Är det en halländsk grej?

Maken, Loppan och jag tar det lite lugnt idag. Maken är förkyld, Loppan återhämtar sig från att ha varit lite halt och jag återhämtar mig från den där trilskande foten. Att Loppan blev lite halt beror på att hon rände iväg i full sprätt efter en påskhare (egentligen en kanin, men såhär i påsktider tycker jag nog att man kan slira lite på djurarterna). Jag såg inte kaninen/haren - men det gjorde Loppan! Och eftersom hon var i ett flexikoppel blev det en rejäl tvärnit som nog resulterade i en sträckning.

Det finns ju ändå gränser för hur lugnt man vill ta det, så vi gjorde en liten utflykt till Möllegård. Där skulle vi kunna slå två flugor i en smäll, nämligen a) traska runt lite i sakta mak i vacker natur, samt b) smälla i oss Riccardos delikata glass. Win-win av hög dignitet.

Jodå, det skulle finnas lite olika slingor av olika färg, och vi tänkte ta den kortaste och strosa runt med våra hältor och snuvor i sakta mak, men tänk, då fanns det inga markeringar alls, utan man fick liksom gissa sig till vart man skulle gå, precis som häromdagen på Wapnö. Märkligt - och vi gick nog fel, men det gick ju bra ändå, för det var ju bara att vända och gå tillbaka efter lagom lång bit.

Sen passade jag i och för sig på att tappa en vante också, så efter väl förättat värv (=ätit glass), fick vi gå tillbaka en bit, och då hade en vänlig medmänniska spetat upp vanten på en stolpe där det nog skulle finnas en färgmarkering, men inte gjorde det. Maken tycker nu att jag borde ha ett sånt där långt snöre som barn har som sitter fast i vantarna. Kanske ingen dum idé? Själv tycker jag att hallänningarna borde vara lite bättre på att färgmarkera sina promenadslingor.

Igår var det lite mer liv i luckan! Vår gamla frys skulle transporteras hem till Kickan och Knyttet och sen fikade vi lite hos oss. Det var två mycket fina påskharar som kom på besök! Vi gjorde sånt som man gör; spiller ut pärlor över hela golvet, friserar små dockor och tuggar på löst som fast.

Sen fikade vi, dansade runt med ballonger och provade tröjan som farmor stickat av restgarner. Knyttet är ju ännu i den där medgörliga åldern när man finner sig i att posera för kameran i farmors hemstickade plagg, så därför kan tröjan nu visas upp. Åter ett mönster av Petiteknit - ursprungströjan som stickades till dottern var ju en Celeste Sweater och nu var det lagom mycket garn kvar till en Ankers tröja till Knyttet med lite blandade färger. Två till priset av en, kan man säga. Lite så har vi det - och nu är det snart dags att utfordra maken med påskaftonsmiddag. Man kan ju inte leva av glass allena.

Utflyktsdags

-Vi kör till Wapnö och handlar i gårdsbutiken, enades jag och maken om. Goda matvaror är högt prioriterade i den här familjen, utflykter på landet likaså, och att då dessutom komma i närheten av ett slott med anor från 1300-talet (även om just den aktuella byggnnaden är så rykande färsk som från 1700-talet), ja det kan ju bara vara en vinnande kombination!

Alltså fräste vi iväg. Första lilla stötestenen var att gårdsbutiken hade stängt just den här tisdagen, trots att den i normala fall har öppet. Däremot har den öppet såväl skärtorsdag som långfredag och påskafton. Jaja. - Vi kan gå 2,2-kilometersslingan, den blå, enades maken, Loppan och jag om då. Bra idé tyckte vi. Fast några blå markeringar hittade vi inte, men vi traskade ändå runt i parken och tittade på det som man kunde titta på. Minigolfbanan som vi helt plötsligt snavade över. Det såg väl inte ut som att det spelades väldigt frekvent på den.

Sen tittade vi lite till på slottet, är man nu i närheten så vill man avnjuta slottskänslan så mycket som möjligt?

När vi hade klämt ur allt man kunde ur slottet körde vi förbi Landalasjön och traskade runt den. Där finns, förutom diverse regementsbyggnaden även ett gammalt soldattorp. Från slott till koja skulle man alltså kunna säga. 'Sjön' är mindre än Stadsparksdammen i Lund, men idyllisk och komplett med änder och sånt som sig bör. När vi spänstat runt hela sjön åkte vi hem och drack kaffe, nöjda med vår utflykt.

Kalasdags!

I lördags var det så dags för kalas, och inte vilket kalas som helst utan ett 8-årskalas! Feststämningen var på topp, möjligen undantaget katterna som var instängda för att slippa 2 livliga hundars alltför närgångna uppvaktning. Ett klokt drag.

