Lite upp och ner...

... har den här veckan varit. Jag har

- jobbat
- lekt med hunden
- promenerat med Briarden, Beardisen och deras matte
- gått med i viktväktarna. Igen.
- haft migrän så att hjärnan hållit på att spränga sig ur såväl hjärnbark som skallbenet
- köpt en läsplatta
- fått hysteriska utbrott över ovannämnda platta

... och detta känner jag, kräver en närmare utläggning. Jag hade nyligen besök från England. Detta trevliga besök hade en Kindle läsplatta och det verkade ju attans smidigt. - En sådan ska jag ha! utropade jag likt matadorerna i Ferdinand-filmen. Men så är man ju lite rekorderlig och så, så man googlade ju runt och insåg att Kindle är rysligt bra för att köpa böcker från Amazon, men man kan inte läsa låneböcker från svenska bibliotek på den, för den stöder inte det formatet. Tester utpekade då Iriver HD som ett bra alternativ och efter att ha konsulterat biblioteksvännen inköptes en sådan. Sen skulle man bara ladda ner Adobes läsprogram på datorn. Låna boken. Ladda över den från datorn till läsplattan, och det var väl där någonstans det liksom sket sig. "Boken är inte auktoriserad för denna enhet" tjatade Adobe ihärdigt på mig, trots att jag så omsorgsfullt som aldrig det hade id:at mig både här och där. Nähänä. Sen försökte jag ladda ner en gratis e-bok från Litteraturbanken och det gick som smort! Över på plattan. Lika geschwint det. Men.... sen hittade jag inte Gösta Berlings saga där, utan vad jag hade på plattan var manualen på 17 språk, och det är nog så bra, men blir liksom lite enahanda i längden. Då försökte jag låna en ny bok från biblioteket. Ånej, så lätt skulle det inte gå! EN (1) bok i veckan får man, inte en sida mer, och det hjälpte inte ens att ryta "SNÄLLA!!! till skärmen. Då bröt jag liksom ihop på riktigt, och migränen som hållit sig i schack började hotande mullra vid horisonten igen.

Men då! Som en riddare på en vit springare kom maken hem. Han hade varit på puben med en annan nördpolare och var god och glad. Han insåg att lilla hustrun var exalterad, och han vill ju ha hustrun glad och god, så han ryckte ut.

- Lita på mig, jag har varit IT-ansvarig! utropade han och övertog maskineriet. Jag, som väl kommer ihåg hans utläggningar över hur korkat det var att ha en dator-motståndare som it-ansvarig, var väl lite skeptisk, men djupt lättad över att slippa eländet ett tag.

Maken gick ut hårt med att läsa manualen. Efter två sidor tröttnade han och sa att det där, det orkar ingen vettig människa hålla på med, så han gick över till knep&knåp och trix&fix-metoderna. Själv flydde jag ut till köket, där jag utstötte blandade hot, besvärjelser och jämmerrop.

Och så! Lagom tills maten var klar hade maken trixat dit såväl Gösta som låneboken på läsplattan. Han utstrålade lika delar fryntlighet, illa dold belåtenhet över sin prestation och triumf. Med all rätt!

Så fredagskvällen räddades - även om nu Tre Kronor inte skötte sig utan lät Ryssland vinna! Jamen halleda, alltså, hur tänker de?!

Och alldeles bortsett från läsplattor och migrän och sånt så är det ju så att äppleträden blommar! Och om det är så att en apple a day keeps the doctor away, ja då är det så att lite äppelblomst om dagen, gör att man klarar av trilskande läsplattor - och sin egen brist på tålamod.

Jag ber om ursäkt

... ja det är lika bra att göra det. För det kan hända att det förekommer ett eller annat foto av Huliganen i det här inlägget. Kanske rentav så många att man kan anse att det blir för många?

Alltnog, maken, Huliganen och jag for till Halmstad för att besöka svärmor. Men först tog vi en promenad vid havet. Det var sol, vi, Huliganen, klippor och ett totalt oregerligt hav! I alla fall enligt Huliganens åsikt. Hav ska liksom ligga spegelblanka och inte sticka upp och rulla in vågvis, nejnej, då måste man säga till på skarpen. Och det var just vad vår lille ordningspolis gjorde. Han traskade med raska steg ut på sanden och sa ifrån!

- Skärp dig!

- Hörde du vad jag sa??!!

- Matte, kolla så duktig jag är!

Och visst var han duktig, min lille hund! Vi njöt av solen, friden och (nåja) lugnet vid havet..

- Det enda som saknas är någon som sitter fridfullt i en roddbåt och metar, sa jag nostalgiskt. Och jag blev bönhörd! På sätt och vis...

