora flickorna än att dra igång årets julpyssel? Det var studiedag igår, så då var flickorna hos mormor och morfar.

Det hängdes lite i soffan med paddorna (och Loppan, som inte är en padda, men ville vara med ändå).

Det diskuterades kartlager med morfar, och det var ju jättebra för honom att få lite vederhäftig input, i stället för bara mormor som, medan hon räknar aviga-å-räta, mest bara mumlar lite obestämt uppmuntrande medan morfar kämpar med polygonerna.

Och, som sagt, det börjades julpyssla så att färg och lim och silkespapper for som konfetti genom luften.

Så trots att man inte riktigt vet vad det är, så är det ju ändå himla bra!

Om virkning och spöken. Bland annat.

 Det har varit en fullspäckad helg, minst sagt. Spektrumet av aktiviteter har varit stort (brett? omfångsrikt?) och vi har hunnit med en hel del. 

Först inleddes helgen lite tidigt med en hundpromenad i bästa sällskap. Och med bästa menas såklart sånt som har några fyrbeningar i sällskap och som man kan prata så mycket med att man nästan får träningsvärk i tungan. Men inte riktigt ändå, för vi är rätt vältränade på att prata får jag säga.

Sen inledde maken och jag helgen lite mer regelrätt sådär med att gå på Saluhallen och hämta den gåsamiddag som vi beställt på Holmgrens - jag lagar inte gås när vi bara är två personer som ska äta så då är det en utmärkt lösning att någon annan lagar det åt en. Svartsoppan bytte vi ut mot skogssvampssoppa och när vi satt där och smörjde kråset gratulerade vi oss till vårt kloka val. Nog för att vi är rätt traditionella av oss, men det finns gränser. Och vid svartsoppa har den definitivt passerats. Loppan satt under bordet och påtalade lite diskret att hon kunde nog också tänka sig en bit gås, och tänk - då fick hon det! - Var det inte den här hunden som inte skulle matas vid bordet, sa maken då som kan vara lite förarglig emellanåt. - Det kommer jag inte ihåg något om, nu när man blivit lite disträ, svarade jag och tittade oförstående på honom. Klart Loppan också ville ha gås!

Sen var det så småningom dags att gå och knyta sig för vi måste ju vara pigga när Grynet och Pyret anlände på lördagsmorgonen. Deras föräldrar skulle nämligen iväg och spa:a sig och det var ju himla bra, för då fick vi njuta av flickornas sällskap!

Det var dags att introducera flickorna i garnets förtrollande värld och vi virkade och påtade med en stick-Lisa och nystade garn och började om  och ganska snart sa båda flickorna belåtet att det var ju inte så svårt, det där med att virka! Långa kedjor virkade de, och ingen kunde minsann klaga på koncentrationen! Man får ha tungan rätt i mun... och det hade verkligen Pyret!

Så småningom var det ändå dags att lämna garnet hemma och gå på bio. Stackars morfar fick inte följa med och se Paw Patrol-filmen för han var lite hostig, och då kan man inte sitta i en biosalong. Flickorna och jag var inte hostiga så vi knallade iväg och det var både spännande och pirrigt. Lite märkligt dock att man envisas med att köra 20 minuters reklam innan filmen börjar, trots att det är barnfilm? Pyret var inte det enda barnet i salongen som förvånat hävde upp sin röst och tyckte att det var väl inte den här filmen vi skulle se? Till sist drog dock filmen igång, och då var biogodiset nästan uppätet. Lite väl spännande ibland, så mormor fick en flicka i knäet och höll den andra i handen - men allt slutade lyckligt så vi kunde traska hem till morfar igen. 

Vi drog ner i pysselrummet och pysslade lite, för det är ju det man gör i ett pysselrum, det hörs ju på namnet.  Morfar och Grynet pysslade suddisar och Pyret och mormor gjorde en regnbågde och sen var det dags för kvällsmat. Nu ska man inte tro att mormor fick stå där och slava själv i köket, ånej. Pyret ryckte ut och rörde runt i köttfärsröran till pajen på ett synnerligen kompetent sätt. Sen kom Pyret på att hon glömt en sak i hallen och skulle ut och hämta den. - Jag kan gå i brygga dit, sa hon och spetade iväg medan mormor tänkte för sig själv att det där, det hade hon nog inte fått för sig att göra. Och OM mormor hade tagit sig ner på golvet och gått upp i brygga så hade hon förmodligen kollapsat i en liten hög och blivit en f.d. mormor - och det hade ju ändå varit lite synd. Jaja, det är skillnad på att vara 5 på det 6:e och att vara 67 på det 68:e. Förvisso finns det säkert spänstiga 67-åringar som spetar runt i brygga både nu och då, men jag kan inte påstå att jag själv tillhör den kategorin.

Så småingom somnade Pyret och Grynet kom upp igen och hängde lite med mormor och morfar innan även mormor kastade in handduken och drog sig tillbaka. Det gällde ju att vara pigg dan därpå också, för då stod det ju fler aktiviteter på agendan.

Nämligen att gå på spökpyssel på Kulturen. Flickorna var mycket pepp och pep iväg under paraplyet. Efter att ha stärkt oss med chokladboll och bitar av mormors kardemummabulle var Grynet och Pyret beredda att spökpyssla så det stod härliga till! Ja så till den milda grad, att de inte hade tid att ta av sig jackorna. Det klipptes och klistrades och ritades och pyntades. Jag får ju säga att gulligare spöken var det länge sedan jag såg. - Det är Vita Damen, mormor, sa Grynet och sen gjorde hon en tjänsteflicka med fint förkläde till Vita Damen också. Lite hjälp kan ju även en spökdam behöva.

Sen kom mamma och pappa och var alldeles väldigt rena och fina efter att ha spa:at och sen var det dags att vinka farväl för den här gången. Men ett lite spöke lämnades kvar, och det känns ju fint att ha det som ett minne av en väldigt trevlig helg.