Museibesök

Vi var ju inte färdig med Paris! Är man nu i Paris så kan man ju inte hoppa över att gå på ett museum, eller två. Kanske fler, vad vet jag? Men två var vad vi kände att vi hann med. Man vill ju inte löpa genom salarna som vore det ett sprintlopp precis. Och, som också redan sagts, så tänkte vi inte gå på Louvren. Nej, Musée d'Orsay var vad som varmt rekommenderats så dit begav vi oss, efter att åter ha bokat en biljett med tidsangivelse på nätet. 

Först tog vi dock en liten sväng genom Tuillerierna, alltså jag måste säga att det är ett himla roligt namn. Det låter som något ur en sagobok där det skulle vimla fullt av Beatrix Potter-liknande skapelser. Fullt så roligt var det väl inte, personligen är jag ju lite mer för det där vildvuxna och lagom otuktade men det var ändå trevligt att strosa genom en park. När vi kom fram till Musée d'Orsay hade de uppbarligen fått fixat till sina datorsystem för utan större mankeman kom vi in i den gamla ankomsthallen, det är ju en gammal järnvägsstation det där.

Väldigt fnt, det tycker jag nog, även om det enligt min åsikt ändå inte går upp mot Kelvingrove i Glasgow som är mitt absoluta favoritmuseum. Vi gjorde sånt som man gör på muséer, tittade på en himla massa tavlor, passade på att sitta och vila på bänkar när det fanns en ledig plats men vi tog inte direkt foton av tavlorna hur impressionistiska de än var - vitsen med att titta på tavlor är väl just att titta, och inte vara upptagen med att fotografera? Vill man ha fina bilder så kan man ju alltid köpa en bok i museishopen (och det vill man ju oftast). Dock tog vi ett foto, eftersom vi har en affisch med den här tavlan vid matbordet i Halmstad. Vi var båda helt övertygade om att vår affisch var lite annorlunda, så att Monet måste ha målat flera varianter. Trodde vi. Alltså tog vi ett foto för att jämföra men när vi kom till Halmstad så visade det sig att vår affisch såg precis ut så här. Oss kan man uppenbarligen inte lita på. 

Även om man nu inte tänkte sig att gå på Louvren, så kunde man ju ändå ta sig en titt genom en av de gamla vägguren som vette just mot Louvren. Two for the price of one, så att säga. Vad som var bra med Musée d'Orsay var också att det fanns ett trevligt café där man kunde ta igen sig en stund med en quiche och ett glas vin. Undra på att man ser glad ut!

Nu hade vi bara en dag kvar, och då fick man ju försöka klämma in så mycket som möjligt, utan att ändå helt ta kål på knän och fötter. Solen strålade från knallblå himmel och vi tog oss upp till Sacre Coeur, där vi kanske inte slog klackarna i taket, men beundrade utsikten ner över Paris och imponerades av samlingen av hänglås i staketet som bedyrade evig kärlek. Lite cyniskt undrar jag dock om det fortfarande stämmer för alla hänglåsen? Eller kan man tänka sig att när det tar slut, så tar man sig upp till Montmartre med en bultsax i högsta hugg?

Sista punkten på programmet var ett besök på Centre Pompidou - fast först blev det konfiterat anklår, för man måste se till att hålla energinnivån uppe på en bra nivå. På Centre Pompidou tänkte vi titta på surrealismutställningen och på modernisterna. Det visade sig också att de hade en utställning om serieteckningar, (vilken vi passerade i mycket raskt takt) vilket kan förklara att en del av besökarna var utklädda till sådana där japanska manga-figurer. Kändes något apart.

Man kunde åka rulltrappa upp för alla våningarna i sådana där genomskinliga tuber utanpå huset - men det gör man inte om man som maken lider av svindel, så vi höll oss till hissarna. Dock fick man ändå gå en bit därute, och då hade man en fin utsikt!

Sen tittade vi så mycket vi orkade på surrealismutställningen och den permanenta modernismutställningen, och här får jag äta upp mina spydiga ord om att fotografera tavlor - när maken utropade; "kolla, Rosa Pantern!", ja då kände jag att jag bara måste ta en bild. Och sen blev det väl några till i rena hastigheten.

Vi avslutade ute på terassen med en sista utblick över Paris och dagen därpå var det dags att åka hem igen - trötta i ben och fötter, men fullproppade med kultur, god mat, soliga dagar och vackra omgivningar. Au revoir säger vi, för vem vet - rätt som det är behöver man lite gallisk espri igen.