Alla bitar för ett lyckat kalas fanns på plats. Ballonger, vimplar, presenter och tårta! Det visade sig att det finns en paleontolog-Barbie och det är ju passande för en tös som gillar historia. - Hon kan ju arbeta som arkeolog också, sa födelsedagsbarnet som redan visar en insikt i att man nog måste ha många ägg i sin korg om man ska livnära sig på att gräva upp gamla grejer.

Tårta, var det ja. Vi serverades inte mindre än två varianter, båda lika goda! Grynet nöjde sig i och för sig med marsipanrosen från den ena, eftersom hon inte gillar grädde, men farmor, som gillar allt i kakväg, möjligtvis med undantag av chokladbiskvier, mulade i sig tårta av båda sorterna. Knyttet fick ingen tårta, men var nog nöjd ändå.

Sen drog själva partajandet igång! Det las pussel...

...det var rena nattklubbsjammandet...

... vi skrattade så vi kiknade...

... begrundade tidens gång...

... fick den där idén som vuxna får om att ta en arrangerad bild av fyra kusiner. Kusiner som liksom inte låter sig regisseras så lätt. Vilket ju faktiskt ger roligare bilder med mer känsla ochs schvung i! Sen, ja sen blev det hjortfilé och grönpepparsås och rödvinsås och blåbärspaj och gott vin innan det var dags att dra sig hemåt igen, glada och mätta efter ett kalas av prima slag!

Om konstiga djur och det där med ålder

Det är konstigt med ålder; ibland känner man sig gammal, ibland känner man sig, tja kanske inte direkt ung, men yngre då. Eftersom jag är lillasyster så har jag ju en inbyggd automatisk tanke om att jag är ju ändå ganska ung. Sen ser man sig i spegeln och tänker att kanske inte det, inte. Därefter tänker man på att man har fyra barnbarn, varav det äldsta fyllde 8 år (!) igår. Till helgen vankas det kalas och det ser vi fram emot, att få gratulera vår egen faktaälskande lilla tös. Roligare och klurigare unge får man leta efter, i alla fall tills man letar bland våra andra barnbarn. På senaste tiden har jag ändå känt mig gammal, lillasyster eller ej. Avgjort skruttig, och man suckar lite när man haltar nerför trappan för att gå ut på stan med maken. "Aj!" säger maken när han ser hur mina knän bär sig åt. "Ja så blir det när man har en gammal och skruttig fru" säger jag då, varpå maken (denne pärla till make!) kärleksfullt svarar; "jag tänker inte på dig som gammal. Jag tänker på dig som vintage - och vintage, det är fint det!".

Förra veckan, då umgicks vi med de andra barnbarnen och konstiga djur! Ja, Knyttet hon sov sig väl igenom hela besöket, men Kickan, hon beskådade getter och minigrisar och får och alpackor och allt möjligt. Vi var nämligen på Stadsbondgården i Halmstad för det är ju alltid trevligt med en liten utflykt. "Vi tar med kaffe och bullar och passar på att fika ute" sa jag, som ju är en inbiten fika-ute-i-naturen-smakar-alltid-gott-person. Maken, som är själva antitesen av detta, såg tveksam ut, men gick med på mina stolligheter. Så vi åkte dit, och när vi hade gått hela rundan i iskall pinande blåst såg vi en liten skylt; Ullgris, stod det. Är man nu en garnälskare som undertecknad, och som dessutom gillar djur av de flesta slag, undantaget fästingar och pälsängrar och sånt, ja då måste man ju bara gå och skåda detta djur. Och nog var det ulligt, alltid!

Kanske inte direkt att man ville sticka fina mjuka tröjor av denna ull, för den såg ju avgjort lite rustik och stickig ut, men kanske den hade passat bra till rejäla raggsockar? Men enligt källan till all visdom, Google, så var detta ett ungerskt ullsvin, och de är uppenbarligen kända för att lukta unket. Så kanske inte direkt något man vill ha på stickorna ändå. Sen började det ju bli dags att packa upp fikaväskan, men då sa svärdottern att med tanke på de kyliga arktiska vindarna så vore det troligen bättre att åka hem och fika inomhus. Maken, som redan före detta gillar sin svärdotter jättemycket, ja han sken upp och man såg att han tänkte att bättre och klokare svärdotter, det kan man inte önska sig! Slippa fika ute, hurra! Tänkte maken.

Innan vi åkte hem till kanelbullarna, kaffet och den varma chokladen så fick vi dock syn på andra konstiga djur. Färglada och stillsamma, men någon päls, det hade de ju inte.

Simultankapacitet

Maken och jag sitter och tittar på fem-milen i Holmenkollen. Maken har precis imponerat kommenterat att jag stickar, tittar på 5-milen, bloggar och förbereder lunchen samtidigt. - Just det, svarar jag och underlåter att påpeka att jag dessutom håller på att med tvätten. Simultankapacitet är my middle name. Nu ska man inte vara förarglig och påskina att maken bara sitter där som en soffpotatis (eller rättare sagt; fåtöljpotatis), ånej han har hållit på att skriva artikel också. Fast han gör det mer på det där manliga sättet; en sak i taget.

