Ibland är det svårt att upprätthålla sin allmänna positiva inställning till sina medmänniskor. Alldeles även om man bortser från ärkeidioter och krigshetsare och klimatförnekare och sådana, det finns ju även andra mindre nötter i ens omgivning som får en att åtminstone tillfälligt överge sin allmänna love-peace-and-understanding-inställning. Man kan känna sig mer som en ettrig piraya, eller en synnerligen sur björn som väckts ur sitt ide.
Fast sen finns det ju de andra också. Till exempel när en p-vakt säger att "jamen om nu någon tagit din plats som du faktiskt betalt för så får du står här trots att det inte finns en parkeringsruta här". Såna små exempel. (Fast detta exempel inbegriper ju även lite vrålsur-björn-känslor som infinner sig när man kommer en mörk och regnig kväll och bara vill parkera och ta sin voffsing och gå hem och ens p-plats är ockuperad).
Det är ju också så att vi är väldigt lyckligt lottade när det gäller familjen; man andas lite om att ojdå, nu ska det bäras grejer både här och där, och vips så rycker de mangrant ut och bär så att svetten lackar. Det höj-och-sänkbara bordet som bars ner i pysselrummet för några år sedan bärs nu upp igen, medan det mindre bordet som köptes till pigkammaren bärs ner till pysselrummet - bara för att sedan bäras ut därifrån igen.
Nu kan man ju med visst fog undra varför våra bord valsar runt på detta oregerliga sätt? Har vi gripits av något slags skrivbordsmani? Nej, det är inte fallet. Det är så att nu är Pysselrummets saga all. Åtminstone som pysselrum gissar jag. Där nere är det nu tämligen tomt, jo för svärsonen var här igår och hjälpte maken att kånka bokhyllor och böcker och stolar och skrivbord (sic!) och lite av varje ut till en flyttbil. Kvar på golvet ligger ett och annat inblåst löv och en eller annan pärla som minner om svunna pysselstunder.
Det är nämligen så att makens bokhyllor är sprängfulla. Vad göra? Maken lade pannan i djupa veck och kläckte idén om att det kanske vore läge att köpa en lägenhet (till)? Först hickade jag till, men sen insåg jag att det vore ju en lysande idé! Lite miljöombyte är ju aldrig fel, och sommarstuga är inte något som vi vill ha - nej en liten trevlig lägenhet på bra läge med närhet till kanelbullar, hav, fin natur och gärna ett barnbarn eller två (och deras föräldrar såklart), det vore väl himla bra. Som grädde på moset blir det nu, i alla fall initialt, ytterligare 20 hyllmeter att placera böcker på. I Halmstad. Lägenhet är införskaffad med inflyttning i början av 2024, bokhyllor beställda och själva har jag gripits av Acutionetdjävulen och ropat in servis och bestick och, innan jag hann hejda mig, lite härligt röda glasprylar av Monica Bratt. Oj så lätt det är att scrolla runt bland alla auktionsföremål och tänka att "en sån!....eller en sån!" - men nu ska vi ta det lite lugnt tror jag, tills vi faktiskt fått lägenheten.
Dock så skulle ju pysselrummet tömmas, för det ska lämnas vid årsskiftet. Så när svärsonen kånkat ut och vi kört grejerna till Halmstad, ja då ryckte sonen ut och kånkade in i källarförrådet till lägenheten som vi snällt nog fått tillåtelse att utnyttja. Medan maken och sonen kånkade bokhyllor etc (se ovan), ja då stod jag och pratade med säljaren så länge. Någon skulle ju göra det. En sak bar jag dock in, min provdocka som nu ska bli Halmstadbo.
Men så imorse kom ett sms med ett foto; är den här er månne? Den hade tydligen blivit stående utanför porten och en granne hade sett den och undrat, så nu tog säljaren handlingskraftigt tag i foten till provdockan som jag uppenbarligen glömt när vi hade det så trevligt och pratade om ditt och datt.
Så det finns väldigt snälla människor och det känns ju himla bra får jag säga. Och någon gång i januari blir vi Halmstadbor på deltid och då flyttar vi in, maken, Loppan, jag och mina röda Monica Bratt-glasgrunkor. (och vad jag nu mer kan ha hunnit skaffa innan dess...). Under tiden får jag öva på att prata utan 'r'; tåata, boata och sånt. Det blir fint!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.