Ännu är det inte dags

...att lämna Skottland. Jag erkänner; jag är anglofil. Jag gillar nog alla delar av Storbritannien där jag varit - Wales, Devon, Dorset, Cornwall, the Peak District osv. Allt är lika charmigt, lika vackert, lika full av shortbread och te. Ja, jo, jag inser att det finns säkert eländes tradiga delar där också, men i min värld är Storbritannien fullt av pittoreska byar, böljande kullar, torr och underbar humor, fantastiska kuststräckor och massor av scones och clotted cream. Kalla mig struts. Eller världsfrånvänd romantiker, jag bryr mig inte, jag fortsätter att älska det här landet. Och inte minst Skottland!

Det är fullt av fantastiska museer! Lite spökslottsaktiga sådär.

Man kan gå på fotboll om man vill (det ville inte dottern och jag - fotboll?! sa vi förvånat och ägnade oss åt lite seriös shopping i stället. Det finns ju en tid då det passar med fotboll, en annan tid för shopping. Det här var inte fotbollstid).

 

Man kan äta på trevlig restauranger som heter sånt som Two Fat Ladies. Eller gå på afternoon tea, livet känns liksom så sofistikerat och angenämt när man smiter inom ett Macintoshskt tea room i jugendstil.

Man kan vandra längs river Clyde och titta på nya spännande byggnader.

Eller gå och titta på gamla hus i trånga gränder...

Man kan bo på små trevliga hotell där elinstallationerna är något...hm... udda, och där golvet bågnar åt alla håll, men där folk är alldeles väldigt vänliga, där hotellkatten har en egen liten säng i receptionen och möter en varje morgon på väg in till frukosten.

 Man kan åka upp till högländerna och hisna lite vid anblicken av det fantastiska landskapet! Här, till exempel, står vi alla fyra och hisnar.

Det medges att det var lite dimmigt, molnen hängde nästan nere vid knävecken på oss, men det tycker jag bara gjorde att den skotska stämningen blev ännu mer intensiv.  Man tyckte nästan man i diimman skymtade Campbellsarna och MacDonaldsarna som hade ihjäl varandra vid Glencoe. Möjligtvis var det bara de ena som tog kål på de andra. Sorgligt var det i alla fall, och man undrar varför man, när man har så vacker natur alldeles bakom knuten, finner det nödvändigt att bete sig på detta vis - man ville, likt rumpnissarna i Ronja Rövardotter undra "vofför gör di på detta viset?". En högst berättigad fråga.

Högländerna är fullknökade med borgar och slott också, vilka starkt bidrar till det pittoreska intrycket. Måhända var det något kalla och dragig att bo i, men medge att man blir imponerad i alla fall, trots att man försummat underhållet de senaste 500 åren eller så.

Det fanns även andra pittoreska hus, av något mindre storslagen karaktär, men med en egensinnig och udda inredningsstil. Jag börjar tycka att någon saknas i Huliganhemmet. Måhända man skulle skaffa sig en uppstoppad björn? Kanske Huliganen kunde tycka detta vore en trevlig kompanjon?

 

Skottland är ett väldigt trevligt land - folk pratar inte alltid begripligt för svenska öron, men de är vänliga, sociala och liksom lite kärleksfulla på något sätt. Det smittar tydligen av sig. Det kan hända att även jag pussade lite på maken i förbifarten.

Infrastrukten är minsann både vacker och up-to-date. Om man med 'date' förutsätter för sisådär 200 år sedan.

Jag är ju lite djurvän av mig - och jag saknade min lille Huligan, det gjorde jag! Men det fanns gott om andra djur att titta på. Vissa ville vara med på bild, andra ville det inte. "Hairy cows" kallade guiden dem, och det kan man väl hålla med om var ett passade epitet. Ja inte på fåret, då. Fast det är hårigt, det är det, men inte direkt en ko.

Det var några väldigt fina dagar. Hur kan man inte älska Skottland, liksom?

1:e advent

Det har varit en bra helg får man nog säga, trots förkylning och trots ett ihärdigt snöande. Fast med snön är det ju så att jag vet att jag kommer att gnälla över den - men just nu känns det faktiskt mest ljust och härligt med lite snö! Lika bra att passa på att njuta då.

Annars har det varit julbord på Grand Hotel, vilket fick en, trots de bästa föresatser, att känna sig som en boa constrictor som just svalt en gnu och tvärmätt fått sätta sig att smälta maten. Om man då bryter ut "gnu" mot lite Jansssons, en massa lax, lite sill och en mandelmussla med hallon och grädde. Och om man tror att boa constrictorer sitter, vilket jag faktiskt vid närmare eftertanke känner mig lite lätt tveksam till.

Och så har jag ju börjat julpynta! Jag har i hela mitt liv varit en renlevnadsmänniska vad gäller jul. Helst ska man inte börja pynta förrän på lillejulafton (med undantag för julgardiner, adventsljus och krans på dörren). Nänä, jag har fnyst åt såna vilseförda själar som redan i början av december asat fram kottar och kulor och renar och det ena med det andra. Men så i år började jag tänka; lika kul som det är att ta fram grejerna, lika snabbt vill jag bli av med eländet prylarna efter jul. Och jag gillar ju tiden före jul, jag gillar hyacinter och apelsiner med kryddnejlikor och massor av ljus - tänk man skulle?? sa jag med skräckblandad förtjusning till mig själv.

Så ja - jag gjorde det! Jag har börjat pynta och nu är tanken att för varje vecka fylla på med julerier. Och det känns bra! Märkligt, men bra.