Vi vandrade vidare... och sen åkte vi till svärmor och fikade. En bra söndag i maj. Även om det enligt Huliganens åsikt köpts in för få wienerbröd till fikat.

Lördagskonversation

Igår var det lördag, och det begriper varanda människa eftersom det är söndag idag. Och igår var det också ishockey på tv, och det kanske inte är allom bekant? Men lita på mig: det var ishockey. Eftersom pucken rullade (for? kanade? gled? studsade?) Sveriges väg var stämningen god och glad och fryntlig.

Maken tittade på hockey. Huliganen sov i soffan. Illvilliga tungor kanske vill ha det till att även jag sov (efter en slitsam dag i trädgården), men själv vill jag hävda att jag virkade. Jag medger, det kan vara så att jag balanserade på gränsen, men jag höll i såväl garn som virknål så jag känner mig nog ändå berättigad att påstå att jag handarbetade.

Maken ville väl ändå att vi skulle vara delaktiga i fröjden så rätt vad det var hävde han upp sin stämma och delgav oss den intressanta iakttagelsen att

- i Tjeckien finns det en spelare som heter Frolik, han måste ju vara väldigt populär bland hundarna?

- Ähhh...va??? svarade jag förvirrat och ointelligent. (Jaja, det kan hända att jag ramlat över den där hårfina gränsen mellan mormorsrutor och Morfei armar). Huliganen spetsade ett sömnigt öra (det öra som inte floppsigt, utan det som faktiskt går att spetsa) när han hörde ordet Frolik. Sen fnös han: - äsch, frolic med K, det gills inte. Sen rullade han ihop sig igen och snarkade vidare. Jag fortsatte med vaddetnuvar jag gjorde och maken, belåten med att han involverat familjen i hockeyn, fortsatte att titta på tv:n.

Så roligt har vi det på lördagskvällarna i Huliganfamiljen.

Aj!

Jag sitter här och känner efter. Det värker. Det värker i ryggen. I höfterna. I knäna. I händerna. I axlarna. I fötterna. Örsnibbarna verkar dock rätt ok.

Men själen! Den värker minsann inte, nej det är en lycklig själ som bubblar inom mig. Hur kan man vara annat när man varit ute hela dagen? Först spelat lite golf (8 hål) med maken och M och en okänd person - och spelat bra dessutom. Visst, det är ju bra, det är det, men inte är det det som gör att jag sitter här och utstrålar gemyt och välvilja så att inomhustemperaturen höjts säkerligen ett part-tre grader.

Jag har varit ute i trädgården hela dagen. Grävt i komposten. Kört jord till de nya pallkrageodlingarna, jominsann här har utökats köksträdgårdsareal något alldeles väldigt. Från två pallkragar till fyra, tänk vlka gigantiska skördar som ska bärgas här!

När jag slitit med spaden i komposten och kom rullandes med myllan till pallkragarna hittade jag Huliganen där. Belåtet sprättandes så att min omsorgsfullt och i mitt anletes svett hopsamlade mylla sprutade vilt omkring.

- Vad gör du??!! utropade jag bestört.

Huliganen hejdade sig ett ögonblick (hade han varit en häst hade jag kallat det för 'halvhalt') och såg ut som att han tänkte att jamen herregud, ser hon inte det? Vad är det för en korkad matte jag har?

- Sprätter, ser du väl, svarade han sen artigt och fortsatte sitt idoga värv.
- Jahaja, men nu har det sprätts färdigt påtalade jag strängt och pekade med ett synnerligen bestämt (fast ganska jordigt) pekfinger i den riktning jag ansåg att Huliganen borde förpassa sig.

Huliganen tittade på mig, men insåg att det nog var bäst att göra som matte ville, hon såg lite ilsk ut.

- Himla tur för dig att jag inte planterat mina egenuppdragna salladsplantor och persilja och det ena med det tredje - för hade de yrt som projektiler över grannskapet, ja då hade jag gjort en soffkudde av dig! sa jag bestämt.

Men sen förlät jag honom (så klart, gör jag inte alltid det?) och så hade vi lite dragkamp och jagade varandra lite efter bollen-i-snöre, och sen rensade jag ogräs och högg kanter och drog upp maskrosor så att ryggen värkte ännu mer, och lyckokänslorna sprutade som en gejser. Ja, mitt i alltihop fikades det visst med grannen och maken och det var väl inte direkt ansträngande och svettigt, men ganska trevligt.

Och äppleblommen! Den är på gång! Finns det något ljuvligare?

