Aj!

Jag sitter här och känner efter. Det värker. Det värker i ryggen. I höfterna. I knäna. I händerna. I axlarna. I fötterna. Örsnibbarna verkar dock rätt ok.

Men själen! Den värker minsann inte, nej det är en lycklig själ som bubblar inom mig. Hur kan man vara annat när man varit ute hela dagen? Först spelat lite golf (8 hål) med maken och M och en okänd person - och spelat bra dessutom. Visst, det är ju bra, det är det, men inte är det det som gör att jag sitter här och utstrålar gemyt och välvilja så att inomhustemperaturen höjts säkerligen ett part-tre grader.

Jag har varit ute i trädgården hela dagen. Grävt i komposten. Kört jord till de nya pallkrageodlingarna, jominsann här har utökats köksträdgårdsareal något alldeles väldigt. Från två pallkragar till fyra, tänk vlka gigantiska skördar som ska bärgas här!

När jag slitit med spaden i komposten och kom rullandes med myllan till pallkragarna hittade jag Huliganen där. Belåtet sprättandes så att min omsorgsfullt och i mitt anletes svett hopsamlade mylla sprutade vilt omkring.

- Vad gör du??!! utropade jag bestört.

Huliganen hejdade sig ett ögonblick (hade han varit en häst hade jag kallat det för 'halvhalt') och såg ut som att han tänkte att jamen herregud, ser hon inte det? Vad är det för en korkad matte jag har?

- Sprätter, ser du väl, svarade han sen artigt och fortsatte sitt idoga värv.
- Jahaja, men nu har det sprätts färdigt påtalade jag strängt och pekade med ett synnerligen bestämt (fast ganska jordigt) pekfinger i den riktning jag ansåg att Huliganen borde förpassa sig.

Huliganen tittade på mig, men insåg att det nog var bäst att göra som matte ville, hon såg lite ilsk ut.

- Himla tur för dig att jag inte planterat mina egenuppdragna salladsplantor och persilja och det ena med det tredje - för hade de yrt som projektiler över grannskapet, ja då hade jag gjort en soffkudde av dig! sa jag bestämt.

Men sen förlät jag honom (så klart, gör jag inte alltid det?) och så hade vi lite dragkamp och jagade varandra lite efter bollen-i-snöre, och sen rensade jag ogräs och högg kanter och drog upp maskrosor så att ryggen värkte ännu mer, och lyckokänslorna sprutade som en gejser. Ja, mitt i alltihop fikades det visst med grannen och maken och det var väl inte direkt ansträngande och svettigt, men ganska trevligt.

Och äppleblommen! Den är på gång! Finns det något ljuvligare?

Det här är Transparent Blanche. Ärligt talat ett fullkomligt hopplöst äpple, men trädet är gammalt och knotigt och vackert och blommorna är poesi. Ren och skär poesi - och snart slår de ut!

Sen gick jag och tittade på min rhododendronodling. OK, det medges det är inte riktigt en ravin fullproppad med rhododendron som den på Sofiero. Det kanske kan vara så att det är en enda liten buske. Med en enda blomma än så länge. Fast med två knoppar! Och det är min rhododendron, så den får mitt hjärta att smälta, faktiskt. Trots att den inte är en ravin. Jag visar bara den ena knoppen, ni får tänka er den andra. Fast den är minst lika vacker, det vill jag påpeka.

Och kolla här; en bräken. Jag gillar bräken. Roliga plantor verkligen, och kolla så finurligt de nya bladen liksom växer upp skyddade av de gamla. Visst ser det lite rart ut? Omtänksamt på något sätt.

Och på tal om omtänksamt, så kommer denna omtänksamma fru nu att knalla ut i köket och fixa lite kaffe till maken som tittar på ishockey. Ja om jag kommer ur stolen förstås. För det är ju det där med ryggen. Fötterna. Händerna. Osv.