Sen har jag och den lille julhuliganen ränt skåne runt också i helgen. Långa stärkande promenader i det vitpudrade landskapet. Igår tillsammans med beardisen och aussien, idag tillsammans med Zoya och Zyrran.

En bra sak när man varit ute på långa promenader är att då kan man med gott samvete åka hem och dricka glögg, så då gjorde jag det. Glögg och pepparkakor med ost, det är gott! Huliganen fick bara ost, han är ju faktiskt helnykterist den hunden.

Så helgen har varit väldigt bra, det har den. Måhända blev man aningens irriterad när det visade sig att en knölaktig person gjort inbrott på vårt kontor och stulit en dator. Herregud så mycket jobb för en sketen laptop - kan det vara lönt? Så då fick man lägga tid på det, i stället för att dricka glögg ett tag. Måtte han (ja, jag förutsätter att det var en "han" måste jag säga, men jag kan ju lite modernt korrekt i och för sig skriva "hen" istället) - alltså; måtte 'hen' sätta såväl glögg som mandlar i halsen och måtte hen för evigt lida av nageltrång.

Men låt oss inte avsluta detta inlägg på detta dystra sätt, nej nu petar vi in ett litet ljus till tycker jag, så man kommer i julstämning igen.

När man är lite stolt

Det har varit tyst härifrån några dagar - ja inte från Huliganen förstås, han har låtit sin stämma ljuda över omgivningen både lite nu och då. Nej det är jag som varit tyst. Bloggledes i alla fall. Jo för jag tänkte ju blogga om dagarna i Skottland och då var det ju en himlans massa bilder att gå igenom. Och sen skulle man bestämma sig för vad man ska skriva. Vilka bilder som ska vara med - och hur jag än tänker och planerar så får det nog bli flera Skottlandsinlägg, för man klämmer liksom inte in en graduation, några håriga kossor, lite berg, lite lochar, lite shopping och en jädrans massa bilder hur som helst.

Så låt oss börja med det viktigaste, In medias res som redan de gamla romarna sa. Eller om det var en florentinare? Skitsamma, en latintalande person var det i alla fall, och det betyder, såvitt jag förstår, att man kastar sig rakt in i handlingen. Nu kanske ni tycker att "haha! det gör du ju inte alls, du bara babblar runt", men då vill jag bara ha sagt att det var ju värst vad ni var petiga då. Prata lite latin själva, så får ni se hur lätt det är. Haha på er själva ni!

 På självaste dagen sken solen från en klarblå himmel. Det var kallt, det var det, men festligt! Och det får man säga passade väldigt bra en sån dag.

Glasgow University är väldigt vackert också, får jag säga. Medan vi väntade på att högtidligheterna skulle börja traskade vi runt och fotograferade både löst som fast.

Sen var det dags att traska in i Bute Hall, dit vi fått biljetter.

- Varför tog du inte foto med spiran, frågade dottern förvånat när hon såg bilden nedan. Det kan man ju onekligen fråga sig, men jag var mest inne på den latinska texten på duken. Jag kände mig ju lite latinsk den här dagen. Dock kommer det en bild senare där man faktiskt ser spiran också vill jag till mitt försvar framhålla!

Innan graduenterna kom in underhölls vi med lite brandsäkerhetsföreskrifter. På skotska. Med tanke på att en stor del av publiken bestod av fransmän, tyskar, några förlupna svenskar osv, är jag inte helt säker på att instruktionerna gick hem. Så det var nog en rackarns tur att det inte började brinna. Sen fick vi lite sångundervisning - vi skulle nämligen sjunga Gaudeamus Igitur, när de tågade in. Organisten ledde oss en frejdig sånguppvisning. Bredvid mig hade jag en fransman som jag vänligt delade programblad med så att han skulle se texten.

- Jag vill inte sjunga! sa han förskräckt då.
- Det vill du visst det, sa jag på mitt mest uppfordrande sätt. Fransmannen sjöng. Maken sjöng också.










Sen klev de in, och sen examinerades det så det stod härliga till. Det hela var mycket högtidligt, man fick gå fram och rektorn slog en i huvudet med en kudde samtidigt som någon kastade huvan om halsen på en. Som av en lycklig slump var det ingen som ströps. Sen fick man sitt diplom och tågade ner från balustraden till massornas jubel. Dottern kom fram som nummer två av allihop och jag missade därför en hel del fotograferingsmässigt - och för att jag måste jubla såklart.

När alla fått sitt diplom och blivit slagna i huvudet (ingen slog tillbaka) tågade de ut. Enligt planerna skulle det vara till säckpipemusik, men säckpipeblåsaren drabbades av akut astmaanfall, och det förstår man ju att då går det inte att tuta i säckpipa. Organisten visste dock på råd och spelade rådigt (och med en brittisk humor som man bara kan älska) Starwars-temat vid uttåget av Jedi-krigarna.

Drinks will be served, stod det glatt i programbladet. Det är ordning och reda med britterna. Så vi avnjöt vår Bucks Fizz och minglade och pratade och fotograferade och kände oss hur ohämmat stolta som helst. Alldeles väldigt stolta.

Det togs gruppfoto. Med fyra kemiska doktorer och en Cambridgeprofessor.

Foton med stolta föräldrar!

Och enskilda foton.

Det försöktes fotografera med huvan uppe. Nåja.

Det pussades lite. (Eller rättare sagt: mycket).

Och sen blev det puben och därefter en delikat middag på the Bothy.

Efter det återstod inget annat än att ramla i säng och känna att nu, nu var hon verkligen avfirad, vår kemistiska dotter.