Det här är Transparent Blanche. Ärligt talat ett fullkomligt hopplöst äpple, men trädet är gammalt och knotigt och vackert och blommorna är poesi. Ren och skär poesi - och snart slår de ut!

Sen gick jag och tittade på min rhododendronodling. OK, det medges det är inte riktigt en ravin fullproppad med rhododendron som den på Sofiero. Det kanske kan vara så att det är en enda liten buske. Med en enda blomma än så länge. Fast med två knoppar! Och det är min rhododendron, så den får mitt hjärta att smälta, faktiskt. Trots att den inte är en ravin. Jag visar bara den ena knoppen, ni får tänka er den andra. Fast den är minst lika vacker, det vill jag påpeka.

Och kolla här; en bräken. Jag gillar bräken. Roliga plantor verkligen, och kolla så finurligt de nya bladen liksom växer upp skyddade av de gamla. Visst ser det lite rart ut? Omtänksamt på något sätt.

Och på tal om omtänksamt, så kommer denna omtänksamma fru nu att knalla ut i köket och fixa lite kaffe till maken som tittar på ishockey. Ja om jag kommer ur stolen förstås. För det är ju det där med ryggen. Fötterna. Händerna. Osv.

Ny karriär?

Det satts i möte på jobbet. Ett sånt där viktigt ett där hela konferensbordet är nerlusat med datorer. Däribland min dator, jo för jag tänkte mig att visa lite pryttlar för en säkerligen andlöst väntande omvärld.

Jag kopplade upp datorn mot projektorn och tänkte belåtet för mig själv att "nu kör vi så det ryker, nu ska de få se på gnistor!".

Och det var faktiskt precis vad som hände, ty IT-ansvarige som satt precis bredvid sa förundrat att

- det ryker ur din USB-port! Därefter sa han
- det luktar bränt ur din USB-port!

Och ta mig tusan, visst gjorde det det. Och inget syntes heller på duken. Jag hann ångestfyllt tänka oroliga tankar på back-uper och det ena med det andra, medan IT-ansvarige rådigt ryckte ut datormussladden ur den pysande USB-porten.

Men vad göra? Det rykte fortfarande och inget syntes på projektorduken. Nu var goda råd dyra, men jag tänkte förtröstansfullt att jag hade ju hjälp nära till hands. Och mycket riktigt, efter att ha stirrat förbluffat ett tag kom det goda rådet; stäng av datorn och starta om den.

Och ta mig sjutton, funkade det inte sen?! Det var fröjd och frid och gamman, i all synnerhet som jag har i runda slängar 47 bilder på Huliganen som dyker upp som skärmsläckare när man sitter och älter "men om man gör si, eller ska vi hellre göra så?", så alla fick liksom lite ögonfröjd att titta på.

Av detta lärde jag mig två saker.

1) att datorer kan vara stryktåligare än man kanske kunde ana, och
2) att jag kanske kunde bli IT-ansvarig, jo för det där med att starta om trilskande prylar, det är precis min standardlösning på det mesta som krånglar. Ja om jag inte slängt dem i golvet först.  Vilket kanske inte är att rekommendera i datorfallet. Så stryktåliga är de nog inte ändå, så möjligen är det bättre att jag bliver vid min läst.

Sköna maj välkommen!

Det har varit en fantastisk första maj! Och eftersom man är klok och gammal och förståndig har man kunnat njuta av en ljuvlig dag utan minsta lilla kopparslagare. Dagen har tillbringats i trädgården där jag gått i närkamp med murgrönan som är fin men liksom lite påträngande, med kirskålen som förvisso också är fin på sitt sätt men som verkligen inte har förstånd att hålla sig på sin kant, jag har huggit kanter och planterat om pelargoner och lekt med hunden och fikat i växthuset...ochochoch...

Så nu känner jag att jag verkligen är nöjd och belåten och varmt välkomnar körsbärsblom...

...och silverpäronsblom...

...och löjtnantshjärtan som vägrade att hålla sig stilla och blir fotograferade på ett skarpt och rekorderligt sätt, men som är så söta att de ändå får vara med på en kant, i all sin darriga prakt...

Självklart säger vi hej och hallå till fintulpanerna,

...men även till de gamla trotjänarna Apeldoorn, som ju faktiskt också är rätt fräcka de också i närbild,

...försådderna pysslas om och är så välkomna de också!

Den här, dock, är väl mindre välkommen, men jag gissar att den kommer ändå, den när nog inte så nödbedd. Och okej, solig och gul är den ju. Så det må väl vara hänt.

Valborg kan vara tröttande

Och då var han ändå inte med på festen...