Är det en halländsk grej?

Maken, Loppan och jag tar det lite lugnt idag. Maken är förkyld, Loppan återhämtar sig från att ha varit lite halt och jag återhämtar mig från den där trilskande foten. Att Loppan blev lite halt beror på att hon rände iväg i full sprätt efter en påskhare (egentligen en kanin, men såhär i påsktider tycker jag nog att man kan slira lite på djurarterna). Jag såg inte kaninen/haren - men det gjorde Loppan! Och eftersom hon var i ett flexikoppel blev det en rejäl tvärnit som nog resulterade i en sträckning.

Det finns ju ändå gränser för hur lugnt man vill ta det, så vi gjorde en liten utflykt till Möllegård. Där skulle vi kunna slå två flugor i en smäll, nämligen a) traska runt lite i sakta mak i vacker natur, samt b) smälla i oss Riccardos delikata glass. Win-win av hög dignitet.

Jodå, det skulle finnas lite olika slingor av olika färg, och vi tänkte ta den kortaste och strosa runt med våra hältor och snuvor i sakta mak, men tänk, då fanns det inga markeringar alls, utan man fick liksom gissa sig till vart man skulle gå, precis som häromdagen på Wapnö. Märkligt - och vi gick nog fel, men det gick ju bra ändå, för det var ju bara att vända och gå tillbaka efter lagom lång bit.

Sen passade jag i och för sig på att tappa en vante också, så efter väl förättat värv (=ätit glass), fick vi gå tillbaka en bit, och då hade en vänlig medmänniska spetat upp vanten på en stolpe där det nog skulle finnas en färgmarkering, men inte gjorde det. Maken tycker nu att jag borde ha ett sånt där långt snöre som barn har som sitter fast i vantarna. Kanske ingen dum idé? Själv tycker jag att hallänningarna borde vara lite bättre på att färgmarkera sina promenadslingor.

Igår var det lite mer liv i luckan! Vår gamla frys skulle transporteras hem till Kickan och Knyttet och sen fikade vi lite hos oss. Det var två mycket fina påskharar som kom på besök! Vi gjorde sånt som man gör; spiller ut pärlor över hela golvet, friserar små dockor och tuggar på löst som fast.

Sen fikade vi, dansade runt med ballonger och provade tröjan som farmor stickat av restgarner. Knyttet är ju ännu i den där medgörliga åldern när man finner sig i att posera för kameran i farmors hemstickade plagg, så därför kan tröjan nu visas upp. Åter ett mönster av Petiteknit - ursprungströjan som stickades till dottern var ju en Celeste Sweater och nu var det lagom mycket garn kvar till en Ankers tröja till Knyttet med lite blandade färger. Två till priset av en, kan man säga. Lite så har vi det - och nu är det snart dags att utfordra maken med påskaftonsmiddag. Man kan ju inte leva av glass allena.