Ännu är det inte dags

...att lämna Skottland. Jag erkänner; jag är anglofil. Jag gillar nog alla delar av Storbritannien där jag varit - Wales, Devon, Dorset, Cornwall, the Peak District osv. Allt är lika charmigt, lika vackert, lika full av shortbread och te. Ja, jo, jag inser att det finns säkert eländes tradiga delar där också, men i min värld är Storbritannien fullt av pittoreska byar, böljande kullar, torr och underbar humor, fantastiska kuststräckor och massor av scones och clotted cream. Kalla mig struts. Eller världsfrånvänd romantiker, jag bryr mig inte, jag fortsätter att älska det här landet. Och inte minst Skottland!

Det är fullt av fantastiska museer! Lite spökslottsaktiga sådär.

Man kan gå på fotboll om man vill (det ville inte dottern och jag - fotboll?! sa vi förvånat och ägnade oss åt lite seriös shopping i stället. Det finns ju en tid då det passar med fotboll, en annan tid för shopping. Det här var inte fotbollstid).

 

Man kan äta på trevlig restauranger som heter sånt som Two Fat Ladies. Eller gå på afternoon tea, livet känns liksom så sofistikerat och angenämt när man smiter inom ett Macintoshskt tea room i jugendstil.

Man kan vandra längs river Clyde och titta på nya spännande byggnader.

Eller gå och titta på gamla hus i trånga gränder...

Man kan bo på små trevliga hotell där elinstallationerna är något...hm... udda, och där golvet bågnar åt alla håll, men där folk är alldeles väldigt vänliga, där hotellkatten har en egen liten säng i receptionen och möter en varje morgon på väg in till frukosten.

 Man kan åka upp till högländerna och hisna lite vid anblicken av det fantastiska landskapet! Här, till exempel, står vi alla fyra och hisnar.

Det medges att det var lite dimmigt, molnen hängde nästan nere vid knävecken på oss, men det tycker jag bara gjorde att den skotska stämningen blev ännu mer intensiv.  Man tyckte nästan man i diimman skymtade Campbellsarna och MacDonaldsarna som hade ihjäl varandra vid Glencoe. Möjligtvis var det bara de ena som tog kål på de andra. Sorgligt var det i alla fall, och man undrar varför man, när man har så vacker natur alldeles bakom knuten, finner det nödvändigt att bete sig på detta vis - man ville, likt rumpnissarna i Ronja Rövardotter undra "vofför gör di på detta viset?". En högst berättigad fråga.

Högländerna är fullknökade med borgar och slott också, vilka starkt bidrar till det pittoreska intrycket. Måhända var det något kalla och dragig att bo i, men medge att man blir imponerad i alla fall, trots att man försummat underhållet de senaste 500 åren eller så.

Det fanns även andra pittoreska hus, av något mindre storslagen karaktär, men med en egensinnig och udda inredningsstil. Jag börjar tycka att någon saknas i Huliganhemmet. Måhända man skulle skaffa sig en uppstoppad björn? Kanske Huliganen kunde tycka detta vore en trevlig kompanjon?

 

Skottland är ett väldigt trevligt land - folk pratar inte alltid begripligt för svenska öron, men de är vänliga, sociala och liksom lite kärleksfulla på något sätt. Det smittar tydligen av sig. Det kan hända att även jag pussade lite på maken i förbifarten.

Infrastrukten är minsann både vacker och up-to-date. Om man med 'date' förutsätter för sisådär 200 år sedan.

Jag är ju lite djurvän av mig - och jag saknade min lille Huligan, det gjorde jag! Men det fanns gott om andra djur att titta på. Vissa ville vara med på bild, andra ville det inte. "Hairy cows" kallade guiden dem, och det kan man väl hålla med om var ett passade epitet. Ja inte på fåret, då. Fast det är hårigt, det är det, men inte direkt en ko.

Det var några väldigt fina dagar. Hur kan man inte älska Skottland, liksom?