Om konstiga djur och det där med ålder

Det är konstigt med ålder; ibland känner man sig gammal, ibland känner man sig, tja kanske inte direkt ung, men yngre då. Eftersom jag är lillasyster så har jag ju en inbyggd automatisk tanke om att jag är ju ändå ganska ung. Sen ser man sig i spegeln och tänker att kanske inte det, inte. Därefter tänker man på att man har fyra barnbarn, varav det äldsta fyllde 8 år (!) igår. Till helgen vankas det kalas och det ser vi fram emot, att få gratulera vår egen faktaälskande lilla tös. Roligare och klurigare unge får man leta efter, i alla fall tills man letar bland våra andra barnbarn. På senaste tiden har jag ändå känt mig gammal, lillasyster eller ej. Avgjort skruttig, och man suckar lite när man haltar nerför trappan för att gå ut på stan med maken. "Aj!" säger maken när han ser hur mina knän bär sig åt. "Ja så blir det när man har en gammal och skruttig fru" säger jag då, varpå maken (denne pärla till make!) kärleksfullt svarar; "jag tänker inte på dig som gammal. Jag tänker på dig som vintage - och vintage, det är fint det!".

Förra veckan, då umgicks vi med de andra barnbarnen och konstiga djur! Ja, Knyttet hon sov sig väl igenom hela besöket, men Kickan, hon beskådade getter och minigrisar och får och alpackor och allt möjligt. Vi var nämligen på Stadsbondgården i Halmstad för det är ju alltid trevligt med en liten utflykt. "Vi tar med kaffe och bullar och passar på att fika ute" sa jag, som ju är en inbiten fika-ute-i-naturen-smakar-alltid-gott-person. Maken, som är själva antitesen av detta, såg tveksam ut, men gick med på mina stolligheter. Så vi åkte dit, och när vi hade gått hela rundan i iskall pinande blåst såg vi en liten skylt; Ullgris, stod det. Är man nu en garnälskare som undertecknad, och som dessutom gillar djur av de flesta slag, undantaget fästingar och pälsängrar och sånt, ja då måste man ju bara gå och skåda detta djur. Och nog var det ulligt, alltid!

Kanske inte direkt att man ville sticka fina mjuka tröjor av denna ull, för den såg ju avgjort lite rustik och stickig ut, men kanske den hade passat bra till rejäla raggsockar? Men enligt källan till all visdom, Google, så var detta ett ungerskt ullsvin, och de är uppenbarligen kända för att lukta unket. Så kanske inte direkt något man vill ha på stickorna ändå. Sen började det ju bli dags att packa upp fikaväskan, men då sa svärdottern att med tanke på de kyliga arktiska vindarna så vore det troligen bättre att åka hem och fika inomhus. Maken, som redan före detta gillar sin svärdotter jättemycket, ja han sken upp och man såg att han tänkte att bättre och klokare svärdotter, det kan man inte önska sig! Slippa fika ute, hurra! Tänkte maken.

Innan vi åkte hem till kanelbullarna, kaffet och den varma chokladen så fick vi dock syn på andra konstiga djur. Färglada och stillsamma, men någon päls, det hade de ju inte.