Jag hade tänkt avhålla mig från mina sedvanliga höstutgjutelser där jag lägger ut texten om hur det här är min favoritårstid och är inte färgerna fantastiska och blablabla. Jag tänkte att jag har skrivit det så himla många gånger och man vill ju inte vara tjatig, i alla fall inte medvetet. Visst för att jag inser att ätteläggarna himlar lite med ögonen när maken och jag lägger ut texten ibland, och man inser att ojdå, det här har jag visst redan berättat en gång förut. Eller möjligen två. Fast inte fler än fem, väl?!
Men nu for liksom korken ur flaskan, för när man efter hur många soliga, krispiga höstdagar som helst kommer ut i en milt disig morgon, en sån där man känns inbäddad i mjuk bomull och allt är tyst och stilla, när allt känns fridfullt och rofyllt och det ena med det andra, ja då måste man bara fara ut i ett litet höstligt utbrott.
Jamen, alltså, är det inte underbart?! Det gäller att passa på att njuta för snart kommer det en liten höstlig storm och sen är färgprakten ett minne blott. Således tänkte jag passa på att njuta av höstfärgerna när vi körde över Hallandsåsen på väg till Halmstad, men det fick jag mer se för min inre syn för dimman låg tät.
Faktum är att dimman låg tät i Halmstad också, så tät att när vi körde över Slottsbron, ja då såg vi inte slottet från andra sidan Nissan. - Det har kanske försvunnit, precis som segelfartyget Najaden, sa maken dystert. Sen kom det en liten utgjutelse om klåfingriga lokalpolitiker som inte kan låta ett tjusigt segelfartyg ligga där och guppa framför slottet, precis som det alltid gjort, eller i alla fall i cirka 70 år. Ja, alltså, ända tills någon kommungubbe fick för sig att sälja Najaden till Norge (!!). Man baxnar. Historielösa vandaler, man kan inte säga något annat.
I alla fall, när vi kom över Slottsbron, ja då skymtade ändå slottet
där i dimman, så det är i alla fall inte sålt och nermonterat. Än, får
man kanske tillägga.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.