Det kommer att bli lite natursvärmeri i det här inlägget och då kan man ju undra vad kemi har med höst och hav och sånt att göra - ja förutom att allt egentligen består av kemi. Så brukar ju inte jag tänka, kemilektionerna i skolan var väl inte de som gjorde mest avtryck på mig, så kemi tänker jag i ärlighetens namn sällan på. Men nu lämnar vi tillfälligt kemin åt sitt öde och pratar lite om det här med havet.
En av de stora bonusarna med att bo i Halmstad är kuststräckan. Att kunna vandra längs med havet och känna sig lite naturromantisk sådär. Och i all synnerhet nu, när det är efter den 15 september och hundar få vara på alla stränderna. Om det då blåser och kanske regnar lite, ja då kan man vara rätt säker på att man får vara rätt ensam med sina svärmerier, ja förutom maken och Loppan såklart.
I söndags åkte vi till Laxvik för att kolla hur det såg ut där, för där hade i alla fall jag aldrig varit och maken var rätt säker på att han inte heller varit där. Däremot, visade det sig, så var Erlander en flitig sommargäst där, då när det begav sig. Han och Aina kastade sig där i böljan den blå (föreställer jag mig), innan Harpsund blandade sig i leken. Harpsund är säkert fint (ett annat ställe där jag aldrig varit), men havet är det väl ändå inte.
Långt före Erlander var det andra som gillade platsen - stenåldersmänniskor till exempel. Så till den milda grad att det fortfarande finns stora gravfält kvar.
Loppan, maken och jag traskade ner mot stranden och havet och såg ingen alls, inte en endaste f.d. statsminister eller stenåldersmänniska eller så. Vi hann dock inte så långt innan regnet drog in och eftersom det var av det blötare slaget fick vi ge upp och åka hem igen. Nu hade ju SMHI utlovat att det inte skulle regna, vilket borde ha gjort en misstänksam, men jag är uppenbarligen lite väl naiv när det gäller SMHI och deras app.
Dagen därpå, ja då kände vi också ett behov av att få lite havsluft i lungorna, så vi tog en sväng längs Prins Bertils stig västerut från Brottet. Det var vind, lite sol, saltstänk och massor av natur. Ostron, till exempel. Inte för att jag är något större ostron-fan, men ganska pittoreskt ändå.
Vi stötte också på en tumlare. Den hade tyvärr satt tofflorna och var ganska stillsam av sig där den låg och vaggades stillsamt av vågorna.
Någon som dock inte var stillsam, det var Loppan, det! Hon älskar att springa på stranden och det är här det där med kemi kommer in i bilden. Loppan har varit trött och dämpad ett bra tag, men hos veterinären visade det sig att hon har ont i sin nacke. Numera får Loppan piller, och då, då blir det drag under tassarna igen! Det gör mig så glad att se henne komma lubbandes. Inte smidigt. Inte graciöst. Men full av livslust!
Igår åkte vi tillbaka till Laxvik igen för att utforska lite mer. Det skulle inte regna, sa SMHI. Jag är, som sagt, naiv.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.