Vi har det bra här i Halmstad, vi traskar runt och upptäcker/återupptäcker nya promenadvägar. Vi har knallat upp på Galgberget och tittat på utsikten, Loppan och jag har traskat i Picassoparken, vi promenerar längs Nissan och tja, lite överallt faktiskt. Av allt detta gående blir man ju så klart hungrig! Och då är det ju himla trevligt att det visar sig att hundar är välkomna på många restauranger. Alltså har Loppan fått följa med för att testa restauranglivet här.

Först åt vi lunch på Jarlen. Plus för att det finna rätt mycket kvar av den ursprungliga 50-talsinredningen, men litet minus för att inget vatten erbjöds till Loppan även om hon var välkommen. Lite mer kryddor i maten hade kanske också varit bra, men vi kommer säkert att ge dem fler chanser. Sen har vi också provat vår närmaste restaurang som hade ett trevligt lördagslunchkoncept; provning av tre viner med lite mat till. Igår var det argentinska viner, surdegspizza med tomatsalsa och sen en auberginebakelse. Maken var lite lätt misstänksam mot den där auberginen, men det visade sig att det behövde man inte alls vara! Vi var väldigt ense om att maten var jättegod, vinerna var goda, servicen var bra, utsiken var fin och här fick minsann Loppan egen vattenskål också. Dessutom fick hon smaka lite pizza, fast det berodde nog mest på att hennes matte har så svårt att förhärda sig emot ett par bedjande ögon och mindre på att hon fick en egen pizza. Här blev det många plus i kanten. Loppan må ha sina påhitt för sig, men jag är väldigt glad över att hon är så lätt att ha med sig när man går ut och äter. Hade det kommit in en katt hade det kanske blivit lite väl livat, men jag tror nog att risken för oväntade kattbesök är tämligen liten när man går ut och äter lunch.

Vässa formen

Förvisso är mängden plusgrader inte så stor, men solen skiner! Vårkänslorna börjar röra på sig! Och då blir det ju så att golfsuget börjar bli stort. Nu har ju i och för sig maken och jag gått på vinterträning i den måhända fåfänga förhoppningen att detta ska spegla sig i vårt spel ute på banan, men än har vi faktiskt inte varit ute och rantat runt längs fairway.

Däremot har vi köpt klubbor, jajamen! Det ska börjas i tid... och gulligare set får man leta efter. Kickan verkade mycket nöjd med sina klubbor. Hon hade full koll på att det var just 'klubbor' men det kan hända att hon mer tänkte i termer av innebandy eftersom pappa spelar sånt lite nu och då. Same, same but different skulle man kunna säga. Kickan gick igenom alla attiraljerna, hon nickade nöjt när hon såg de rosa luftbollarna, och sen invigde vi med lite inomhusputtning.

Fast man kan ju liksom inte spela ut för fullt när man är inne, i alla fall inte om man är rädd om fönsterrutor och sånt. Alltså fixade pappa och farfar till bärbagen så att klubborna inte skulle ramla ur bagen när Kickan bar, och sen knatade vi ut i trädgården för lite al fresco-golf!

Nu var det ju inte bara Kickan som fick lust att svinga en klubba eller två - men vissa fick böja sig lite mer än andra. Klubborna provades och fick med beröm godkänt, och Knyttet, vad gjorde hon då? Jo, hon agerade ju publik, med den äran! Än så länge är hon för liten, men ge det ett år eller två så kommer gräsmattan att vara ett minne blott när flickorna tränar utslag och chippar och allt vad det är. Det visade sig ju också att Kickan, hon är en naturbegåvning när det gäller det här med golf!

Knä-mot-knä i slutet av svingen så att man går igenom ordentligt har vi fått lära oss. Efter träffen, följ bollen med blicken har vi också fått lära oss. Jojo. Sånt kunde Kickan alldeles utan kurs minsann! Observera också hur Knyttet ser ut att applådera sin storasyster!

"När man chippar ska klubbskaftet peka lite framför kroppen, bollen ska ligga vid höger tå och man ska ha stela handleder". Så säger han, vår pro. Och jag försöker verkligen följa detta även om jag emellanåt blandar ihop höger och vänster och glömmer handleder och sånt. Men nu har jag ju en egen stilstudie att tänka på, så nu ska det gå som en dans!

Det kan nog hända att vi behöver träna in det där med "fore" också. Och lära Loppan att inte ställa sig framför någon som viftar med en golfklubba. Även om det inte är någon fara när det är rosa luftbollar. Maken förutspår att det kommer inte att ta många år innan Kickan har lägre handikapp än både farmor och farfar - och det tror jag han har fullständigt rätt i.